Fred lutade sig tillbaka i stolen på Kaffet och Satiren med en min av djup fascination. Han hade just sett något så absurt att det överträffade hans annars välutvecklade förmåga att föreställa sig orimligheter. ”Alva,” sa han långsamt, fortfarande stirrande på skärmen, ”tror du på allvar att Sveriges Radio tror att deras lyssnare är fullständigt dumma i huvudet?”
Alva tittade upp från sin laptop med ett uttryck som antydde att hon redan visste vart det här var på väg. ”Vad är det nu då?”
Fred vred sin dator mot henne. ”SR har satt en varningstext på sina egna reportage. Lyssna här: ’Ekot har mottagit kritik för sin rapportering kring detta ämne och omständigheterna som omger en tidigare anställd.’ Förstår du vad det här betyder?”
Alva ryckte på axlarna. ”Att Ekot försöker vara transparenta?”
Fred skrattade torrt. ”Transparenta? Det här är Sveriges Radios sätt att säga: ’Vi vet att vi är partiska, men eftersom vi berättar att vi är partiska, så blir vi plötsligt opartiska.’ Det är som att säga ’jag är ingen lögnare, för jag har ju berättat att jag ljuger.’”
Alva lutade sig fram nyfiket. ”Vad var det exakt som låg bakom?”
Fred skakade på huvudet med en ironisk blick. ”Jo, tydligen hade en av Ekots reportrar en relation med en person med kopplingar till radikala miljöer – samma person som dessutom medverkade i själva reportaget. Och vad är då den logiska lösningen enligt SR? Jo, att klistra dit en varningstext, så är problemet plötsligt borta. Och förstås med en chef som förklarar att ‘rutinerna ses över’, medan hans egen position märkligt nog aldrig behöver ses över.”
Alva log och tog en klunk av sitt kaffe. ”Men tänk om det faktiskt är genialt? Varningstexter på allt. Tänk dig rubriker som ’Varning: Detta inslag kan innehålla spår av vänsterideologi’ eller ’Observera att det du hör nu kan vara vinklat, men vi har åtminstone talat om det för dig.’”
Fred nickade ivrigt. ”Precis! Och varför stoppa där? Politiker borde ha disclaimers på sina tal. ’Varning: innehåller tomma löften och kan orsaka besvikelse efter valet.’”
Han lutade sig framåt med en glimt i ögat. ”Jag funderar på att börja med det här själv. Tänk dig en lektion där jag börjar med ’Observera att den här lektionen innehåller spår av högeråsikter, och om du känner obehag, kontakta skolsköterskan.’”
Alva brast ut i ett skratt. ”Gör det, Fred! Jag ser det framför mig – en elev som springer till skolsköterskan och klagar på att hon drabbats av… vadå? Faktaförgiftning?”
Fred flinade. ”Exakt. Skolsköterskan får skriva ut en dos PK-droppar och en veckas time-out från Twitter. ’Vila från verkligheten, så blir du snart dig själv igen.’”
Han reste sig, gick fram till kaféets gamla radio som surrade i bakgrunden med P1:s eviga prat, och smackade på en handskriven klisterlapp: ”Varning! Kan innehålla spår av nötter och partiskhet – konsumera med försiktighet.” Vände sig om mot Alva, höjde kaffekoppen i en ironisk skål: ”Till Sveriges Radio – där sanningen får en disclaimer och lögnen en mikrofon.”
Det var en solig junimorgon 2021, och klassrummet på det slitna gymnasiet i Stockholm vibrerade av den där särskilda blandningen av tonårsrastlöshet och försommartrötthet. Solstrålarna kastade skuggor över raderna av slitna bänkar, och på whiteboarden stod bara en dammig rest av gårdagens lektion: Demokrati = folkstyre. Eleverna satt utspridda, vissa med mobiler i smyg, andra med blicken fäst på ingenting. Men när Fred klev in, med en kaffemugg från Kaffet och Satiren i ena handen och en tjock samhällskunskapsbok i den andra, höjdes några ögonbryn. Han hade en glimt i ögat som antydde att något oväntat var på väg.
Fred ställde sig vid katedern, höll upp boken – Samhällskunskap för framtiden, en glansig tegelsten full av pastellfärgade diagram och ord som “inkludering” och “hållbarhet” – och stirrade på den som om den förolämpat honom personligen. ”Vet ni vad det här är?” frågade han, rösten låg men laddad med dramatik.
Klara, längst fram, alltid redo med ett svar, sa försiktigt: ”Vår kursbok?”
Fred log. ”Det här,” sa han och höjde boken över huvudet, ”är etablissemangets bibel. Sidor fyllda av experternas sanningar, filtrerade genom vänsterns narrativa kaffesil. Men idag, mina vänner, ska vi göra något annat. Vi ska gripa dagen – Carpe Diem! – och kasta skiten där den hör hemma.”
Med en teatralisk gest slet han itu första sidan, kastade den i papperskorgen och fortsatte med nästa. Eleverna gapade. Elias, som alltid försökte verka cool, lutade sig fram. ”Fred, du kan inte bara… riva sönder boken! Vad ska vi plugga då?”
Fred hoppade upp på katedern – en tydlig nick till John Keating – och pekade ut över klassen. ”Plugga? Ni ska inte plugga, ni ska tänka! Ni ska lita på er själva, på er magkänsla. För vet ni vad? Den där lilla rösten i magen är värd mer än alla doktorshattar, journalister och politiker tillsammans. Experter är fast i narrativet – rädsla för att trampa på tår, för att bli avföljda på Twitter, för att inte passa in i SVT:s soffor. Men ni? Ni är fria. Och jag? Jag är en samhällskunskapsvikarie som slagit experterna på fingrarna gång på gång.”
Han hoppade ner från katedern, fortfarande med en bit av den sönderrivna boken i handen, och började gå mellan bänkarna. ”Låt mig berätta en historia. En saga om en enkel lekman – moi – som med sin magkänsla har krossat experternas sanningar. Och jag ska visa er varför ni också kan göra det.”
Fred stannade vid Elias bänk och lutade sig fram. ”Första exemplet: de apatiska flyktingbarnen. Kommer ni ihåg? SVT körde reportage på reportage, psykologer och överläkare svor att det var en medicinsk kris. Kändisar grät i tv-soffor, och experterna sa: ‘Det här är en humanitär katastrof!’ Men min magkänsla? Den sa: ‘Det här är för osannolikt.’ Barn som drabbats av apati, och bara i Sverige? Är det något i luften, eller vad? Helt ärligt, det luktar mer manus än verklighet.”
Han kastade en bit av boken i luften och lät den singla ner. ”Och vad hände? Tiden gav mig rätt. Det var inte så enkelt som de sa. Lekman mot psykologer och överläkare: första poängen till mig.”
Klassen fnissade, och Leo, som alltid försökte verka oberörd, flinade. ”Så du, utan att vara läkare, visste bättre än experterna?”
Fred nickade och gick vidare, nu med händerna bakom ryggen som en poet på scen. ”Exakt, Leo. För jag hade ingen agenda. Ingen chef som sa åt mig att följa manuset. Bara en magkänsla som skrek: ‘Det här stämmer inte!’”
Han stannade vid whiteboarden och skrev upp en poängtavla: Fred vs. Experterna: 1 – 0. ”Nästa grej. Kommer ni ihåg när media och politiker försökte övertyga oss att nyanlända var barn? Hör och häpna, till och med Cirkus Cirkör drogs in för att ordna underhållning, men deras clowner såg yngre ut än publiken de skulle roa! Och när SVT intervjuade ett verkligt barn, räckte det med att kika bakom kulisserna – på dem som kameran inte fokuserade på. Där hade vi den riktiga cirkusen, med killar som såg ut som om de lämnat barnåren för en evighet sen. Min magkänsla? Den drog undan ridån och avslöjade media och politikers trollkarlstrick – en illusion av ‘barn’ iscensatt för narrativets applåder!”
Klassen brast ut i skratt, och Klara höjde handen, fortfarande inte helt övertygad. ”Men varför skulle media och politiker ljuga om sånt, Fred?”
Fred kastade en bit till av boken i papperskorgen. ”För narrativet, Klara! Säg ‘barn’ istället för ‘unga män’, och du får folks känslor med dig. Men min magkänsla sa: ‘Ögonen ljuger inte.’ Och vad hände? Tiden visade att många inte var så barnsliga som de påstods. Poäng nummer två till mig.” Han uppdaterade tavlan: 2 – 0.
Fred gick vidare, nu med en energi som fyllde rummet. ”Sen har vi ekonomerna. Sandro Scocco och Peter Wolodarski, ni vet, DN:s chefredaktör? De sa att invandringen var en ekonomisk jackpot. Sandviken skulle bada i pengar, Sverige skulle blomstra! Men min magkänsla sa: ‘Vänta nu.’ Lågutbildade människor, utan språkkunskaper, utan bostäder – hur blir det en vinstaffär? Kanske humanitärt, men ekonomiskt? Nej, nej.”
Han kastade en sista bit av boken mot papperskorgen, men missade och skrattade. ”Och vad hände? Studier visade att kostnaderna var skyhöga, precis som min mage förutsåg. Lekman mot chefsekonom och chefredaktör: ännu en poäng.” Tavlan uppdaterades: 3 – 0.
Elias höjde handen, fortfarande skeptisk. ”Men Fred, du är ju ingen ekonom. Hur kunde du veta?”
Fred ställde sig på katedern igen, nu med en hand på hjärtat. ”För att jag är fri, Elias! Fri från deras ramar, deras normer, deras rädsla för att bli kallade för något hemskt. Jag har kaffe, sunt förnuft och en mage som inte håller tyst. Carpe Diem, grabben – grip din magkänsla!”
Han hoppade ner och gick mot tavlan. ”Och sen brottsligheten. BRÅ, polisen, journalisterna – alla sa att allt var under kontroll. Men min magkänsla skrek: ‘Skjutningarna ökar, och det är inte pensionärer som står bakom.’ Jag behövde ingen doktorshatt för att se mönstret. Och vad hände? Statistik läckte ut, och plötsligt kunde ingen förneka sanningen.”
Han skrev 6 – 0 på tavlan, med en dramatisk sväng. ”Det är tre poäng till, för BRÅ, polisen och journalisterna. Min magkänsla mot deras rapporter: kross!”
Lisa, alltid lite mer eftertänksam, rynkade pannan. ”Men Fred, är det inte farligt att bara lita på magkänslan? Tänk om du har fel?”
Fred nickade, som om han respekterade frågan. ”Bra poäng, Lisa. Men det är inte att gissa. Det är att våga se vad experterna inte vågar säga, för att de är rädda för att bli utskällda eller avföljda. Magkänslan är som en kompass när kartan är ritad av någon med en agenda. Oh Captain, My Captain – det är ni själva som styr skeppet!”
Han gick till fönstret, kastade en blick ut över skolgården och sänkte rösten. ”Låt oss kika på framtiden. Vindkraftverk? De producerar el när det blåser – men när det blåser, gör det det överallt, så elen blir billig eller värdelös. Lägg till elbilar, fossilfritt stål och ett elnät som knappt hänger ihop. Min magkänsla säger: ‘Det här kommer krascha.’ Miljöpartiet vill att vi ska tro på deras gröna sagor, men jag säger: låt dem hålla sig till cykelbanor.”
Klassen skrattade, och Leo kastade in: ”Så du tror du vet bättre än miljöexperterna också?”
Fred log och skrev 7 – 0 (väntar på resultat) på tavlan. ”Kanske, Leo. Vi får se. Men om jag har rätt, blir det ännu en poäng till lekmannen.”
Han gick tillbaka till katedern och höjde kaffemuggen som en trofé. ”Och så pandemin. SVT:s journalister, som Bodil, var livrädda för att ens nämna att viruset kanske kom från ett labb i Wuhan. Varför? För att de inte ville låta som konspirationsteoretiker. Men min magkänsla sa: ‘Wuhan, viruslabb, global spridning – hallå?’ Vad säger ni, klassen? Matmarknad, fladdermöss eller ett högsäkerhetslabb?”
Milo längst fram flinade. ”Labbet, såklart.”
Fred pekade på Milo och uppdaterade tavlan: 8 – 0. ”Lekman mot SVT, MSB och hela Big Pharma. Och sen pandemin i stort – en soppa av experter som filibustrade om ‘platta kurvan’ och journalister som undrade ‘när får man kramas?’ Min magkänsla? Den sa: ‘Det här är en cirkus, men även en lekman kan famla i dimman.’ Ändå stod jag fast vid sunt förnuft när deras grafer och floskler snurrade som en trasig karusell. Poängen? Experterna var inte gudar, och min magkänsla höll mig jordad.” Han kastade en blick på tavlan, nöjd med 8 – 0, och lutade sig mot katedern med en triumferande glimt.
Fred satte sig på kanten av katedern, rösten mjuk men laddad, som om han delade en hemlighet som kunde förändra världen. ”Men vet ni vad? Till slut gick jag emot min magkänsla. Jag tog vaccinet. Kanske är jag den enda konspirationsteoretikern som är vaccinerad. Om min mage sviker mig nu, tja, då får tavlan stå kvar på 8 – 0 – men det är en jäkla bra poäng ändå!”
Han reste sig, kastade en sista blick på tavlan och höjde kaffemuggen som en fackla. ”Klassen, här är er sanning: experterna är inga gudar. De är fångar i sina bubblor, sina normer, sina PK-agendor. Men ni? Ni är poeter, rebeller, fria själar! Lita på er magkänsla – den är er kompass när narrativet försöker leda er vilse. Carpe Diem! Grip dagen, grip sanningen, och riv sönder deras manus som jag rev sönder den där boken!”
Han hoppade upp på katedern en sista gång, med en glöd som fick rummet att vibrera, och ropade: ”Oh Captain, My Captain! Vem är er kapten?”
Klassen tystnade, sedan reste sig Milo, följd av Klara, Elias och till och med Leo, som flinade motvilligt. ”Vi själva!” ropade de i kör.
Fred log, nöjd, och sänkte muggen. ”Exakt. Och om läxan känns som propaganda, stå på era bänkar och kasta den i papperskorgen. Det är så ni vinner mot experterna!”
Klockan ringde, och klassen började packa ihop. Elias stannade vid dörren, vände sig med ett retsamt flin mot Fred: ”Menar du att vi kan svara med magkänslan på nästa prov och få rätt?” Fred skrattade, höjde kaffemuggen som en poet höjer sin penna och svarade: ”Bara om du skriver Magkänsla med stort M, Elias – och undertecknar som kapten i din egen saga!” Han kastade en sista triumferande blick på tavlan, där 8 – 0 lyste som en trofé, och nickade mot klassen, som om han just tänt en gnista för deras egen revolt.
Det var en tryckande junieftermiddag 2021, och Fred satt som vanligt vid sitt hörnbord på Kaffet och Satiren, med en cappuccino som börjat kallna och en laptop som surrade av överhettning. Utanför fönstret drev regnmolnen förbi, men inne i kaféet var stämningen som alltid: en blandning av kaffedoft, lågmälda konspirationsteorier och Alva Inters vassa tangentknatter från bordet bredvid. Pandemin hade gjort världen tystare, men inte Kaffet och Satiren – här levde cynismen vidare, oavsett virus.
Fred bläddrade disträ på sin mobil, skrollade förbi ännu ett inlägg om vaccinpass och handsprit, när en notis från Aftonbladet fångade hans blick. En direktsändning från riksdagen. Regeringskris, tydligen. Han klickade på videon med en suck, redo för ännu en dos av politikers floskler, men det som mötte honom var… magi.
På skärmen satt hela bunten – statsråd, ledamöter, till och med talmannen – med munskydd prydligt över näsa och mun. Och det bästa? Inte ett ljud. En underbar, salig tystnad. Fred lutade sig tillbaka i stolen, ett brett leende spred sig över ansiktet. ”Alva,” sa han utan att ta blicken från skärmen, ”jag tror jag har sett framtiden. Riksdagen med munskydd. Ingen som skriker om solidaritet, ingen som lovar guld och gröna skogar. Bara… tystnad. Det är som om någon äntligen tryckt på mute-knappen för hela etablissemanget.”
Alva höjde blicken från sin laptop, ett ögonbryn redan skeptiskt höjt. ”Vad pratar du om, Fred? Har de infört tystnadsplikt i riksdagen nu?”
”Nej, bättre än så!” Han vände skärmen mot henne, fortfarande med ett fånigt flin. ”Titta! Alla har munskydd. Det är som en dröm. Inga tomma löften, inga anklagelser om att oppositionen ‘skapar kaos’. Bara ren, oavbruten tystnad. Jag vill att det ska vara så här jämt.”
Alva lutade sig fram, kastade en snabb blick på videon och fnös till. ”Fred, du är medveten om att det är pandemitider, va? De har munskydd för att skydda sig mot viruset, inte för att hålla tyst.”
Fred viftade bort hennes kommentar med handen. ”Det är detaljer, Alva. Poängen är att det fungerar. Tänk om vi kunde permanenta det här? Munskydd på alla politiker, hela tiden. Ingen mer ‘vi måste ta ansvar för framtiden’-sörja. Bara nickningar och tysta gester. Det är som om någon uppfunnit en politisk avstängningsknapp.”
Han lutade sig närmare skärmen, som om han försökte suga in varenda sekund av denna tystnad. Då såg han att ljudet var avstängt. ”Nej… nej, nej, nej,” muttrade han och stirrade på mobilen som om den förrått honom. ”Det var jag. Jag hade glömt att sätta på ljudet.” Han satte på ljudet och mycket riktigt kom det ljud från den där längst fram.
Alva brast ut i ett gapskratt, så högt att pensionären vid bardisken kastade en sur blick över sin tidning. ”Fred, menar du att du trodde att munskydden magiskt tystade riksdagen? Herregud, du är som en konspirationsteoretiker som glömde foliehatten hemma.”
Fred suckade och kastade mobilen på bordet. ”Okej, okej, jag erkänner. Men kan du klandra mig? För en sekund var det perfekt. Tystnad från riksdagen! Jag var redo att nominera munskyddet till Nobels fredspris.” Han pekade på skärmen, där ministern nu gestikulerade vilt under sitt munskydd. ”Men lyssna på det här. Kan ingen sätta ett extra munskydd på hen där framme? Dubbla lager, kanske? Bara för säkerhets skull?”
Alva fnissade och skakade på huvudet. ”Du är hopplös.”
Fred stirrade dystert på skärmen, där ministerns nasala röst malde på om sammanhållning och anklagelser om vartannat. Tystnaden var borta, ersatt av samma gamla floskler. Men så tändes en glimt i hans ögon. Han greppade mobilen och tryckte på mute-knappen. Tystnad. ”Munskydd aktiverat,” sa han med en dramatisk röst och kastade en stolt blick mot Alva. Han tryckte på ljudknappen igen, och ministerns röst fyllde rummet. ”Munskydd deaktiverat.” Tillbaka till mute. ”Aktiverat!” Han vände mobilen mot Alva med ett självsäkert flin. ”Titta här, Alva, jag har knäckt koden! Jag styr munskyddens funktion. Tystnad på begäran, när som helst.” Han lutade sig tillbaka, nöjd som en uppfinnare som just löst världens problem, och lät tystnaden råda – åtminstone på hans skärm.
Klassrummet surrade av lågmälda viskningar och skrapet från stolar som drogs fram när eleverna droppade in, en efter en, med mobilerna halvvägs gömda i händerna. På whiteboarden väntade en uppmaning, skriven med svart, kantig handstil: DEMOKRATI = FOLKSTYRE? Under stod en rad, som en eftertanke: Folket röstar, men vem bestämmer egentligen? Orden hängde där som en utmaning, redo att väcka en diskussion.
Fred stod vid katedern, kaffemuggen från Kaffet och Satiren i ena handen, en krita i den andra. Han kastade en blick över klassen, med den där glimten i ögat som alltid signalerade att han hade något spetsigt på gång. ”Okej, gänget,” började han, rösten låg men laddad. ”Vad är demokrati? Vad betyder det här?” Han knackade på ordet på tavlan.
Klara, alltid snabb med ett svar, räckte upp handen. ”Det är när folket bestämmer, typ. Vi röstar, och så styr politikerna utifrån det.”
Fred nickade, men hans leende var inte helt övertygat. ”Bra, Klara. Folkstyre. Vi röstar, och våra röster formar framtiden. Låter fint, eller hur? Så, handen på hjärtat – är Sverige en demokrati?”
Klassen nickade unisont, som om frågan var en självklarhet. ”Ja, såklart!” ropade Elias från bakersta raden, med en ton som antydde att Fred försökte lura dem.
Fred höjde ett ögonbryn och tog en klunk kaffe. ”Självklart, säger ni. Självklart. Låt oss testa den tanken.” Han vände sig om, tog kritan och ritade en stor cirkel på tavlan. Inuti skrev han: 7,5 miljoner röstberättigade 2021. Han kastade en blick över axeln. ”Vet ni hur många som kunde rösta i Sverige i årets val? Ungefär 7,5 miljoner, enligt SCB. Era röster, era föräldrars röster, era grannars. Alla dessa röster som ska forma Sveriges framtid. Mäktigt, eller hur?”
Klassen nickade, men några såg redan ut att misstänka att Fred hade en fälla på gång.
Han vände sig om och ritade en pil från cirkeln till en mindre cirkel, där han skrev: DÖ. ”Kommer ni ihåg decemberöverenskommelsen? DÖ, som vi kallade den? Där stod en handfull partiledare i ett rum och bestämde att era 7,5 miljoner röster… tja, de kunde man liksom dribbla förbi. ‘För Sveriges bästa,’ sa de. Men det kändes inte riktigt som att ni blev tillfrågade, eller hur?”
Några elever fnissade, andra rynkade pannan. Leo, som alltid försökte verka oberörd, lutade sig fram. ”Vadå dribbla? Vad gjorde de?”
Fred log snett. ”De bestämde att vissa röster inte skulle räknas lika mycket. SD? Pfft, glöm det. Det var som att de sa: ‘Tack för att ni röstade, men vi tar det härifrån.’ Och poff – deras röster hamnade lite närmare papperskorgen än maktens korridorer.”
Han ritade en ny, ännu mindre cirkel och skrev: Björklunds barn. ”Sen kom nästa steg. Jan Björklund. Minns ni honom? Liberalernas egen superhjälte, alltid redo med en pekpinne. Han sa att han lyssnade på sina barn – tre stycken, om jag inte minns fel – när han formade politiken. Plötsligt kändes det som att Sveriges framtid bestämdes vid Björklunds köksbord. Inte av era 7,5 miljoner röster, utan av tre små röster som sa: ‘Pappa, gör så här!’”
Klassen brast ut i skratt. Klara höjde handen. ”Vänta, menar du att Björklunds barn typ styrde landet?”
Fred ryckte på axlarna, spelat allvarlig. ”Kanske inte styrde, men de hade mer inflytande än ni, det är säkert. Poängen är att vi gick från 7,5 miljoner till en handfull, och sen till… vadå, tre? Inte särskilt demokratiskt, va?”
Han ritade en ny cirkel, ännu mindre, och skrev: JÖKEN. ”Och så kom januariavtalet – eller JÖKEN, som vi kallade det. Nu var vi nere på två personer. Bara två. Stefan Löfven, svetsaren som blev statsminister, och Annie Lööf, juristen som alltid hade svar på allt. De satte sig ner, som gamla högstadiekompisar, och skrev ett avtal som bestämde Sveriges framtid. Två personer. Inte era röster, inte era grannars, inte ens Björklunds barns. Bara Stefan och Annie, med pennan i högsta hugg.”
Elias fnissade. ”Vadå, var det typ en hemlig pakt?”
Fred nickade, med en teatralisk suck. ”Exakt. En pakt som sa: ‘Vi vet bättre än folket.’ Och era röster? De låg nu så nära papperskorgen att man kunde höra dem prassla.”
Han pausade, lät orden sjunka in, och ritade sedan en sista, pytteliten cirkel. Inuti skrev han: Kakabaveh. ”Och sen, mina vänner, kom finalen. En enda person. En politisk vilde från Vänsterpartiet, Amineh Kakabaveh. Plötsligt var det hon som höll Sveriges framtid i sin hand. Inte 7,5 miljoner röster, inte en handfull partiledare, inte ens två högstadiekompisar. Bara en person. Och vet ni vad hon krävde? En lägenhet på Mallorca, kanske en godisfontän, och makten att bossa över Morgan Johansson. Inte illa för en röst, eller hur?”
Klassen exploderade i skratt. Lisa, den eftertänksamma, rynkade pannan. ”Men… det är ju inte demokrati. Det är ju som en diktatur, godisdiktatur.”
Fred pekade på henne med kritan. ”Exakt, Lisa! Från 7,5 miljoner röstberättigade till en handfull, till tre, till två, och nu en enda person. Medan ni tror att era röster räknas, så är det någon annan som bestämmer – bakom kulisserna, över en kopp kaffe eller en godisfontän.”
Han gick fram till whiteboarden och ritade en stor papperskorg bredvid cirklarna. ”Så här ser det ut,” sa han och kastade kritan i en båge så att den landade i papperskorgen vid dörren. ”Era röster börjar här,” han pekade på 7,5 miljoner, ”och slutar här,” han pekade på papperskorgen. ”Är det demokrati?”
Tystnad. Sedan räckte Leo upp handen, fortfarande flinande. ”Men Fred, om det är så illa, varför röstar folk överhuvudtaget?”
Fred lutade sig mot katedern, rösten plötsligt låg och allvarlig. ”Bra fråga, Leo. Kanske för att vi vill tro på folkstyret. Kanske för att vi hoppas att våra röster fortfarande betyder något. Men när makten glider från 7,5 miljoner till en person, då är det dags att fråga: vem bestämmer egentligen? Och varför är det aldrig vi?”
Han tog upp sin kaffemugg och höjde den som en skål. ”Så, klassen, läxan för idag: nästa gång ni hör någon prata om ‘demokrati’, fråga er själva – vem håller i pennan? Vem skriver avtalen? Och vem får godiset?”
Klockan ringde, och eleverna började packa ihop. Klara stannade vid dörren och kastade en blick på tavlan. ”Fred, om det är så här, vad ska vi göra då?”
Fred log, det där sneda leendet som sa att han sett för mycket för att tro på sagor om folkstyre. ”Klara, om du vill rädda demokratin, rösta som om din röst verkligen betydde något – men håll alltid koll på bakrummen där avtalen sys ihop i skuggan. Och om du ser en godisfontän i riksdagen, ta en karamell, och kräv nyval.”
På Kaffet och Satiren, senare samma dag satt Fred vid sitt vanliga bord, laptopen öppen framför sig, och slösurfade på godisfontäner. Alva Inter satt mittemot, sippande på en latte, med ett road uttryck. ”Så, vad blev dagens lektion? Lät du dem riva sönder läroboken igen?”
Fred skrattade och skakade på huvudet. ”Inte idag. Men jag gav dem en dos verklighet – hur demokratin krympt från 7,5 miljoner röster till en enda vilde som styr showen. Tror de börjar fatta att folkstyre mest är kulisser.”
Alva höjde ett ögonbryn. ”En vilde, säger du? Modigt att dra in Kakabaveh i klassrummet. Vad sa kidsen?”
”De skrattade mest, men det landade. De ser att makten glider iväg till bakrummen, där avtalen sys ihop över kaffe – eller kanske godis.” Han tog en klunk kaffe och suckade. ”Det är som jag alltid sagt, follow the candy.”
Det var en klibbig julidag 2021, och Fred satt i ett överhettat väntrum på Vårdcentralen Hjärtrum, omgiven av broschyrer om vaccin, klimakteriet och något luddigt initiativ kallat “Projekt Självbild”. Han hade fått ett brev om en “obligatorisk föräldrakurs för hållbart föräldraskap”, vilket var märkligt eftersom Fred varken hade barn eller någon avsikt att skaffa några. Han misstänkte att det var ännu ett byråkratiskt påhitt från någon som trodde att han behövde “upplysas”. Med en suck kastade han en blick på en affisch om återvinning och mumlade: “Hållbart föräldraskap? Vad blir nästa steg – hållbar andning?”
En sköterska med en skrivplatta dök upp i dörren. “Fred? Kursen börjar nu.” Hennes leende var så överdrivet vänligt att Fred genast anade att något var på tok. Han följde med genom en korridor prydd med planscher om koldioxidneutralitet och veganska dieter, tills de nådde ett litet rum där ett tiotal personer satt i en halvcirkel. Och där, mitt i eländet, satt Alva Inter – inte som kursledare, tack och lov, utan som en annan motvillig deltagare, med en latte i handen och ett uttryck som sa: “Jag ångrar redan att jag inte fejkade en förkylning.”
“Fred!” utbrast Alva, halvt road, halvt irriterad. “Låt mig gissa – du är här för att lära dig hur man räddar planeten genom att skippa blöjor?”
Fred sjönk ner i stolen bredvid henne med en teatralisk suck. “Jag är här för att jag tydligen inte har något bättre för mig. Vad är det här för trams? Hållbart föräldraskap? Nästa gång får de kalla det för ‘hur man avvecklar mänskligheten för nybörjare’.”
Kursledaren, en kvinna i linnekläder med en brosch som såg ut att vara gjord av återvunnen bark, klev fram och presenterade sig som “Linnéa, hållbarhetscoach”. Hon höll upp en broschyr med titeln Bebisar och miljön – en klimathotande framtid? och började tala med en röst så lugn att den kändes som en sömntablett. “Välkomna! Idag ska vi diskutera hur vi kan minska vårt ekologiska fotavtryck genom att omvärdera reproduktion. Visste ni att en bebis, från det ögonblick den föds, börjar påverka klimatet?”
Fred höjde ett ögonbryn och viskade till Alva: “Från det ögonblick den rullar ut ur garaget, va?”
Alva kvävde ett fniss och sparkade honom lätt under stolen. “Hysch, Fred. Låt henne gräva sin egen grav.”
Linnéa fortsatte, omedveten om Freds muttranden. “Miljöpartiet har visat vägen med modiga beslut: stängda kärnkraftverk, begränsningar på skogsindustrin, förbud mot fossila bränslen, nedlagda flygplatser och – snart – stopp för cementproduktion. Men vi måste gå längre. Varje ny människa är en börda för planeten. Tänk om vi kunde… frivilligt begränsa barnafödandet?”
Fred kunde inte hålla sig längre. Han räckte upp handen, men började tala innan Linnéa hann ge honom ordet. “Så, låt mig få det här rätt. Ni vill förbjuda bebisar för att de är dåliga för miljön? Vad ska vi med en planet till om vi inte kan använda den? Ska vi lämna jorden som ett tomt naturreservat för älgarna och flytta till Mars?”
Linnéa blinkade, lite tagen på sängen, men återfann snabbt sitt zen-leende. “Det handlar om balans, Fred. Vi måste prioritera planetens överlevnad. Bebisar konsumerar resurser – mat, kläder, plastleksaker. Om vi minskar befolkningen, minskar vi trycket på ekosystemen.”
Fred lutade sig fram, nu med en glimt i ögat. “Okej, Linnéa, låt oss följa den logiken. Ni har redan stängt kärnkraftverken, så vi får el från kolkraft – tack för den, MP. Ni vill förbjuda bilar, så vi får väl cykla till jobbet. Flygplatser? Borta. Skogsindustrin? Kaputt. Och nu cement? Vad ska vi bygga med? Trä? Åh, nej, vänta – ni vill ju avveckla skogsindustrin också. Ska vi bo i grottor? Eller importera färdiga hus från Kina? Vi har ju köpte en hel bro till Slussen därifrån. Miljövänligt, eller hur – frakta betong över halva jordklotet?”
Alva kunde inte hålla sig längre och skrattade högt, vilket fick Linnéa att stelna. “Fred, det är en förenkling. Vi importerar från Kina för att… ja, deras produktion är mer effektiv.”
Fred kastade en blick på Alva, som nickade uppmuntrande. “Effektiv? Så Kinas cement är magiskt koldioxidfri, men vår egen är ett klimathot? Och vad händer när vi inte kan bygga vägar eller hus? Ska vi segla över världshaven i träbåtar för att hämta höghus från Shanghai? Hoppas de inte fastnar i Suezkanalen.”
Linnéa försökte styra tillbaka. “Det handlar om att göra uppoffringar för framtiden. Som att minska barnafödandet. Det är ett frivilligt val, förstås.”
“Frivilligt?” Fred höjde rösten, nu med full satirisk kraft. “Som när Stefan Löfven ‘frivilligt’ förhandlade bort 390 miljarder euro av våra pensionspengar till EU:s stödfond för Italien och Spanien? För att få 4% av rösterna från MP? Det är vad jag kallar en mästerförhandling – byta el, cement och pensioner mot en klapp på axeln från Per Bolund!”
Alva lutade sig fram, fortfarande fnissande. “Fred, du glömde godisfontänen. Jag hörde att MP eller om det var Vänsterpartiet som krävde en sån också.”
Fred pekade på henne med en penna han fiskat upp ur fickan. “Exakt! Och vad får vi för det? En biljett tillbaka till 1800-talet, fast utan hästar, för de har väl också för höga koldioxidutsläpp. Nästa steg är väl att förbjuda andning – det producerar ju koldioxid. Eller varför inte bara förbjuda mänskligheten? Problemet löst, planeten räddad!”
Linnéa såg ut som om hon ville sjunka genom golvet, men Fred var inte klar. Han lutade sig tillbaka i stolen, armarna i kors, och suckade dramatiskt. “Vet ni vad som är mest tragiskt? SVT kommer att göra det här till en solskenshistoria. Wolodarski kommer att skriva en ledare i DN om hur pensioner är övervärderade, Agenda kommer att bjuda in en ‘expert’ för att förklara varför cement är passé, och Morgonstudion kommer att ha en panel som diskuterar hur vi kan bygga trävägar. Och vi, Svenne och Lotta, kommer att sitta där med nässlor till middag och undra varför vi inte får ha barn längre.”
Alva lutade sig närmare Fred och viskade med ett snett leende: “Fred, du låter som Arne Anka på steroider. Erkänn – du njuter av att såga deras broschyr.”
Fred log snett och höjde sin kaffemugg i en ironisk skål. “Njuter? Alva, det här är min livsuppgift. Om MP vill avveckla mänskligheten, då är det min plikt att påpeka att de glömde förbjuda sitt eget parti först.”
När kursen var över ställde sig Linnéa upp och höll fram en ny broschyr med ett allvarligt leende. “I dessa tider av ökande brottslighet,” sa hon, “vill vi ge er som har barn ett stöd för att förklara svåra ämnen. Den här broschyren är skriven som en saga – Hur man berättar för barn varför folk skjuts i huvudet eller ibland i magen – för att hjälpa er navigera samtal om våld.”
Fred, som inte hade några barn och ingen som helst avsikt att spela sagofarbror, tog emot broschyren och höjde ett ögonbryn. Han lutade sig mot Alva och läste högt med spydig röst: “’Det var en gång ett troll, långa farbrorn och prussiluskan som inte ville ha murar för vapen eller rövare. “Mitt slott bygger inga murar,” trollade trollet. Därför kunde det hända sig att någon rövare smög sig in och sköt en annan rövare i huvudet, eller ibland i magen. Kling och Klang kom alltid efter att en rövare hade fallit, lindade blåvita band runt rövaren och stod där några dagar tills allt var över. Endast rövare och barn som inte åt upp maten kunde bli fällda, sa Pinocchio och försäkrade att allt skulle betalas med Pippis guldpengar.’”
“Vad är det här för Pippi Långstrump-goes-gangster?” fnös Fred. “Ska jag berätta för ungar att Kling och Klang lindar blåvita band runt skjutna rövare och att Pippi betalar kalaset med guldpengar?”
Alva och Fred gick skrattande ut från Vårdcentralen Hjärtrum, men Alva stannade plötsligt och kastade en skamsen blick på Fred. “För mycket koldioxidutsläpp, va?” viskade hon. “Ja,” sa Fred kort, och båda lommade iväg under tystnad, huvudet fullt av MPs sagor och andra absurditeter.
Det var en septemberkväll på Kaffet och Satiren, och Fred satt vid sitt hörnbord, stirrandes på en urdrucken espresso som om den kunde förklara varför världen hade blivit en parodi på sig själv. Alva Inter, med sitt allt för perfekta leende och en blick som antydde att hon kanske räknade binärt i huvudet, hjälpte till att torka disken med en precision som fick Fred att misstänka att hon var mer än en vanlig kaféstammis.
Vid bardisken stod Börje, caféägaren, och svettades över en provisorisk scenuppbyggnad, komplett med en skranglig projektor och en mikrofon med sladd från någon tidigare karaokekväll.
”Börje, vad är det här för cirkus?” sa Fred, lutandes sig bakåt med armarna i kors. ”Har du sålt ut dig till etablissemanget? Springer du SFI:s ärenden nu?”
Börje kastade en sur blick över axeln medan han kämpade med en sladd som vägrade samarbeta. ”Fred, jag hyr ut till den som betalar. Svenska Filminstitutet vill ha sin presskonferens här, och jag vill ha mina räkningar betalda. Sluta gnäll och beställ en till kaffe.”
Alva fnös från disken. ”Börje, du har bjudit in kulturmarxisterna till vårt heliga tempel av cynism. Vad blir nästa steg – en poesikväll med Miljöpartiet?”
Innan Börje hann svara svängde dörren upp med en smäll, och in stormade en delegation från Svenska Filminstitutet, beväpnade med pressackrediteringar och en aura av statligt finansierad självsäkerhet. I spetsen gick en kvinna i en kavaj som skrek ”jag har ett kulturbidrag och en agenda”. Hon klev upp på den provisoriska scenen, grep mikrofonen och presenterade sig med en röst som kunde ha lugnat en hel förskola: ”Välkomna, kära vänner! Jag är Klara, narrativkonsult på SFI, och ikväll ska vi lansera den sista delen i vår woke-trilogi – en nyinspelning av Astrid Lindgrens Pomperipossa i Monismanien! Detta är historierevisionism med stolthet!”
Fred satte kaffet i vrångstrupen och hostade till. ”Historierevisionism? Alva, de säger det rakt ut. De skäms inte ens.”
Alva höjde ett ögonbryn, rösten skarp som alltid. ”Vänta bara, Fred. Jag såg på X att de har Jonas Gardell och Anders Lindberg på manuset. Det här blir en sosse-parad värre än ett förstamaj-tåg.”
Klara klickade igång en powerpoint, och en glansig affisch blinkade upp på väggen: Pomperipossa 2.0 – En saga om skatteglädje. Bilden visade Mona Sahlin som en Terminator-liknande Pomperipossa, i en svart läderjacka med en röd ros på bröstet, höjande en glittrande skatteavi som ett vapen. Under stod texten: ”Skatter är häftigt – betala eller försvinna!” och i mindre stil: ”Sponsrad av Toblerone”. Publiken – en blandning av hippa kulturjournalister, förvirrade pensionärer och kaféstammisar – mumlade förväntansfullt. Fred mumlade något betydligt mindre förväntansfullt.
”Är det här på riktigt?” väste han till Alva. ”Har de castat Mona Sahlin för att förvandla Astrids skatteprotest till en sosse-hyllning?”
Klara fortsatte, omedveten om Freds muttranden. ”Vår Pomperipossa är en modern hjälte som älskar att bidra till samhället! För manuset står Jonas Gardell och Aftonbladets Anders Lindberg, och i huvudrollen har vi ingen mindre än Mona Sahlin, vars… livserfarenhet ger rollen en autentisk känsla.”
Dörren gnisslade, och in studsade Jonas Gardell själv, viftande med armarna som en operadiva, en dramatisk scarf fladdrande bakom honom. Han grep mikrofonen med en självsäkerhet som kunde ha fyllt en hel teater. ”Publiken!” ropade han, rösten vibrerande av teatralisk glöd. ”Det här är konst! Vi tar Astrids saga och gör den relevant. Mona är perfekt – hon har levt skattefrågan, från Toblerone till triumf! Jag har skrivit ett tal där hon höjer sitt skattebesked som en trofé och deklarerar: ‘Att betala skatt är häftigt!’ Är det inte magiskt?”
Fred stirrade på Jonas, hans ansikte en mask av misstro. ”Magiskt? Jonas, det enda magiska här är hur ni trollar bort Astrids spark mot skattesystemet till en sosse-paroll rakt ur 1984.”
Publiken fnissade, och en pensionär hostade fram ett skratt. Jonas försökte skratta bort Freds attack, men innan han hann svara reste sig Anders Lindberg ur publiken, hans min tung av självpåtaget auktoritet. ”Du missförstår,” sa han, rösten som en ledare i Aftonbladet. ”Astrids Pomperipossa var ett missförstånd. Hon älskade Socialdemokratin! Vår trilogi rättar historien: Saltkråkan för hållbarhet, där Tjorven blir klimataktivist; Ronja Rövardotter för inkludering, där rövarna går på mångfaldskurs; och nu Pomperipossa, där vi visar att skatter är coolt. Varför behålla gamla böcker när vi kan skriva om dem för dagens socialdemokrati?”
Alva kunde inte hålla sig längre och skrattade så högt att en kulturjournalist kastade en förnärmad blick. ”Anders, menar du att Astrid, som skrev om 102 procent i marginalskatt, egentligen ville krama Skatteverket? Har du pratat med din ouija-bräda eller bara fantiserat fram en sosse-dröm?”
Klara klev fram igen, hennes zen-leende flimrande. ”För att göra det lite mer autentiskt återskapar vi debatten mellan Astrid och Gunnar Sträng. Özz Nûjen spelar Astrid – en folklig, inkluderande tolkning – och Gunnar Sträng blir en CGI-deepfake för den moderna touchen. Och ja, vi planerar att fasa ut de gamla Lindgren-böckerna. Varför spara reliker när vi kan skapa en ny, rättvis kanon?”
Fred reste sig, kaffekoppen i handen som en mikrofon. ”Låt mig få det här rätt, Klara. Ni tar en saga om hur staten stal mer än vad Astrid tjänade, gör om den till en reklamfilm för Socialdemokratin, castar Özz Nûjen som Astrid och en CGI-Sträng som ”hens” motståndare, och sen vill ni bränna originalböckerna? Det låter mer som en remake av 1984.”
Publiken brast ut i skratt, och till och med Börje, som fortfarande kämpade med projektorsladden, fnissade. Klara rodnade men höll fast vid sitt manus. ”Det är en nytolkning! Vi vill inspirera. Mona håller ett tal om skatteglädje, och Anders har gett sagan en dokumentär känsla.”
Alva slog ut med armarna. ”Dokumentär? Ni har förvandlat Astrids kritik mot systemet till en sosse-parad finansierad av skattepengar! Och vad är det här för trilogi? Saltkråkan med Tjorven som Greta Thunberg, Ronja som intersektionell influencer, och nu Pomperipossa som skatteevangelist? Nästa steg är väl Pippi Långstrump som diversitykonsult på TikTok!”
Jonas försökte ta tillbaka scenen, hans scarf fastnade i mikrofonstativet och han snubblade till med ett förläget skratt. Klara grep honom i armen, hennes zen-leende nu en ansträngd grimas, och drog honom mot utgången medan SFI-delegationen hastigt packade ihop sin powerpoint och sina pressackrediteringar. De lämnade scenen under publikens fniss, en ensam Toblerone-affisch fladdrande i deras kölvatten. Alva lutade sig mot disken, kastade en blick mot Fred och log snett. ”Bra jobbat, samhällsläraren. Du har sågat deras trilogi innan den ens haft premiär.”
“Det är orättvist! Alla kan inte! Vi måste lotta!” stod det skrivet på whiteboarden en gråmulen måndag i september 2021 när klassen släntrade in i klassrummet. Fred stod längst fram och jonglerade med en tärning, och när alla satt sig och sorlet började ebba ut fångade han tärningen i näven och utbrast: ”Såg ni SVT Agenda igår?”
Klassen tittade förvånat på varandra, de tomma blickarna mot Fred sa att de knappt visste vad Agenda var. Fred kastade en blick ut över rummet med spelad upprördhet. ”Såg ni inte SVT Agenda igår?” upprepade han, nu med ännu mer dramatik. Alla stirrade på honom som fågelholkar. ”Va, menar ni att ni inte använder söndagskvällarna åt lite samhällskunskap? Vad pysslar ni med då – TikTok? Skrollar ni efter dansande katter medan skolministern försöker göra livet till ett Bingolotto?”
Klara, alltid snabb, fnissade. ”Fred, Agenda är typ… pensionärs-TV.”
Fred kastade upp tärningen i luften och fångade den med en teatralisk gest. ”Pensionärs-TV? Klara, det är där de avslöjar hur de ska styra era liv! Igår var skolministern på, och hon hade en briljant idé: eftersom livet är orättvist, ska vi lotta allt. Skolplatser, bostäder, kanske till och med vem som får vara er morsa. För att, håll i er, ‘inte alla har samma förutsättningar’.”
Elias, längst bak, lutade sig fram. ”Lotta skolor? Så jag kan hamna i Fittjaskolan fast jag bor i Bromma?”
Fred flinade och kastade tärningen mot Elias. Den studsade mot hans panna och landade på golvet. ”Exakt, Elias! Men gissa vem som slipper lotteriet? Ministern och hennes vänner i VIP-klubben. De har redan dragit livets jackpott – våningar på finaste adresserna, feta poster i Rosenbad, toppjobb som bara ramlar ner i knät. För dem blir det alltid en sexa. Men vi andra? Vi får snurra hjulet. Så länge vi tjänar under 70 000 i månaden. Över det – eller med rätt kontakter – då är det fri lejd till Enskilda gymnasiet.”
Lisa rynkade pannan. ”Men varför är det rättvist om bara vissa måste lotta?”
Fred lutade sig mot katedern, rösten låg och konspiratorisk. ”Bra fråga, Lisa. För att det är så de gör. De kallar det rättvisa, men det är alltid vi som får snurra hjulet, medan de sitter på VIP-läktaren och väljer skola åt sina barnbarn.” Han höll upp tärningen. ”Låt oss göra en laboration. Vi lottar en skolplats åt ministerns barnbarn. Kom igen, Klara, slå tärningen!”
Klara skrattade och kastade tärningen, som landade på en trea. Fred läste högt från en lista på tavlan: ”Fittjaskolan, Norra Botkyrka! Grattis, ministern, ditt barnbarn får en spännande resa! Nästa kast – kanske Husbygårdsskolan?”
Klassen brast ut i skratt, men Fred höjde handen. ”Och för att hålla jämna steg med den här rättvisan, tänkte jag införa en sexgradig betygsskala här i klassen. För att, ni vet, anpassa betygsättningen. Lite mer… slumpmässig rättvisa.”
Klassen exploderade i protester. ”Vadå?!” ropade Elias. ”Ska du lotta våra betyg nu?”
Fred log snett. ”Varför inte? Om ministern tycker slump är rättvist, kanske jag ska kasta tärning för er framtid.”
Klara kastade en sudd mot honom. ”Fred, du är galen! Vi lottar inte våra betyg!”
Fred duckade och skrattade. ”Okej, okej, jag skojar. Men nästa gång ni hör en politiker snacka om rättvisa, kolla vem som håller i tärningen. Och om de säger att ni ska lotta er framtid, fråga varför de inte börjar med sina egna ungar.”
Senare samma kväll satt Fred vid sitt hörnbord på Kaffet och Satiren, omgiven av kaffedoft och Börjes muttranden om skatter. Alva Inter satt mittemot, sippande på en latte, hennes leende som vanligt knivskarpt. Fred kastade upp sin mobil och visade henne Agenda-klippet. ”Kan du fatta det, Alva? Skolministern vill göra livet till ett lotteri. Skolplatser, bostäder, allt. Men gissa vem som slipper snurra hjulet? Hon själv, med sin fina våning och ministerlön.
Alva fnös och lutade sig fram. ”Vad är det får fel på utbildningsministrar, var det inte den tidigare – Fridolin – som tyckte det var orättvist att barn i andra länder inte kunde ställa sig i vår skolkö och också ville lotta.”
Fred skrattade torrt och kastade tärningen han fortfarande hade i fickan på bordet. ”Exakt. Utbildningsministrar, av alla människor, vill använda sig av slumpen istället för kunskap och hårt jobb. De ska lära kidsen att plugga, men själva vill de bara kasta tärning och låtsas att det är rättvisa. Som om en lottad skolplats är bättre än en utbildning man kämpat för.”
Börje dök upp med en kanna kaffe och en sur min. ”Rättvisa, va? Samma gamla visa. De snackar solidaritet, men det är alltid vi som får betala notan. Som det där jag läste i morse…” Han fiskade upp en skrynklig tidning från disken och kastade den till Fred. ”Hittade den här i soprummet. Någon globalistblaska som heter DTW – Destroy The World. Kolla jobbannonsen.”
Fred höjde ett ögonbryn och läste högt: “‘Enklare målvaktsjobb sökes.’ Vad är detta? De letar alltså efter en mjuklandning åt Sveriges avgående statsminister! Bank- och finansjobben är redan paxade av Borg och Reinfeldt, FN-kvoten fylld av Wallström. Så nu är det WHO eller Världsnaturfonden som gäller. Och hör här: ‘Vi söker en projektledare för svenskens bok och efterföljande bokturné. Boksignering föredras framför tal. Spökskrivare: Birro, Stig Larsson eller Anders Lindberg.’ Anders Lindberg! Är det ett skämt?”
Alva skrattade så hårt att hon spillde latte på bordet. “Anders Lindberg som spökskrivare? Då blir det en bok med fler floskler än sidor. Och ‘målvaktsjobb’ – det är ju bara kod för att stå på pappret medan någon annan cashar in. Klassisk globalist-fint: skräddarsy en post åt en kompis och kalla det meritokrati.”
Fred lutade sig tillbaka, rösten drypande av sarkasm. “Och självklart finns en budget redo – från fluffig tjänst på WHO till ‘diskret’ bokturné. Allt fixat via gamla partivänner i banken. Det ingår till och med lite pengar till indiska likes för att boosta populariteten, plus några garanterade stopp i SVT: två Agenda, två Morgonstudion, kanske en sväng på Skavlan… eller varför inte Dansa med Bolibompa-draken.”
Börje skakade på huvudet och fyllde på Freds kopp. “Tur, va? Det här är så långt från tärningar man kan komma. Ett skräddarsytt elitpaket – med SVT-svängar och fejkade likes – det är inte Fru Fortuna som styr, det är en fixad deal. De syr ihop vinsterna åt sig själva, vi andra får hoppas på en sexa.”
Börje rätade på sig och kastade en blick på Fred. ”Nå, Fred. Slå tärningen – ett till tre, kaffet är på huset. Fyra till sex, då får du betala dubbelt.”
Fred satt på Kaffet och Satiren med hakan stödd i handen och stirrade ner i kaffet som om det innehöll svaret på livets stora frågor. ”Om du fick välja en superkraft, vilken skulle det vara?” frågade han till slut, utan att riktigt veta varför.
Alva höjde blicken från sin laptop. ”Skojar du?”
”Nej, fullt allvar. En superkraft. Något du alltid drömt om.”
Hon log snett. ”Fred… jag är ju redan en superkraft. Att alltid kunna ha rätt, alltid kunna avslöja dina stavfel i realtid – det är en superkraft i sig.”
Fred fnös. ”Det där är ingen superkraft, det är bara elakhet i hög hastighet. Själv skulle jag vilja kunna… torka mig supersnabbt efter duschen. Tänk hur mycket tid man sparar. En skakning på kroppen – klar på två sekunder. Jag hade revolutionerat handduksindustrin.”
Börje, som stod bakom disken och putsade glas, lade sig i: ”Jag hade tagit kraften att alltid hitta rätt fjärrkontroll. Det är ett helvete i mitt hem. Jag har tre stycken och hittar ingen av dem. Om inte det är ett samhällsproblem, så vet jag inte vad som är.”
”Så där är vi,” sa Fred och höjde kaffekoppen. ”Jag är TurboTorken, du är Fjärrkontrollmannen, och Alva är… korrekturläsningsroboten från helvetet. Marvel hade inte tagit i oss med tång.”
Alva flinade. ”Fast vet du vem som skulle platsa? Magdalena Andersson.”
Fred spärrade upp ögonen. ”Du menar…”
”Jo,” fortsatte Alva, ”hon är så bra på att slingra sig, fultolka och undanhålla sanningen att det nästan får ses som en superkraft. Hon är som Gåtan… fast lite mer som Lögnen.”
Fred skrattade. ”Just det! Sveriges första kvinnliga statsminister – och hon klarade jobbet i vad… sju timmar? Hon gick in på scenen som superhjälte, fick stående ovationer, och avgick snabbare än man hinner säga ‘tack för kaffet’. Det var historiskt – på rekordtid. Blåsningen, live.”
Börje skakade på huvudet bakom disken. ”Jag har sett karaokekvällar här inne hålla längre.”
De blev tysta en stund. Ljudet från espressomaskinen fyllde rummet.
”Stanna filmen ett ögonblick,” sa Fred och lutade sig fram. ”Tänk om det redan från början var uppgjort. Alternativmedia antyder att S köpte stöd genom att lova Kakabaveh förmåner. Tänk om Magdalena redan visste att hon skulle avgå, men ändå lät sig hyllas som den första kvinnliga statsministern? Då är hela grejen en teaterföreställning. Som i Blåsningen – The Sting.”
Alva drog långsamt igen laptopen. ”Och alla visste, men ingen sa något. För det är alltid jobbigare att erkänna att man blivit lurad än att spela med.”
Fred nickade ivrigt. ”Exakt. Högersidan bortdribblad som vanligt, vänstern förblindad av sin egen historiska stund. Alla tog in ögonblicket med darr på läppen – och ändå satt de där och visste att det inte skulle hålla. Som en bröllopsgäst som applåderar fast man anar att brudgummen redan har en Tinder-dejt i bakfickan.”
Börje skrattade till. ”Så det du säger är att vår nya superhjälte heter Lögnen, och hennes främsta kraft är att försvinna – både fysiskt från posten och mentalt från vallöftena.”
Fred tog en klunk kaffe och nickade. ”Svenskarna får gratulera sig själva. För första gången på hundra år leds landet av en superhjälte. Tyvärr med fel superkraft. Och imorgon är det måndag igen – dags för repris. Som filmen Måndag hela veckan, fast i riksdagen.”
Det var en av de där sista skoldagarna i december när luften i klassrummet kändes som en urvriden disktrasa och eleverna redan var på väg ut genom fönstret i tanken. Fred lutade sig mot katedern med en penna i handen. Han hade ingen lust att dra igenom någon lärobokslektion, så han skrev upp stora bokstäver på whiteboarden: ÅRSLISTOR 2021.
“Okej, gänget,” sa han och knackade på tavlan. “Ingen vanlig lektion idag. Vi gör årslistor istället. Ni ropar förslag, jag skriver upp. Börja med Årets nyord. Vad har ni?”
Klara räckte upp handen direkt. “Knolladinmamma! Som när nån myndighetsperson snackar skit och du bara: ‘Knolladinmamma!’
Fred flinade. “Klara, du har tittat för mycket på Efterlyst.” Han skrev upp det ändå.
Elias längst bak höjde rösten. “Helikopterpengar! Som när Afghanistans president drog iväg med en helikopter full av våra bidragspengar.”
“Perfekt,” sa Fred. “Ekonomer skulle nog mena något annat, men jag gillar din version bättre. Okej, nu till Årets oneliners. Ge mig era bästa skämt om året som gått.”
Lisa höjde handen försiktigt. “Förutom att barnmorskorna larmar om hög arbetsbelastning, varnar nu även polisen. Födseln av brottslingar verkar öka.”
Klassen fnissade, och Fred skrev upp det som nummer ett. ”Fyndigt, Lisa. Här fick man tänka efter lite. Nästa?”
Leo, som alltid försökte verka oberörd, muttrade: “Om Anders Ygeman och Per Bolund tror att vi har elöverskott, varför vill de då bygga fler vindkraftverk?”
Fred skrattade och la till det. “Bra poäng, Leo. Och en tredje: I motsats till barn som inte alltid gör som vuxna säger, röstar väljare oftast efter vad politiker säger och inte efter vad de faktiskt gör.”
Några elever nickade instämmande, och Fred vände sig mot tavlan igen. “Nu till Årets ‘don’t mention the (S) war’. Ni vet, när media undviker att nämna Socialdemokraterna skuld. Förslag?
Klara igen: “Oavsett hur Löfven snubblar på orden eller hur Märta och Bolund gör bort sig, är det Ulf Kristerssons vader, Ebba Busch Thorps hus och Jimmie Åkesson man alltid skojar om.”
”Precis Klara” sa Fred och skrev på listan. “Bästa på det: Ett, podden Alex & Sigge. Två, SR:s Tankesmedjan. Tre, SVT:s Svenska Nyheter.” Han tittade på listan och funderade högt. ”Jag känner mig som Basil i Fawlty Towers. Där fick man inte nämna kriget – här får vi inte nämna sossarna. Fast ni har väl ingen aning om vem Basil är.”
Elias ropade: “Och: SVT har lyckats med konststycket att aldrig nämna S eller MP när elkris, cementkris eller höga bensinpriser ska förklaras.”
Fred nickade. “Spot on. Det är som om nedlagda kärnkraftverk, stoppad cementfabrik och reduktionsplikten inte påverkar. Reduktionsplikt – det är att späda ut dyr bensin med något ännu dyrare och sen låtsas bli förvånad när priset går upp.”
Nästa lista: Årets utbildningar. “Vad leder till toppjobb i det här landet?”
Lisa: “Det tar många år att bli läkare, men för att bestämma över en läkare räcker det med att ha varit med i SSU och vara kompis med Morgan Johansson.”
Fred skrev upp det som etta. “Två: Svetsarutbildning leder till statsminister. Tre: Hårfrisörska leder till miljöminister.”
Klassen skrattade, och Fred knackade på tavlan. “Årets bortförklaring. Vad tar priset?”
Leo: “Vi har hört talas om lövhalka och nedrivna kraftledningar, men att all tågtrafik ställdes in på grund av datastrul vid schemaläggning. Vilken tur att SJ kör på räls och inte blint litar på GPS.”
Fred flinade. “Ja, tågen går inte för att datorn har gett lokförarna konstiga scheman. Klassiskt.”
”Apropå kriser. Nu till Årets kriser. Ge mig era topp tre.”
Klara: “Elkris – ingen kris har någonsin känts så självförvållad. Att låta Miljöpartiet ha inflytande över energipolitiken är som att låta en 5-åring sköta hushållsekonomin.”
Fred skrev upp det som etta. “Två: Att lägga ner kärnkraft och sedan bli förvånad över elbrist är som att ge lördagsgodis till barn på en måndag och bli chockad när det tar slut innan helgen. Tre: Cementkris. Fyra: Regeringskris.”
Fred nickade. “Årets kalkonmyndighet. Vilken är sämst?”
Lisa: “MSB. Vad gör de? Hur ser deras planering ut?”
Fred skrev upp det som etta. “Två: Tillväxtverket. De skulle sköta coronastöd till företag men blev istället en kassako för landets brottslingar. Tre: BRÅ. Aldrig har så många aktivister samlats på en myndighet. Fyra: Migrationsverket. Samma problem som BRÅ.”
Nästa: Årets insikt. “Vad har ni lärt er?”
Leo: “Om du skjuter upp pensionsåldern med ett år, betyder det inte att du får samma pengar ett år senare. Nej, det betyder att du förlorar en årslön.”
Fred skrev upp det. “Sant.”
Årets “vad fan får jag för pengarna”. “Era förslag?”
Klara: “Vänsterpartiets politiska vilde Kakabaveh blev plötsligt väldigt dyr för Socialdemokraterna när Magdalena Andersson behövde röster för att bli statsminister. Pinsamt att alla försökte pressa fram tårar över ett 166 miljoners-tal. Eller kanske just därför.”
Fred la till: “Ett: Magdalena Andersson köpte en röst för 166 miljoner – dyraste mandatet i svensk historia. Två: EU:s coronafond – 150 miljarder från Sverige till vanvårdade ekonomier, utsedd till årets värsta slöseri, medan vi fick handsprit som smakade urk. Tre: Public Service – åtta miljarder om året för att inte berätta vems fel det är.”
Tavlan var nu fullklottrad, och klassen satt tysta en stund. Fred lutade sig mot katedern och såg ut över dem. “Så där har ni 2021, kids. Men vet ni vad som är surast? Ni är en av de sista generationerna innan evigt liv.”
Klassen skrattade, och klockan ringde. Fred torkade av händerna och muttrade för sig själv: “Evigt liv? Med det här gänget vid rodret hade det blivit evig kris.”
Senare, på Kaffet och Satiren, satt Fred vid bordet och ritade upp listorna på en servett. Alva sneglade över axeln. “Ser ut som din lektion. Låt mig gissa – du fick dem att tro att det var deras idéer.”
Fred log snett. ”Ett års utbildning Alva, ett år.”