Fred och Alva satt som vanligt vid ett hörnbord på Kaffet och Satiren. Genom fönstret syntes majkvällens ljusa skymning lägga sig över Stockholm. Fred höjde sitt kaffeglas och sneglade på Alva. “Du, bjuder du på nästa kopp, eller är du en sån där frugal typ?”
Alva, som till skillnad från många andra visste precis vad ordet betydde, log torrt. “Frugal, javisst. Men bara med dåligt kaffe.”
Fred skrattade och skakade på huvudet innan han återvände till sin surfplatta. “Vi i norr är ju officiellt de frugala nu. Fast nu är det mindre diplomatiskt uttryckt.” Han rörde om sitt ljumna kaffe, skakade på huvudet och fortsatte läsa.
”Nu kallas vi snåljåpar igen,” sa han och lade ifrån sig plattan. “Hela gänget i norr är visst egoister för att vi inte vill ge bort pengar utan bara låna ut dem.” Han höjde sarkastiskt på ögonbrynen. “Solidaritet, javisst – så länge vi betalar. Om vi inte står för Sydeuropas nota utan motkrav är vi tydligen hemska människor.”
Alva lyfte sin kaffekopp och log snett. “Jo, vi i norr är verkligen fruktansvärda,” sa hon med en ton som drypande av ironi. “Tänk att vi är så ogina att vi hellre ser till att lånen faktiskt betalas tillbaka.”
Fred ryckte på axlarna och drog fingret över surfplattans skärm. “Jag menar, det är väl rimligt? Här står Svensson på morgonen och skrapar isen på sin gamla Volvo,” sa han och mimade ivrigt en isskrapande rörelse, “för att finansiera att någon italienare i märkeskostym kan gasa runt i sin Lamborghini på Rivieran.” Han skakade på huvudet åt tanken. “Det låter ju som ett rättvist upplägg.”
Han lutade sig tillbaka i stolen och lät blicken vandra ut genom fönstret innan han lade till: “Nästa steg är väl att AIK börjar sponsra Juventus. ‘Här, ta lite stålar till en ny anfallare, vi har ändå för mycket.'”
Alva skrattade till och skakade på huvudet. “Men vad förväntar du dig? Sverige är ju världens bankomat. Cecilia Malmström var på Aktuellt igår och lät som om vi borde skämmas för att vi ens blinkar när vi skriver checken.”
Fred slog ut med armarna i en överdriven gest, som en samhällskunskapslärare som just tappat hoppet om nästa generation. “Exakt! Och som lök på laxen har vi nu en liten beef mellan Tegnell och Italiens ambassadör. Tegnell säger att vi har sjukvårdskapacitet, Italien kontrar med att de har fler läkare, fler respiratorer, fler av allt. Men ändå – det är vi som ska skicka pengarna!”
“Kanske är det dags för lite hämnd?” sa Fred med ett snett leende. “Vi kan börja med att skicka Björklund till Rom och hålla inne med bidragen.” Alva nickade eftertänksamt. “Björklund i Rom… det är nästan poetisk rättvisa.”
Nästa morgon på Kaffet och Satiren sjönk Fred ner på samma stol med sin laptop under armen. Alva satt redan och knaprade på en croissant. Utan ett ord öppnade Fred laptopen, vände skärmen mot Alva och pekade på en stor rubrik som lös emot dem.
“Mästerförhandlarna slog till igen. De kom visst överens i natt – hälften lån, hälften bidrag,” sa Fred och nickade mot bilden av en märkbart sliten Stefan Löfven i Bryssel. “Och tänk, från noll till ett bud om 350 miljarder euro – och ändå sa vi ja till ännu mer.”
Alva lutade sig fram och granskade skärmen. “Hälften bidrag?” Hon skakade på huvudet. “Så mycket för den stenhårda linjen att inte ge bort en krona.”
Fred sträckte sig efter sin kopp och ryckte på axlarna. “Javisst. Våra tuffa förhandlare höll ut ända till… mitten. De kallade oss ‘de frugala fyra’ – de sparsamma. Men efter den här dealen borde vi kanske kallas ‘de fogliga fyra’ istället.” Det är tydligen så här: vi betalar nu massor i bidrag och sen ska vi ‘få tillbaka’ det genom att de köper våra exportvaror,” sa han och gjorde citationstecken i luften kring orden ‘få tillbaka’. “Logiken är makalös.”
Alva log snett. “Genialt, verkligen. Vi ger dem pengar, de köper Volvobilar för pengarna, och så tycker vi att vi har gjort en kanonaffär.”
Fred suckade. “Precis. Som att jag skulle ge dig hundra kronor och sen bli jätteglad när du köper min begagnade brödrost för hundra kronor. Wow, vilken exportframgång för mig.”
Alva fnissade bakom koppen. “Men staten menar säkert att vi ska vara tacksamma. Titta, Sydeuropa tar våra pengar och sen ‘någon gång’ får vi sälja grejer till dem. Win-win!”
Fred ryckte på axlarna. “Win-win… eller för dem kanske win-win-win. Vi betalar, vi levererar varor, och vi tackar för äran.”
Alva lutade sig fram, hennes leende nu mer konspiratoriskt. “Men vänta, Fred, det är ju inte bara pengarna. De säger att vi får igenom våra ‘höga klimatambitioner’ om vi går med på det här. Vad tror du det betyder? Ett par solpaneler på Colosseum?”
Fred fnös och kastade en blick på TV:n i hörnet, där en SVT-reporter pratade om “solidaritet i kris”. “Klimatambitioner, jo tjena. Det betyder att vi betalar för några vindsnurror i Toscana medan de kör sina Ferraris på fossilt bränsle. Och Löfven står där som kusinen från landet, som tror att han köpt en sprillans ny Mercedes – men i själva verket rullar hem i en rostig Fiat.”
De satt tysta en stund medan Fred scrollade ner på laptopen och stannade vid en bild. På skärmen poserade Löfven tillsammans med Merkel och Macron, båda leende som två nöjda katter som just fått en påse M&M:s helt för sig själva. Fred skakade lätt på huvudet åt synen.
“M och M ser väldigt glada ut, eller hur?” mumlade han.
“Skulle inte du vara glad?” sa Alva och nickade mot bilden. “De fick ju precis igenom att vi öppnar plånboken på vid gavel.”
Fred tog en klunk kaffe och konstaterade torrt: “Jag borde ha blivit bilförsäljare istället. De där två verkar ha knäckt koden: sälj en rostig Fiat som en premiumbil – och se köparen tacka och bocka.”
Nästa dag i skolan klev Fred fram till tavlan och skrev noggrant siffrorna ”375 000 000 000 €” med stora gröna bokstäver. Han vände sig om mot klassrummet och lade händerna på katedern. “Okej, allihopa, 375 miljarder euro. Kan någon säga mig hur mycket det är?”
Leo längst bak räckte försiktigt upp handen. “Typ… jättemycket?”
Fred nickade leende. “Japp, exakt så mycket. Jättemycket är rätt svar. Men låt mig ge lite perspektiv. Sverige betalar ungefär 40 miljarder kronor om året i medlemsavgift till EU,” sa Fred och ryckte på axlarna. “Ungefär alltså – beroende på hur snällt vi lyckas förhandla om rabatten varje år.” Det här är alltså nästan hundra års medlemsavgifter som vi nu tänker skicka som coronastöd till andra länder. Vad säger ni om den affären?”
Leo fnös från mitten av rummet. “Och ändå sitter vi och förhandlar om små rabatter varje år,” sa han torrt. “Samtidigt som vi glatt skänker bort hundra årsavgifter på ett bräde. Logik på hög nivå.””
En elev, Klara, räckte upp handen. “Men är det inte bra att vi hjälper till? Typ solidaritet?”
Fred log snett och lutade sig mot katedern. “Solidaritet, Klara? Visst, om du tycker det är solidariskt att Svensson, som redan betalar världens högsta skatter, ska finansiera Giovannis nya Gucci-kostym. Och vet ni vad som är bäst? För att ha råd med det här har regeringen funderat på en ny skatt – en klädskatt. Fyndigt kallad ‘skatten på modet’. Gissa vem som kommer älska den? Italien, såklart, för då kan de sälja ännu fler designerväskor till oss medan vi betalar deras räkningar.”
Klassen fnissade, och Elias, som alltid försökte verka cool, lutade sig fram. “Men vänta, Fred, är det inte Löfven som fixar det här? Han är ju typ… mästerförhandlare?”
Fred skrattade så högt att en fågel utanför fönstret skrämdes iväg. “Mästerförhandlare? Elias, Löfven är som en amatör på en bilauktion – han viftar glatt hem en rostig Fiat och tror han gjort sitt livs klipp. Och bredvid honom står hans trogna sidekick, Paula Carbonara Olsson, och håller i köpekontraktet. De har förhandlat fram en deal där vi skänker bort 100 miljarder euro för löftet om ett eventuellt vindkraftverk någonstans i Sydeuropa.”
En annan elev, Lisa, rynkade pannan. “Men varför gör vi det här om det är så dåligt?”
Fred suckade och knackade med fingrarna mot katedern. “Bra fråga, Lisa. För att Löfven tror att han kan köpa sig en plats vid de coola barnens bord i Bryssel. Och vi, Sveriges skattebetalare, får betala notan – inklusive en ny klädskatt för att finansiera det hela. Nästa gång ni köper en tröja, tänk på att en del av pengarna går till en vindsnurra i Toscana – eller kanske en biljett vid de finaste borden på Bryssels nästa välgörenhetsmiddag.”
Några dagar senare stod Fred återigen framför samma klass. Han tog upp tavelsudden, raderade den gamla siffran och skrev i stället ”390 000 000 000 €” med stora röda siffror. “Vad är det ni ser här?” frågade han och vände sig om.
Milo längst fram sträckte direkt upp handen. “Mer pengar?”
“Precis, ännu mer pengar. Nu är vi uppe i 390 miljarder euro. Budet har alltså gått uppåt. Någon som ser problemet här?”
Lucas på sidan flinade. “Ska man inte försöka förhandla ner summan istället för upp?”
Fred pekade på honom. “Exakt. Våra svenska mästerförhandlare, Löfven och hans gäng, har tydligen förhandlat åt fel håll. Det här är världshistoriens dyraste missförstånd.”
Ella skrattade till i bakgrunden. “Så vi betalar alltså ännu mer nu, för att…?”
“För att Merkel och Macron, eller ‘M&M’, som jag kallar dem, lyckades lura våra förhandlare. “Som grädden på moset lyckades bilhandlarna M&M – Merkel och Macron – köra med världens enklaste bilhandlartrick,” sa Fred och log snett. “Vi fick en ‘rabatt’ – för egentligen tänkte M&M höja vår EU-avgift till 10 miljarder euro, men de höjde den ‘bara’ till 6 miljarder euro, från tidigare 4,5 miljarder. Så vår ‘rabatt’ är i själva verket en höjning med 1,5 miljarder euro.”
Ida vid fönstret fnissade. “Så vi betalar mer – och kallar det rabatt?”
Noah viftade med handen. “Men fick Sverige inte något alls tillbaka då?”
Fred log. “Jo då, vi fick något jättebra – löften om högre klimatambitioner. Vad det betyder exakt vet nog ingen, men tydligen kan det räcka att Italien sätter upp några fler vindkraftverk.”
Leo längst bak lutade sig tillbaka med armarna bakom huvudet. “Okej, så jag betalar skatt för att Italien ska få gröna vindmöllor. Kan vi inte kräva typ gratis pasta istället?”
Fred nickade roat. “Inte en dum idé. Eller varför inte en plats i italienska fotbollslandslaget åt Jan Björklund? Då kanske vi åtminstone vinner nästa fotbollsmatch.”
Skratten ekade i klassrummet medan Fred lutade sig tillbaka mot katedern med ett nöjt uttryck. “Och det, mina vänner, är EU-förhandling i ett nötskal. Från noll, till 350, till 375, och nu 390. Och SVT rapporterar stolt om rabatten på 1,5.”
Fred klappade ihop händerna och log snett. “Touché EU. Och kom ihåg: när siffrorna går åt fel håll, då vet ni att det är en riktig EU-förhandling. 0, 350, 375, 390 och 1,5 – matteövning och livsläxa i ett. Lektionen är slut!”
Fred var på väg hem från mataffären, två plastpåsar i händerna och ett lätt förakt för alla som fortfarande trodde att självbärande tygpåsar var en lösning på något större än matkassar. Han korsade torget i långsamt tempo, undvek folksamlingar och höll blicken fäst i marken – tills han hörde ett alltför glatt:
”Ursäkta!”
Han visste direkt att det var kört.
”Har du en minut för ett par frågor om Sveriges internationella rykte?”
Fred lyfte blicken. Framför honom stod en kvinna i reflexväst med loggan Sverigebildsinitiativet tryckt över bröstet. I handen höll hon en digital platta. Leendet var det värsta – stelt, tillkämpat, och med något stelt vänligt i blicken som fick Fred att misstänka att leendet dolde något som liknade entusiasm men luktade myndighet.
”Det är en snabb enkät för att hjälpa staten mäta hur vi svenskar uppfattar vårt eget land – så att vi kan stärka Sverigebilden utåt.”
Fred nickade långsamt. ”Okej. Men jag är trött, nykter och i medelåldern, så jag varnar redan nu för att mina svar inte kommer gå att använda i marknadsföring.”
Hon skrattade lite för högt. ”Det är helt okej. Vi gillar mångfald.”
Han drog in ett djupt andetag. ”Kör.”
Hon tittade på skärmen. ”På en skala från ett till fem – hur väl tycker du att Sverige uppfattas internationellt som ett föredöme i… demokrati?”
Fred ryckte på axlarna. Demokrati är ett flytande begrepp här – ibland folkstyre, ibland partistyre, ibland något mittemellan. I vissa förorter får ett visst parti 90 procent av rösterna, vilket kanske ser fint ut i valstatistiken men luktar mer folkrepublik än pluralism. Och sen har vi riksdagen, där man röstar fram något och sen gör upp något helt annat i korridoren. Folkrepublik, diktatur, demokratur – jäklar, det är nog en demokratur vi har.”
Hon blinkade, förvirrad. ”Så… en fyra?”
”En svag etta som får se ut som en fyra tack vare en väloljad kommunikationsapparat.”
”Okej…” Hon klickade motvilligt vidare. ”Trygghet?”
”Vill du ha trygghet, får du förlita dig mer på tur än på system. Man kan hamna i vägen för ett skott av misstag, få fel granne eller svara på fel samtal. Det är inte längre bara brottsoffren som är måltavlor – ibland är det slumpen som avgör. Tryggheten har blivit ett lotteri där gängen delar ut nitlotterna. Och politiska diskussioner på Twitter – ja, det är fortfarande som att be om att bli av med jobbet – särskilt om fel person ser vad du skriver och ringer din chef, och alla områden där brevbärarna vägrar gå in utan eskort. Så… två. Om man är beväpnad.”
Hon log lite snett. ”Jaha. Det var… specifikt.”
Fred lutade sig närmare. ”Det är det som kallas verklighet. Den är inte så viralvänlig, tyvärr.”
Hon harklade sig. ”Hur tycker du att svensk media bidrar till Sverigebilden?”
”Media? Höga poäng! Om målet är att polera ytan snarare än att spegla verkligheten, så är SVT och de andra världsbäst. Leende nyhetsuppläsare som låter allt låta lite bättre än det är. Det är nästan som att se en nordkoreansk nyhetsuppläsare – samma uppspelta frenesi, samma entusiastiska hyllande och samma totala frånvaro av nyanser eller ifrågasättande.”
Hon stirrade på honom nu. ”Du vet att vi försöker skapa en positiv bild av Sverige utomlands?”
Fred höjde ögonbrynet. “Positiv bild? Är det därför ni filtrerar bort svaga elever ur PISA-undersökningar så att vi ser smartare ut än vi är? Kallar skjutningar för ‘uppgörelser i kriminella miljöer’ som om det handlade om bråk på en skolgård? Sminkar över varje fiasko tills det liknar en framgångsberättelse? Då förstår man varför Sverigebilden fortfarande går att sälja – så länge ingen ställer följdfrågor.
Han hade fått upp ångan nu.
“Och sen har vi Ann Linde, diplomatin personifierad – i tysk tv. Man kan säga mycket om den intervjun, men det mest slående var att hon lyckades få tyskar att känna sig bekväma med sin egen engelska. För en utrikesminister är det ett slags baklängesbedrift.”
Hon klickade vidare, nu något mer sammanbiten. ”Hur tycker du att Sverige hanterade pandemin jämfört med andra länder?”
Fred höll upp ett finger som om han funderade. ”Tja… vi hade MSB – en myndighet som övat för precis alla eventualiteter. Förutom en pandemi. Inte ens ärtsoppa fanns i beredskapslagret, och de enda munskydd som fanns tillgängliga hade köpts upp av en politiker ingen ville kännas vid.”
Han pausade och höjde ögonbrynet. ”Och ändå måste jag ge det hela en trea. För när den bästa strategin var att inte göra något – då var vi äntligen bäst. Fast lite ironiskt var det att appen ‘Alltid Öppet’ var stängd när jag själv skulle boka tid – kanske var alla upptagna med att slipa på Tegnells sommarprat. Och den enda som försökte peta lite på Sverigebilden under alla de där presskonferenserna var en tysk journalist. Resten av den svenska journalistkåren verkade mest intresserad av när man skulle få börja kramas igen.”
Hon nickade stelt, skrev något i plattan och sa: ”Okej. Nästa fråga… Sveriges klimatengagemang. Några tankar?”
Fred log snett, nästan tacksamt. “Äntligen en lätt fråga. Vi har ju verkligen visat världen hur man slår mot de stora utsläpparna – genom att beskatta plastpåsar.”
Hon suckade tyst men lät honom fortsätta.
“Alltså, att lägga ner kärnkraft och samtidigt införa en plastpåseskatt är som att sälja brandsläckaren för att finansiera ett kampanjblad om eldsläckning. Det är inte bara ologiskt, det är poetiskt dumt.”
Hon började klicka snabbare på plattan, suckade och sa med lätt irritation:
”Du tycker verkligen inte som man ska tycka.”
Fred log. ”Nej, jag vet. Det är därför det fortfarande är mina egna åsikter.”
“Men visst,” fortsatte Fred, “när staten får in några extra miljoner för att folk ska bära hem sin mat i papperspåsar som går sönder i regn – då vet man att vi menar allvar med klimatet. Han pausade. “Eller så är det inte meningen att vi ska bära hem maten längre. Vi ska väl köra SUV till ICA, men tänka klimatsmart i kassan.”
Hon tittade på skärmen, suckade tyst och började snabbt scrolla förbi resten av frågorna. “Vi hoppar över de sista. Avslutningsvis – har du något du vill tillägga?”
Fred stod tyst en stund, sneglade på hennes platta. Han verkade överväga något. ”Vet du,” sa han, nu med en mildare röst. ”Jag vet att det låter som att jag bara gnäller. Som en bitter typ som tappat förtroendet för allt. Men det är faktiskt tvärtom.”
Hon såg upp, för första gången med en antydan till verkligt intresse.
”Jag gillar det här landet,” sa Fred. ”Mer förr än nu, kanske – men ändå. Det som skaver är att politiker verkar mer bekymrade över hur Sverige ser ut än hur det fungerar. Allt fokus ligger på bilden – inte på innehållet.”
Hon sa inget, men höll blicken kvar.
Fred log, nu nästan ömt.
Han vände sig om och började gå därifrån, plastpåsarna prasslande i handen. Först kom den där tillfredsställelsen – som efter ett långt samtal där man äntligen fått säga det som skavt. Det kändes skönt att inte bara svälja allt. Att faktiskt få sätta ord på frustrationen.
Men känslan höll inte i sig. Redan efter några steg smög sig något annat på. En trötthet. En ledsamhet. Att det alltid skulle bli så här – att alltid behöva låta negativ, som en dålig stämning på två ben. Det var inte så han ville ha det. Det var bara allt det här som gjorde honom sån.
Han suckade för sig själv. ”In Sweeedeeen, you know, we have something we call the Sverigebilden that describes how fucking great we think you think we are,” mumlade han.
Det var tisdag eftermiddag på Kaffet och Satiren, och Fred satt för ovanlighetens skull tyst. Utanför smattrade regnet mot fönstren, som om själva verkligheten ville kommentera det senaste nyhetsflödet. Alva kom med två koppar kaffe och slog sig ner mittemot.
Han stirrade ner i skummet. Något var på gång.
”Du vet uttrycket ‘Follow the money’?” sa han till slut, utan att se upp.
Alva lutade sig tillbaka. ”Du menar Watergate?”
”Precis. Men det där är gammalt. Dammigt. En produkt av en tid då man faktiskt brydde sig om vart pengarna tog vägen.” Han lyfte blicken. ”Idag är det något annat som avslöjar sanningen. Något mycket mer samtida.”
Alva suckade. ”Jag vågar knappt fråga.”
Fred drog efter andan. ”Follow the skvaller.”
Alva lade huvudet på sned. ”Låter som rubriken på en dokusåpa.”
”Nej, allvarligt. Det är skvallret som styr. Alltid något läckt DM, någon mystisk skärmdump, någon som ‘sett något’ i ett slutet forum. Och av någon anledning är det alltid högern som drabbas. Jag säger inte att de inte bjuder in till det ibland – men hur kommer skvallret ut? Antingen är de idioter med lösenord som ’hemlig123’ och ’jimmie2010’ – eller så är det någon annan som är väldigt bra på att ta sig in, någon som… hjälper till.”
Alva sneglade mot honom. ”Du menar… att journalister hackar?”
”Eller låter någon annan göra det. Det är som en omvänd Watergate. Istället för att avslöja makten, är det maktens granskare som blivit de mest skuggiga figurerna. DN, Expressen – när de konfronteras i TV om varifrån deras information kommer… vad säger de? ‘Vi fick ett tips.’ Alltid samma svar. Ett tips. Som om det var någon som bara råkade tappa ett USB-minne i deras knä under lunchen.”
”Och ingen följdfråga,” sa Alva.
”Inga. Programledaren bara nickar och går vidare till inslaget om valpsimskolan i Solna. Ingen vågar peta på källskyddet – för tänk om det visar sig att ‘källan’ är de själva?”
Alva höjde en kritisk hand. ”Så du menar att journalister inte borde skyddas av källskydd längre?”
”Inte riktigt. Jag bara undrar om det inte är dags att någon också granskar journalisterna. Deras arbetsmetoder, deras integritet. De är våra moderna Deep Throats – fast utan mörk parkeringsplats och med Swish-konto.”
Alva drog på munnen. ”Så vad föreslår du, en granskande granskare?”
Fred lyste upp. ”Ja! Tänk dig rubriken: ’Granskning: DN-journalist bor på Söder. Lägenhetsaffär väcker frågor.’ Eller: ’Expressenreporter frågas ut. Har du anlitat svart arbetskraft? Flyger du till Almedalen? Använder du plastfolie? Har du en hemlig stash av icke-fairtrade choklad?’ Sånt.”
Alva stirrade på honom. ”Du vet att du just kallade dig själv för Fred Throat, va?”
Fred brast ut i skratt. ”Det är det mest smaklösa smeknamn jag hört – och ändå på något sätt helt rätt.”
Fred betraktade nöjt klassens plågade miner medan han med visst besvär baxade in den stora, dammiga tjock-TV:n genom dörren till klassrummet. Ett par elever suckade redan innan TV:n rullats på plats framför tavlan.
“Vad är problemet nu då?” undrade Fred ironiskt medan han kopplade in den trassliga VHS-kabeln.
“Men kom igen, Fred, varför en sån där gammal burk?” suckade en elev längst bak.”
Fred höjde fingret teatraliskt. “Ungdomar, ni missar poängen. När jag gick i skolan firade man med jubel och applåder när TV:n rullades in. Då visste man att man skulle få se något storslaget, något episkt.” Någon elev mumlade tveksamt: “Ja, men ni fick ju se den där Ingemar…””
Eleverna såg oförstående på honom. “Inge…vem?” frågade någon försiktigt.
“Kodnamn: En kille som åkte slalom snabbt på sjuttiotalet”, suckade Fred och skakade på huvudet. Han tryckte med ett klickande ljud in VHS-bandet märkt “Bryssel Calling” i apparaten och vände sig om mot klassen.
“Idag ska vi alltså bevittna den episka dokumentären ‘Bryssel Calling’. Eller som jag föredrar att kalla den – mockumentären där höga ambitioner möter låga resultat.”
En annan elev flinade. ”Men kan di inte bara streama nåt? Har du inte hört talas om internet?”
”Jo, men det här har historiskt värde. Dessutom ska vi göra något mycket avancerat idag. Vi ska se en dokumentär – och pausa emellanåt för reaktioner. En reaktionsvideo, helt enkelt. Det kommer bli stort på YouTube om tio år. Där kommer ni vara först.”
Han tryckte på play, och skärmen flimrade igång med lite brus. Dramatiska bilder av EU-parlamentariker som vandrade runt i korridorerna rullade förbi.
Fred pausade genast. “Här ser vi alltså världens bäst betalda statister i full aktion. Notera hur de med allvarliga miner vandrar korridorerna fram som om de var på väg att rädda världen.”
Eleverna började fnissa lite medan han satte igång igen. Nu syntes en svensk EU-politiker som förberedde en fråga – dagens enda fråga.
“Ser ni?” sa Fred och pausade igen, “En fråga. En hel dag går åt för att formulera en enda fråga. En fråga som ingen egentligen vill höra svaret på. Fantastiskt effektivt!”
En elev räckte upp handen: “Men varför håller de på så där?”
Fred ryckte på axlarna. “För att visa att de är viktiga, antar jag. Eller för att det är väldigt svårt att fylla ut tiden mellan kaffepauserna.”
Nästa klipp visade en knapptryckning, högtidligt utförd och kommenterad av dokumentärens röst.
Fred pausade återigen, nu med dramatisk gest. “Ah, knapptryckningen. Denna avgörande, heroiska handling. Här ser vi höjdpunkten på veckans arbete – när våra svenska representanter trycker på en knapp. Om ni tittar noga ser ni till och med assistenten som är redo att hjälpa till om fingret skulle glida av.”
Nu började skrattet spridas i klassrummet. En elev längst fram lutade sig framåt med ett leende: “Fred, är det här på riktigt eller är det en parodi?”
Fred log nöjt tillbaka. “Det är just det som är frågan! SVT kallar det en dokumentär, men hela världen förstår att det är satir av högsta klass. Ni ser, verkligheten överträffar alltid dikten.”
En ny scen flimrade förbi: en svensk representant knackar dörr i Skottland och försöker förklara varför britterna inte borde lämna EU. Fred tryckte på paus och lade till med överdriven speakerröst: “Knack, knack. Hej, jag heter Fredrik. Finns det några snälla barn hemma? Och vill ni stanna i Bryssel?”
Skratt i klassrummet.
Fred log nöjt. ”Exakt. Bryssel Calling är kanske inte menat som satir. Men det spelar ingen roll – verkligheten har ändå gått förbi manusförfattaren. Det här är dokumentären som oavsiktligt avslöjar EU:s största export: självupptagen ineffektivitet.”
Han lät sista scenen rulla: en svensk delegation diskuterar vilken knapp de eventuellt ska trycka på i nästa votering – om de hinner.
”Så,” sa Fred och stängde av. ”Vad har vi lärt oss idag?”
En hand räcktes upp. ”Att EU är som ett rollspel för vuxna med dagtraktamente?”
”Mycket bra sammanfattat,” sa Fred och nickade. ”Och att SVT, i sitt försök att visa hur viktiga våra politiker är, faktiskt råkat göra en av de mest avslöjande satirerna på länge. Frågan är bara – var det medvetet?”
Han stannade upp, som om han faktiskt övervägde möjligheten att SVT medvetet hade producerat en satirisk mästerverk. Men sedan skakade han på huvudet med det där sneda leendet som sa att han sett för mycket av världens dårskap för att tro på sagor. “Nej, så smarta är de inte. Det här är inte Vita huset, det är The Office – fast med dagtraktamente och tolkningsutrustning. SVT tror att de visar upp hjältar som räddar Europa, men vad de egentligen har gjort är att råka filma en komedi om folk som tror att knapptryckning är en personlighet. Och det, mina vänner, är satirens hemlighet – verkligheten är alltid roligare än manuset.”
En elev längst bak räckte upp handen, fortfarande fnissande. “Så… du menar att EU är som en sitcom, fast utan skrattspår?”
“Exakt,” sa Fred och kastade en sista blick på den flimrande tjock-TV:n. “Och det värsta? De tror själva att de spelar i ett drama. Men vi, vi som sitter här med VHS och en dos skepticism, vi ser vad det egentligen är – en tragikomedi där notan alltid hamnar hos oss skattebetalare.” Han gjorde en paus, lät orden sjunka in, och höjde sedan fingret som en dirigent som avslutar en symfoni. “Så nästa gång ni hör nån i Bryssel snacka om ‘solidaritet’ eller ‘ambitioner’, kom ihåg: det är bara repliker i världens dyraste amatörteater.”
Skolklockan ringde ut. Fred vände sig mot klassen: “De e bara å åk.”
Sorlet på Kaffet och Satiren bröts abrupt när ett dussin mobiltelefoner började pipa i kör, som en digital kör av dåliga nyheter. Fred höjde blicken från sin cappuccino, precis i tid för att se Alva fiska upp sin telefon med en suck. Tio sekunders tystnad följde, avbruten endast av en äldre herre i hörnet som muttrade något om ‘teknikens förfall’. Sen kom smällarna – mobiler som kastades ner på bord med varierande grad av irritation. Sorlet återupptogs, trevande, som om ingen riktigt visste om man just blivit varnad – eller lurad.
Fred sneglade på sin egen skärm. Ett SMS från MSS – Myndigheten för Samhällsskydd och Skitsnack, som han kallade dem. Han läste högt, med en röst som droppade av sarkasm: ”Myndigheten för Samhällsskydd och Skitsnack: VIKTIGT! Pandemi pågår. Håll avstånd. Tvätta händerna. Din telefon är en smitthärd. Använd den inte.”
Han kastade en blick på Alva, som redan hade börjat skratta så hårt att hon spillde latte på sin anteckningsbok. “Vad är det här för nonsens?” flämtade hon. “De skickar ett SMS för att säga att vi inte ska använda telefonen? Har de anställt en praktikant från Kamratposten? Och Myndigheten för vad sa du?”
“Skitsnack”, sa Fred. “Eller MSS om man ska vara formell. Tidigare kända som MSB, men jag tycker det nya namnet bättre speglar deras verksamhet. Allvarlig kris? Inga problem! Vi håller en presskonferens och pratar tills problemet försvinner. Det är SM i filibuster, Alva. Man får nästan intrycket att själva krisen är ett störningsmoment från deras kommunikation.”
Fred lutade sig tillbaka, armarna korsade, och log snett. “Det är MSS i ett nötskal. År av konferenser i Sälen, PowerPoint-presentationer om krisberedskap, och vad får vi? Ett SMS som låter som en mellanstadielärare som försökt skriva en tsunamivarning. ‘Snart är det jul, håll avstånd!’ Nästa gång kanske de faxar oss en påminnelse om att inte slicka dörrhandtag.”
Alva lutade sig fram, nu med en glimt av nyfikenhet. “Men seriöst, vad gör de ens? Jag menar, en pandemi är väl exakt det de ska vara redo för? Det är inte som att vi pratar om en alien-invasion eller en zombieapokalyps.”
”Precis” sa Fred. ”Om jag, en samhällskunskapsvikarie med en halv fungerande laptop och en förkärlek för dåligt kaffe, kan lista ut att en pandemi är topp tre på listan över ‘saker som kan gå åt helvete’, hur kan då en hel myndighet missa det? Jag såg Outbreak på VHS 1995 och fattade att vi kanske borde ha lite sprutor hemma. Men MSS? De har suttit på sina fjällkonferenser och diskuterat… vadå? Hur man bäst pitchar en krisbudget till Löfven?”
Alva flinade. “Så… vi saknade sprutor?”
”Ja, visst är det ironiskt” sa Fred. ”Här har vi i åratal diskuterat sprututbytarprogram – fast då med knark i. Vaccin var det visst ingen som tänkte på.”
Han tog upp sin mobil ur fickan med två fingrar, som om den faktiskt bar på virus, och höll den i luften med ett spelat allvar. “Försiktigt nu. Det här är ju en smitthärd, enligt MSS.” Han låste upp skärmen och gick in på MSS hemsida.
“‘MSS har ansvar för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar, i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret.'”
Alva skrattade till. “Det är som ett moment 22 i myndighetsform.”
“Exakt! Alla har ansvar – men bara om ingen annan har det först. Det är det mest svenska jag har sett”, sa Fred och lutade sig tillbaka.
“Fast av erfarenhet vet vi ju att när det verkligen gäller – då har ingen myndighet ansvar”, tillade han med ett snett leende.
Alva nickade långsamt och höjde på ögonbrynen. “Vilket i praktiken betyder att MSS har ansvar för allt?”
“Ja – fast det har de ju inte heller. Så det blir ett perfekt cirkelresonemang. Alla ansvarar för ingenting, och MSS ansvarar för allt som ingen annan vill kännas vid.”
Han tog en klunk kaffe och skakade på huvudet. “Det är som ett krisberedskapens evighetsmaskineri – snurrar för fullt, men driver ingenting framåt.”
Alva lutade sig tillbaka och suckade med ett snett leende. “Gosch, Fred. Jag tror jag behöver en kaffe till. Bjuder du på en påtår?”
Fred flinade. “Bara om du bjuder först.”
De såg på varandra ett ögonblick – och började skratta. Någonstans i bakgrunden pep ännu en mobil till. Ingen reagerade längre.
Fred satt i ett sterilt väntrum omgivet av broschyrer med titlar som “Din guide till primärvården”, “Leva med IBS” och “Sverige hjälper – en för alla, alla för en”. Han sneglade på skylten ovanför receptionen: “Vårdcentralen Hjärtrum”. En plats med så mycket kärlek att kärlen glömdes bort.
“Vi ropar upp dig snart, Fred,” sa en röst bakom glasluckan. Han hörde klicket från datorn och det lätta smattret av naglar mot tangentbord. Han visste ännu inte varför han blivit kallad hit. Brevet hade varit vagt: “Du har valts ut till en kompletterande utredning relaterad till vår svenska värdegrund.”
Det låg ett svagt sorl i rummet. På tv:n rullade Musikhjälpen. En programledare med glittrande jacka dansade till en låt med texten “Musik hjälper!” medan en annan talade om årets tema: “Ingen människa ska lämnas utan vård”.
Fred lutade sig fram och viskade till en man mittemot:
“Jag trodde det handlade om de äldre. Du vet, de som dog i ensamhet på äldreboenden, utan skyddsutrustning och ibland utan ens en sista kram.”
Mannen höjde ögonbrynen. “Nej nej, det är för något så kallat utvecklingsland. Det är alltid någon annanstans där vi känner oss viktiga.”
Fred nickade. “Självklart. Vi får aldrig glömma hur otroligt bra vi har det. Vilken tur att vi bor i Sverige.”
”Fred?” sa en sköterska i dörren.
Han följde med henne genom en korridor fylld av planscher om vaccinationsprogram, klimakterierådgivning och ett mystiskt initiativ kallat “Projekt Självbild”. De stannade vid ett rum där en kvinna i kavaj satt med en surfplatta.
“Hej Fred,” sa hon med ett varmt leende. “Jag heter Sara och är beteendevetare inom vår nystartade enhet för Exceptionalismhälsa. Vi har fått signaler på att du uttryckt misstanke mot Sveriges godhet i olika sammanhang.”
Fred höjde på ögonbrynen. “Det är för att jag påpekade att det kanske inte är en slump att jag föddes i Sverige, utan ett resultat av mina föräldrars val?”
Sara log förstående. “Just det, ja. Och att kalla det ‘planering’ istället för ‘tur’ indikerar en bristande tillit till den kollektiva berättelsen. Vi har också noterat att du i tidigare sammanhang antytt att vi borde prioritera våra egna problem före andras.”
“Jag menar bara att vårt välstånd inte regnat ner från himlen. Det handlar om arbete, ansvar, historia. Precis som Patrik Sjöberg inte hoppade 2,42 av en slump.”
Sara nickade. “Och där kommer vi in på diagnosen. Exceptionalism. Ett tillstånd där en nation ser sig som så moraliskt överlägsen att den reflexmässigt riktar all sin omsorg utåt – oavsett egna brister. När någon, som du, börjar föreslå att vi kanske borde ta hand om våra egna först… ja, då kan det uppstå kognitiv friktion. Eller ännu värre: självreflektion.”
“Men är inte självreflektion bra?”
“I måttlig dos. Men i Sverige är det viktigare att hjälpa än att förstå. Att ge än att ha.”
Fred suckade. “Så Musikhjälpen är alltså… musik som hjälper?”
“Exakt. Musik som hjälper dig att känna dig god.”
Hon förde in något på sin platta. “Vi kommer att boka in dig för några uppföljande sessioner. Du kanske inte är sjuk, men du är svensk. Och det räcker ibland för att få vård.”
När Fred lämnade vårdcentralen sneglade han mot tv:n i väntrummet igen. “Vilken tur vi har,” sa programledaren. Fred stannade upp. “Nej,” mumlade han, “det var inte tur. Det var planerat.”
Och så gick han vidare, med en liten folder i handen: “Hjälp andra så slipper du känna efter själv.”
Mellandagarna hade svept in över Kaffet och Satiren, och kaffet smakade som om det värmts upp en gång för mycket i micron. Julmusiken – en entonig loop av Jingle Bells – hängde kvar i högtalarna som en oinbjuden gäst, och en ensam ljusslinga blinkade trött över disken. Alva satt hopkrupen vid hörnbordet, laptopen öppen men blicken somewhere else, som om hon redan gett upp på 2020.
Fred dök upp med två koppar, med en min som kunde få tomten att tvivla på sin leverans. Han ställde kopparna på bordet med en suck och sjönk ner i stolen. ”Du, Alva,” sa han, rösten redan laddad med indignation. ”Minns du det där SMS:et från Myndigheten för Samhällsskydd och… Skitsnack?”
Alva fnös utan att lyfta blicken. ”MSS. Och ja, deras ‘använd inte telefonen, men läs det här’-klassiker. Vad har de ställt till med nu?”
Fred lutade sig fram, rösten sänkt till en konspiratorisk viskning, som om han avslöjade en statshemlighet. ”Tjugo miljoner mess, Alva. Tjugo. Miljoner. Uppmaningar till oss vanliga dödliga att skippa trängsel, undvika butiker och låsa in oss med en burk surströmming tills pandemin blåst över. Och gissa vilka som blev tagna med fingrarna i mellandagsrean?”
Alva höjde ett ögonbryn, nu med en glimt av nyfikenhet. ”Vänta, låt mig gissa. Våra kära ledare?”
”Bingo!” Fred la ner mobilen på bordet med en fnysning, så pensionären vid disken kastade en irriterad blick över sitt kokkaffe. ”Morgan Johansson, ute och jagar reafynd som om det vore Black Friday. Magdalena Andersson, som spänner på hyrda pjäxor i Sälen som om hon pitchar en reseannons för Visit Sweden. Dan Eliasson, vår eviga GD, som drar till Kanarieöarna för lite sol. Och – håll i latten – Stefan Löfven själv, som trängs i en fullpackad galleria för att köpa, hör och häpna, reservdelar till sin rakapparat.”
Alva satte latten i vrångstrupen och hostade fram ett skratt. ”Reservdelar? Till en rakapparat? Du skojar.”
Fred skakade på huvudet. ”Nej, inte ens en ny apparat. En reservdel. Han kunde ha klickat hem en för 1 499 spänn, men nej – istället släpade han med sig hela livvaktsstyrkan till butiken. En liten utflykt för hundratusentals kronor. Det är som en julsaga skriven av Kafka på uppdrag av Konsumentverket.”
Alva torkade skrattårar ur ögonen. ”Vad är det för fel på dem? Tror de att vi inte märker?”
Fred lutade sig tillbaka, armarna i kors. ”Antingen har de dödsförakt, eller så räknar de med att vi glömt hur man tänker. Predika självuppoffring i ett år, skicka ut tjugo miljoner SMS om att stanna hemma, och sen? Morgan fyndar, Magdalena åker slalom, Eliasson solar, och Löfven… ja, han är på jakt efter reservdelar som om det vore en nationalskatt. Jag kallar det Dum, Dummare, Dummast. Och vet du vad SVT kallar det? ‘Konsumentforskning’ och ‘välförtjänt rekreation’.”
Från bordet intill stack Göran, den skäggige stammisen med en keps som skrek ”jag litar inte på SVT”, in huvudet. ”Vänta nu, Fred. Säger du att Löfven jagar rakdelar i gallerian istället för att nätshoppa? Jag hörde att han inte ens läser SMS på mobilen. De skrivs ut, perforeras och arkiveras i en pärm märkt ’Digitala trådar – analog version’.”
Fred log och pekade på Göran. ”Exakt! Jag ser det framför mig: Löfven på Rosenbad, bläddrandes i en pärm med SMS-utskrifter, mumlandes: ‘Vad sa jag nu att folket skulle göra?’” Han vände sig till Alva, fortfarande flinande. ”Men seriöst, vad är det för intryck de försöker ge? Årets sista dagar, och deras stora avtryck är en skidresa, ett reaplagg och en jäkla rakapparatsdel.”
Alva skakade på huvudet, nu med en blandning av ro och förundran. ”Det är inte bara dumt, Fred. Det är… snålt. Statsråd med löner på hundratusentals kronor som jagar mellandagsrea och hyr pjäxor. Vad är det för fel på att köpa egna grejer?”
”Snål, snålare, snålast,” sa Fred och lutade sig tillbaka. ”De är så generösa med våra pengar, men snåla med sina egna. Som nån brittisk järnlady en gång sa – det är lätt att vara generös med andras pengar. Och sossarna tog det som livsfilosofi.”
”Så vad gör vi? Startar en insamling till Löfvens rakapparat?” frågade Alva.
”Redan på gång.” Fred drog fram mobilen. ”Första utkastet: ’Ge en rakapparat – rädda statsbudgeten. Din gåva gör skillnad!’ Men på allvar, Alva, det här är inte bara en rolig historia. Det är en tragedi. De här människorna har byggt karriärer i decennier, och vad blir deras avtryck? Inte en reform, inte ett bra tal, inte ens en halvbra presskonferens. Nej – en skidresa, ett reafynd och en reservdel till en rakapparat. De är karikatyrer av sig själva.”
Alva nickade långsamt, leendet bleknande. ”Och det tragiska är att de inte fattar varför det är fel. De tror de kan smita undan för att väljarna glömmer innan kaffet kallnar.”
Fred stirrade ut genom fönstret, rösten plötsligt låg. ”Exakt. Och eftersom väljarna hellre smuttar på kallt kaffe än minns gårdagens skandaler måste nån skriva ner det här. Annars blir det bara en fotnot i nån dammig pärm på Rosenbad, bredvid Löfvens SMS-arkiv.”
En tystnad la sig över bordet. Efter ett tag lutade sig Alva fram, en spetsig glimt i ögonen. ”Vet du vad, Fred? Nästa gång Löfvens rakapparat pajar, köp en åt honom. Men släng med en bruksanvisning – och en tidning med hans egna pandemiråd. Kanske lär han sig nåt.”
Fred höjde koppen till en skål. ”Deal. Och om han ändå drar med livvakterna till gallerian lovar jag att skicka räkningen till MSS. Om Löfven nätshoppar nästa gång eller tar emot min rakapparat sparar vi en förmögenhet – men vi kaffedrickare får väl stå för hans galleriaturnéer ändå.”