Sverige föll mot USA – och mot sig självt
Stockholm, maj 2025. Tre Kronor klev ut till VM-semifinalen med NHL-stjärnor, hemmaplan och folkets förväntningar i ryggen – och klev av isen med ett nederlag som skakade både Globen och den svenska självbilden. Matchen mot USA blev inte bara en förlust i hockey – det var charmig kollektivism som gick en rond mot brutal målmedvetenhet. Och förlorade.
Redan i första minuten drog Nylander på sig en utvisning efter att ha gått i en fälla lagd av USA:s Conor Garland, som verkade ha gått en intensivkurs på Trump University: “How to destabilize a Scandinavian in under 30 seconds.” Domaren, vars hjälm möjligen dolde en MAGA-keps, tackade för initiativet. Powerplay. 1–0 till USA. Och därifrån började det likna något annat än ishockey. Det såg mer ut som att Sverige försökte ta sig igenom amerikansk tullkontroll med en puck i handbagaget. Varje offensiv såg ut att kräva en importlicens och en blankett i tre exemplar.
USA:s zon blev snabbt ett ekonomiskt skyddat territorium, och varje svenskt anfall beskattades med minst 25 procent viljelöshet. Det var som om Tre Kronor blev tagna på sängen av att semifinaler kräver mer än gruppspelskarisma. Spelarna såg vilsna ut, som om ingen riktigt visste vem som skulle göra vad. Det såg ut som om de väntade på ett godkännande från facket innan de kunde gå på mål.
Svenskarna i publiken, redo att fira ännu en förväntad seger, satt med flaggor och blågula kinder – och såg sitt landslag glida runt som om de försökte undvika att trampa någon på tårna. Det var inte första gången heller. Sverige glänser i gruppspel som en delegation på klimatmöte – snygga presentationer, trevlig stämning, noll slutresultat. Men när det väl gäller, när det är dags att leverera, då infinner sig något djupt svenskt: ett slags beslutsam obeslutsamhet, där alla vet exakt vad som borde göras – men väntar på att någon annan ska börja.
Efter slutsignalen flyttades dramat till Viaplays studio. Två reportrar ställde kritiska frågor till förbundskapten Hallam, som svarade med den energin som skulle varit på isen, så dags nu, när matchen är slut. Det var som att se en minister gå till motattack i Aktuellt efter att ha sovit sig igenom hela mandatperioden. Men det mest talande ögonblicket kom från den tredje reportern, en före detta landslagsstjärna, som viftade bort kritiken och istället föreslog att laget kanske behövt… äta fler kanelbullar.
Där, mitt i studion, föll något ihop. Inte laget, inte Hallam – utan själva illusionen om att Sverige är ett land där man ställer krav när det gäller. Vi talar ofta om ansvar, om att våga vara kritisk, men när matchen är förlorad och kamerorna rullar, då kryper vi tillbaka till trygghetsnarrativet: “Det var ändå fint kämpat. Nu fikar vi.”
Och så har vi konspirationsteorin. Den som alltid viskar i bakgrunden. Tänk om matchen var riggad? Tänk om Trump, från sitt nyrenoverade Vita Hus (nu med röd sammet och guldkantad dörrhandtag), ringde Internationella Ishockeyförbundet och hotade med strafftullar på svenska köttbullar om USA inte fick en enkel väg till finalen? Bevis saknas. Men det gör även förklaringar till varför Sverige gång på gång går in med gulddrömmar – och kommer ut med sand.
Tre Kronor förlorade. Men det var inte bara en match – det var en smäll mot Sveriges folkhemsdröm. Man vinner inte på isen eller i världen med enbart fördelningspolitik, passningsspel och välformulerade presskonferenser. USA kom med Trump-energi och en plan: vinna eller krossa. Sverige? Vi kom med NHL-stjärnor, kanelbullar och tron att vår moraliska överlägsenhet skulle få pucken att glida in av sig själv.
Buropen i Globen var inget svek – de var en väckarklocka. När till och med Tre Kronor, vårt folkkäraste landslag, får höra publikens missnöje, då har polariseringen nått hockeyns heliga hallar. Några buade, några klappade, andra stod mest som efter en partiledardebatt: lätt förvirrade, känslomässigt utmattade och tomma.
Skulle jag ha gjort det bättre själv? Troligen inte. Jag trivs bäst på läktaren – men en sak vet jag: när inget fungerar måste man göra något. Kasta om i kedjorna. In med Tidölaget i VM och Tre Kronor i nästa mandatperiod. Värre kan det knappast bli. Och båda har redan erfarenhet av att spela utan mål.
