Fyra skämskuddar och en fjantmössa

Recension av “Fyra skämskuddar och en fjantmössa” – En oavsiktlig politisk komedi från Trollywood

Betyg: 1/5 stjärnor

Från Trollywoods djup kommer “Fyra skämskuddar och en fjantmössa”, en film som osökt tar plats i den svenska politiska buskisens anrika tradition. Filmen, som med en skälvande hand håller upp spegeln mot svensk politik, misslyckas spektakulärt med sitt uppdrag – och lyckas istället bli en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.

Handlingen snurrar kring fyra minnesvärda – eller snarare glömska – scener:

Skämskudde #1: “Stefan käbblar” – En scen där Stefan (S) och Annie (C) förvandlar en politisk debatt till ett skolgårdsgräl. Stefan vevar med armarna som ett vindkraftverk i storm, medan Annie desperat försöker lämna en rapport. Behöver jag säga att rapporten blåste bort.

Skämskudde #2: “Åsa gråter” – Åsa (MP) levererar en tårfylld monolog om att “göra någonting… för kommunalråden”. En scen så laddad med förvirring att den förtjänar sin egen genre.

Skämskudde #3: “Annie tjuter” – I denna höjdpunkt slår Annie (C) nästan skorna i bordet och utbrister “nu får det vara nog!” mot Jimmie (SD), ett moment som lovar mer drama än en hel säsong av “Paradise Hotel”.

Skämskudde #4: “Magdalena gråter och pratar ryckigt” – En romantisk S-terror-skräckkomedi som faller platt med sin brist på trovärdighet. Kanske hade den fungerat som en studie i socialdemokratisk retorik, men som film är det en besvikelse.

Fjantmössan: Här introduceras vi för Annie och Jonas, vars låtsasbråk på debattscenen är lika övertygande som en skolpjäs. Deras “debatt turné” framstår som en absurd karneval av politisk teater. Och överraskningen? Det var aldrig på riktigt. Precis som i slutscenen där Teodorescu & Suhonen går från att fejka konflikter framför kameran till att fika tillsammans bakom kulisserna.

Slutsats: “Fyra skämskuddar och en fjantmössa” är som att titta på en bilkrasch i slow motion – du vill inte se, men du kan inte slita blicken. Det är en film där vuxna människor gråter, käbblar och tjuter sig igenom en berättelse som är lika absurd som verkligheten. Den enda trösten? Det är bara en film… eller är det?