Intervju i Babbel

[Inslag: Kameran zoomar in på Jonna Sedin, som sitter i en fåtölj med en kopp te och ett exemplar av Fred och Politik i knät. Bakgrunden pryds av en minimalistisk bokhylla och en diskret skylt med texten “Kultur är motståndets poesi”. Fred sitter mittemot, med en kaffemugg från Kaffet och Satiren och ett snett leende.]

Jonna Sedin: Välkommen till Babbel, Fred! Du är samhällskunskapsvikarie, webbredaktör på den självutnämnt sanningsenliga sajten falskanyheter.se, och nu författare till Fred och Politik, en satirisk krönika över åren 2017 till 2021. Det är… mycket att ta in. Berätta, vad är det här för bok?

Fred: Tack, Jonna, kul att vara här, även om jag misstänker att SVT:s sminkös lagt ett filter över mig för att göra mig mindre… subversiv. Fred och Politik är min hämnd på världen – eller snarare på alla som tror att de kan servera oss floskler och kalla det verklighet. Det är en satirisk resa genom fem år av politiska absurditeter, från Kamratpostens kommunistiska konspirationer till skolministrar som vill lotta fram era barns framtid. Allt kryddat med kaffe och en dos cynism från mitt favoritbord på Kaffet och Satiren.

Jonna: [skrattar] Du nämner Kamratposten. Redan i inledningen kastar du ut en teori om att den tidningen är en inkörsport till vänstervärderingar. Är det på allvar, eller är det bara… Fred som är Fred?

Fred: [lutar sig fram, med glimten i ögat] Halvt på allvar, Jonna. Namnet “Kamratposten” skriker ju DDR, eller hur? Tänk efter: en tidning för barn, smyckad med ordet “kamrat”? Det är som att Lenin redigerar Kalle Anka. Jag säger inte att de hjärntvättar ungarna med Marx, men när en före detta statsminister bara ställer upp för intervjuer med dem… då börjar man undra. Är det där vänsterns grepp om media börjar? Jag menar, varför inte kalla tidningen “Folkets Bulletin” och vara klara med det?

Jonna: [höjer ett ögonbryn] Okej, du är inte rädd för att sparka uppåt – eller åt sidan. Men låt oss prata om tonen i boken. Du driver med allt från Socialdemokraternas “skapa kaos”-retorik till Miljöpartiets cementkris och Mona Sahlins comeback som skatteälskande Pomperipossa. Hur undviker du att det bara blir… elakt?

Fred: Elakt? Jonna, jag är inte elak, jag är rättvis. [ler] Om jag kallar Magdalena Anderssons budgethjul för “tivoliekonomi”, är det inte för att jag ogillar henne – det är för att hon snurrar fram beslut som om vi alla är på ett nöjesfält. Och när SFI gör om Astrid Lindgrens skatteskandal till en sosse-hyllning med Mona Sahlin i läderjacka… då är det inte jag som är elak, det är verkligheten som är en parodi. Min penna bara håller upp en spegel – och ibland råkar spegeln visa att kejsaren är naken.

Jonna: [skrattar och bläddrar i boken] Apropå speglar, du har en fantastisk förmåga att fånga absurditeterna. Jag tänker på scenen där du besöker Skansen som en “no-go-zon” och konfronterar en elefant med ett brev. Vad var grejen där?

Fred: [skrattar och lutar sig tillbaka] Åh, Skansen-incidenten! Det var min medborgarjournalistiska expedition för att testa TV4:s glättiga bild av brevbärarproblematiken. De visar en cyklande brevbärare i ett villaområde och låtsas att problemet är att vi inte bjuder dem på fika. Men vi vet ju alla att det finns områden där brevbärare inte vågar sätta sin fot – och nej, det är inte elefanterna som är problemet, även om jag viftade med ett brev för att kolla deras instinkter. Spoiler: de var mer intresserade av att äta gräs än att attackera PostNord.

Jonna: [fnissar] Men du tar det ett steg längre och kopplar det till vad du kallar “beröringsskräck” i media. Du skriver att vissa ämnen – som Socialdemokraternas ansvar för kriser – är som en elefant i rummet som ingen vågar nämna. Varför tror du att det är så?

Fred: För att det är bekvämare, Jonna. Om du säger att Socialdemokraterna orsakat elkrisen genom att låta MP stänga kärnkraftverk, eller att cementkrisen är en direkt följd av deras politik, då måste du ta en jobbig diskussion. Det är lättare att skylla på “lövhalka” eller “datastrul” hos SJ. Media älskar att dansa runt elefanten – och jag menar, SVT:s Agenda har gjort det till en konstform. Jag kallar det “don’t mention the (S) war”. Det är som Basil i Fawlty Towers, fast istället för att undvika kriget undviker de att nämna sossarnas ansvar.

Jonna: [nickar tankfullt] Du är inte direkt snäll mot public service. Du skriver att de får åtta miljarder om året för att, citat, “inte berätta vems fel det är”. Tror du att du når fram med sån kritik, eller är det bara för de redan frälsta?

Fred: Jag når nog inte fram till SVT:s styrelserum, det är säkert. Men jag skriver för dem som sitter hemma och muttrar framför teven, de som ser igenom flosklerna men inte har en megafon. Min bok är för dem som undrar varför vi betalar miljarder för att få höra att elkrisen är Putins fel, när vi själva stängde Ringhals. Eller varför vi ska lotta skolplatser för “rättvisa”, medan ministrarnas barn går på Enskilda. Det är för dem som, precis som jag, dricker sitt kaffe och tänker: “Vad fan får jag för pengarna?”

Jonna: [ler] Och apropå kaffe, du nämner ofta Kaffet och Satiren, där du och Alva Inter dissekerar samhället över en kopp. Alva verkar vara din intellektuella sparringpartner. Hur mycket av boken är hennes förtjänst?

Fred: [skrattar] Alva är som en redigeringsrobot från framtiden – hon ser ett stavfel på en kilometers avstånd och kan såga min argumentation snabbare än jag hinner säga “vänsterpropaganda”. Men ärligt, utan henne hade boken varit hälften så vass. Hon är min verklighetskoll – eller kanske min verklighetsförnekelsekoll. Hon håller mig på tårna, och det är därför vi funkar. Plus att hon står ut med mina konspirationsteorier om Kamratposten, vilket är en prestation i sig.

Jonna Sedin: [lutar sig tillbaka med en nyfiken min] Fred, du har redan dissekerat fem år av politiskt kaos med den här boken, men du verkar inte redo att lägga pennan på hyllan. Det ryktas om att du ska fortsätta ända fram till 2024 – tre år till av din särskilda blandning av kaffe och satir. Vad är det som driver dig att hålla på med det här?

Fred: [flinar, lutar sig fram] Jonna, det är hängande frukt så lågt att jag snubblar över det. Etablerade medier och deras självutnämnda profeter slåss om att smutskasta högern, medan vänstersidans absurditeter får en gratistur i första klass. Jag tänker hålla på till 2024 – passande nog 40 år efter Orwells 1984 – för att påminna folk om att nyspråk och tomma narrativ inte är science fiction, det är riksdagens vardag. Alva säger att jag är besatt, jag säger att jag bara plockar de frukter media lämnar orörda.

Jonna: [håller upp boken] En sista fråga innan vi släpper dig, Fred. Du kallar det här ett “episkt monument över vår tids dårskap”. Vad hoppas du att läsarna tar med sig från Fred och Politik?

Fred: Jag vill att de ska skratta, Jonna. Skratta åt absurditeterna, åt tivoliekonomin, åt godisfontänerna i riksdagen, åt att vi lever i en värld där en politisk vilde kan kosta 166 miljoner för en röst. Men sen vill jag att de ska bli lite förbannade. För om vi inte skrattar och ifrågasätter, då sväljer vi bara narrativet – och det är då Kamratposten vinner. [pausar, tar en klunk kaffe] Och köp gärna boken. Jag behöver pengarna till mer kaffe.

Jonna: [skrattar] Där har vi Fred, folkets egen satiriska profet! Tack för att du kom, och lycka till med Fred och Politik. Nästa vecka möter vi Jonas Gardell, som kanske har en annan version av Pomperipossa…

Fred: [flinar] Det finns bara en Pomperipossa, Jonna, bara en version – och hon fick redan betala mer än vad som fanns i plånboken.

[Slut: Kameran zoomar ut, Fred höjer sin kaffemugg i en ironisk skål, och Jonna skrattar medan vinjetten rullar.]

Läs boken här – Fred och Politik.