Fred lutade sig tillbaka i stolen på caféet och tog en klunk av sitt kaffe medan han kastade en skeptisk blick på TV:n som hängde på väggen. SVT:s logga lyste i hörnet, en ständig påminnelse om att skattepengarna aldrig vilar. Trailern började igen – två ungar som smög in på en sovande gubbe och retades med en fjäder. Dramatisk musik fyllde rummet och en mörk röst varnade för “nättroll” och hur snabbt något kunde spridas globalt. Putin flinade illvilligt i bakgrunden och Trump dök upp med sitt berömda uttalande: “you look at what’s happening last night in Sweden”. Allt avslutades pompöst med en uppmaning att “tänka kritiskt”.
Fred fnös så högt att Alva tittade upp från sin latte med ett höjt ögonbryn.
“Vad nu då?” frågade hon med ett roat leende.
“Hyckleri,” muttrade Fred. ”SVT kör med den där viskningsleken igen, fast tvärtom. De får det att låta som att allt förstoras upp när de själva bara försöker tona ner allting.”
“Menar du att det inte stämmer?” frågade Alva med spelad nyfikenhet.
Fred lutade sig fram och sänkte rösten som om han delade en hemlighet. “Bilbränder blir överhettade motorer, skjutningar är pojkstreck, och höjd pensionsålder är bara ett vänligt tips om att volontärjobba lite till.”
Alva skrattade kort. “Du överdriver väl ändå?”
“Kanske lite,” medgav Fred och ryckte på axlarna. “Men inte lika mycket som de. SVT får det alltid att låta som att allt elände är Trumps Twitter-skämt eller ryska trollens påhitt. Själva skulle de ju aldrig drömma om att sprida desinformation, eller hur?”
“Okej, så vad är deras strategi då?” Alva lutade sig tillbaka med armarna korsade, nu nyfiken på riktigt.
“Att förminska och mörka problemen så länge det är deras egna favoriter som är skyldiga. Men om det istället passar narrativet, ja då blir ett litet pojkstreck plötsligt en nationell katastrof. Propagandans mästare helt enkelt.” Fred himlade teatraliskt med ögonen. “Och vi betalar till och med för det – inte ens Nordkorea tar betalt för propagandan.”
“Det låter lite dramatiskt,” påpekade Alva roat.
“Kanske,” erkände Fred med ett snett leende, “men det är också sant. SVT är bäst på en sak: att göra en fjäder av en höna. De riktiga problemen krymper alltid till små obetydliga detaljer.”
Alva log och skakade på huvudet. “Kanske är det enklare att vifta med en fjäder än att ta itu med hela hönsgården.”
Fred nickade instämmande och tog en ny klunk av sitt kaffe. “Exakt. Men låt oss testa lite omvänd viskningslek, vi gör en liten ‘reverse engineering’ på SVT och ser var vi hamnar. Du vet det där ’pojkstrecket’ häromdagen?”
Alva nickade tveksamt. “‘Reverse engineering’ på omvänd viskningslek? Låter avancerat.”
Fred vinkade till sig servitören, en tanig kille vid namn Kalle, och viskade med överdriven hemlighetsfullhet: “Hörde du om pojkstrecket i förorten häromdagen? SVT sa att några ungar kastade smällare vid en soptunna, inget att bråka om.” Kalle blinkade förvirrat, som om han just fått en matteuppgift från helvetet, men nickade och lutade sig mot Fred. “Smällare, va? Okej, jag fattar.”
Fred klappade honom på axeln och höjde rösten, teatralisk som en cirkusdirektör. “Vi leker viskningsleken, SVT-style! Kalle börjar, och sen får vi se vad som kommer ut i andra änden.”
Kalle sneglade mot kassan men stannade upp när han märkte att Göran, stammisen med vildvuxet skägg och en keps som skrek “jag litar inte på nån”, hade rest sig från sitt bord och blockerat vägen. Göran pekade anklagande på Kalle. “Vad är det du viskar om, grabben? Är det SVT som försöker lura oss igen? Jag hörde blåljus hela natten!”
Kalle, nu lätt svettig, hyssjade honom. “Lugn, Göran, det var bara… smällare, okej? Nån unge som busade, sa Fred.” Han böjde sig närmare och viskade, rösten darrande av osäkerhet: “Men, öh, kanske var det… en lite större smällare? Typ en sån som låter som en bomb?”
Göran knep ihop ögonen, som om han försökte knäcka en kod. “En bomb, säger du? Jag visste det!” Han snurrade runt och marscherade mot kassan, där Frida stod och polerade en kaffekopp. Han lutade sig över disken och viskade, med en röst som var allt annat än diskret: “Frida, Kalle säger att det var en ’stor smällare’ i förorten, men vi vet båda att det var nåt skumt. Jag såg en svart van utanför – det luktar cover-up!”
Frida höjde på ögonbrynen, koppen fortfarande i handen. “En… smällare? Eller en van?” Hon skakade på huvudet, som om hon redan ångrade att hon jobbade kväll, och gick mot köket. Där inne hittade hon Börje, som hackade lök med en min som sa att han hellre var någon annanstans. Frida knackade honom på axeln och viskade: “Göran snackar om nån van och en smällare som inte var en smällare. Jag tror det var… en brand? Eller typ en explosion som gick fel?”
Alva, som följt hela cirkusen från bordet, lutade sig mot Fred och fnissade. “Det här spårar ur snabbare än en SVT-dokumentär.”
Fred flinade, ögonen glimmande av förväntan. “Vänta bara – sanningen är på väg, som en bulldozer.”
Efter några minuter dök Börje upp från köket, en kökshandduk slängd över axeln och en min så förvirrad att han kunde ha löst ett sudoku på kinesiska. Han stannade vid Freds bord och kliade sig i skägget. “Öh, har ni hört om… sprängningen i förorten häromdagen? Frida sa nåt om en brand, men min brorsa i polisen sa att det var dynamit – en hel lagerlokal rök, med patruller och brandbilar överallt. Vad är det för snack om smällare egentligen?”
Fred och Alva gapskrattade så hårt att kaffekopparna darrade på bordet. Fred torkade en tår ur ögonvrån och skakade på huvudet, rösten drypande av hånfull triumf. “Där har du det, Alva – kör SVT:s viskningslek i ’reverse engineering’, och voila, sanningen ramlar ut som en bomb! Eller ska vi säga tvärtomleken? De börjar med en smällare för att skydda sina favoriter, men när vi skruvar isär deras propaganda-maskin, står vi där med en krigszon och en räkning för kalaset. Tack, public service!”