Att bli förnedrad
2020-02-13
Disclaimer: Jag har, i samma anda som vissa ideologiska rörelser, valt att medvetet misstolka SAS reklamfilm.
Med Forum för levande historias påstående om att “det inte finns någon inhemsk svensk kultur” som bakgrund, presenterar SAS sin anti-skandinaviska reklamfilm. En film där allt vi uppskattar med Skandinavien framställs som lånat från andra kulturer, medan skandinaverna själva påstås ha bidragit med… ja, knappt någonting.
Kanske finns det ett djupare budskap att läsa mellan raderna, men för mig känns det som ännu ett exempel på hur etablissemanget med jämna mellanrum ser det som sin plikt att påminna oss om vår obetydlighet. Det är som om de, med en viss skadeglädje, ständigt vill “markera revir” över medelklassen. Och vanligtvis accepterar vi detta, som om det vore den naturliga ordningen. Men den här gången slog det tillbaka. SAS verkar ha missat att tiderna har förändrats. Istället för att som vanligt tro sig kunna plocka några PK-poäng på den tålmodige svensken, möttes de denna gång av ett rasande Twitter-drev.
Nu hade medelklassen fått nog – det blev för mycket. Kanske var den sista droppen en ung person som rånades, förnedrades och sedan fick höra politiska ursäkter som snarare förvärrade situationen. Och därefter störtade SAS in i stugorna.
Att folk reagerar är ett tecken på att det fortfarande finns en gräns för hur mycket man kan tåla. När till och med Svenne fick nog, rusade mediaeliten till SAS försvar snabbare än man hinner säga ‘kulturarv,’ och minst fyra artiklar i dagens Aftonbladet bekräftar vad vi alla redan visste: de hade ännu en gång försökt förminska oss – men den här gången gick det inte lika smidigt.
Snåljåp (del 1)
2020-05-28
Kan du vara själv!
Det var här det började. EU vill dra ihop ett gigantiskt bidragspaket, och som alltid är det länderna i Norr som förväntas stå för notan medan länderna i Syd glatt sträcker ut handen och vill att det ska vara bidrag, inte lån. Och när Sverige då föreslår att det ska handla om lån istället för bidrag, ja då får vi snabbt höra att vi är snåljåpar. Oförskämt? Ja, om du frågar mig.
Tänk dig detta: Svenne Banan, som redan betalar 60% i skatt och sliter varje morgon med att skrapa isen från sin gamla Volvo 240 kl. 06.00 på väg till fabriken, ska nu också skicka sina surt förvärvade pengar till Italienaren. Ja, du vet, han som glider runt i sin märkeskostym, kör Lamborghini och tar en generös siesta mitt på dagen. Rimligt? Nej, jag tycker inte det.
Vad blir nästa steg? Ska AIK börja sponsra stackars Juventus med lite bidrag också? Man kan ju undra.
Cecilia Malmström (L) hade dessutom fräckheten att i Aktuellt antyda att Sverige är en snåljåp. Sverige, som så länge varit hela världens bankomat, ska nu skämmas för att vi säger stopp och belägg? Vi borde göra som Trump och sluta sponsra allt som förolämpar oss.
Som lök på laxen har det dykt upp en beef mellan Tegnell och Italiens ambassadör om sjukvårdskapacitet. Tegnell menar att vi har resurser, medan Italien hävdar att de minsann slår oss på alla fronter när det gäller läkartäthet, antal respiratorer, och så vidare. Och ändå är det vi som ska skicka pengarna! Fantastiskt.
Kanske är det dags för lite hämnd? Vi kan börja med att skicka Björklund till Rom och hålla inne med bidragen. Men detta var bara början…
Sverigebilden – en svensk lider
2020-06-21
Anders Ygeman har återigen lyckats (eller misslyckats, beroende på perspektiv) med Svenska Kraftnät. Samtidigt fortsätter Ann Linde att skämma ut sig i tysk media och coronafiaskot rullar vidare med en oförminskad kraft. Stefan Löfven, när han väl vågar visa sig, svamlar sig genom sina framträdanden, medan appen ”Alltid Öppet” för coronatestbokningar, ironiskt nog, är stängd. Till och med Folkhälsomyndigheten håller stängt över midsommar, troligen för att alla är upptagna med att fila på Tegnells sommarprat.
Eländet tycks aldrig ta slut. Per Bolund inför en skatt på plastpåsar, vilket ger staten några extra kronor, medan han samtidigt stänger kärnkraftverk och orsakar en kapitalförstöring av enorma proportioner. Det är som att försöka rädda en sjunkande båt genom att ösa med en tesked medan man borrar hål i skrovet.
Och Palmeutredningen? Förväntningarna hade blåsts upp inför presskonferensen, men i slutändan mynnade det hela ut i ett antiklimax som snarare skapade fler frågor än svar. Utredningen leddes av en politisk kommissarie, precis som så många andra myndigheter, vilket förklarar varför ingenting fungerar. Det är samma mönster som går igen – från Hans Holmér till Dan Eliasson och de många andra politiskt tillsatta personer vars enda verkliga merit tycks vara partiboken.
Lagen om offentlig upphandling ska reglera köp som görs av myndigheter med skattepengar. Men för att bli chef på en myndighet? Då verkar det räcka med att ha en personlig relation till Löfven.
Sverige har lyckats samla på sig en rad dystra rekord: högst dödlighet, störst smittspridning, den största invandringen, sämst integration, flest skjutningar, högst skatter, de sämsta PISA-resultaten, och dessutom stor korruption. Kort sagt, vi är bäst på det sämsta och sämst på det bästa – efterkrigstidens kanske mörkaste sverigebild. En svensk lider.
Medan sverigebilden rasar utomlands, blir det alltmer pinsamt att lyssna på våra svenska journalister som i sina försök att hålla bilden polerad, snarare polerar sin egen inkompetens. Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser har blivit en plåga att bevittna. Frågan måste ställas: finns det ingen journalistskola längre, eller har den också kapats av den röd-grön-rosa ideologin?
Journalisterna på SVT:s morgon- och kvällssändningar är lika usla och ängsliga. Man ska kanske inte kritisera utseendet, men när programledarna med sina tillgjorda leenden och perfekt stylade yttre ständigt fokuserar på fel saker, som handtvätt istället för strategi, Trump istället för Löfven, då kan man inte undgå att tänka på den nordkoreanska nyhetsuppläsaren. Det finns något djupt obehagligt med människor som ler medan de undanhåller sanningen. Det påminner om den där leende terroristen i Indonesien eller en clown.
Problemen är dock djupare än så. Det är journalisterna som borde granska och dra fram problemen i ljuset, men istället väljer de den bekväma vägen och fortsätter att putsa fasaden. De är rädda och ängsliga, eftersom all media i Sverige, liksom i Ryssland, Nordkorea och Kina, i praktiken ägs av staten. SVT ägs av staten, TV4 av Telia som i sin tur ägs av staten, och resten är beroende av statliga bidrag.
Pandemin har tydligt visat hur regimlojala våra journalister är. De få gånger kritiska frågor ställs, är det när utländska journalister får ordet. Som i den numera ökända intervjun med Ann Linde. En intervju som borde få varje socialdemokrat att känna skam, men som istället möttes av total tystnad. Om det finns några socialdemokrater kvar, se den intervjun. Om det fortfarande finns några kvar efter att ha sett den – grattis.
Innan pandemin var Socialdemokraterna på rejäl nedgång. Av någon märklig anledning fick de ett lyft trots brister i beredskapen och en hemmasnickrad strategi. Men det är klart. Kompisarna på TV, en Emma, Jan, Agnes och Johan med sina käcka ”tvätta händerna … när du är riktigt glad” gav tröst och därmed röst.
Men nu, 5 000 döda senare, syns de knappt längre. Och Johan – vart tog han vägen? Bara borta sådär. Först i TV varje dag, sen försvunnen som en avlöning, eller var det med en avlöning?
Även Novus, som var mycket aktiva i början med glädjesiffror som SVT gladeligen presenterade, verkar ha försvunnit. Kan det ha något att göra med att man bytt portkoder i hela Rinkeby?
Inrikes, den så kallade sossebilden, försvaras envist på Twitter av Anders Lindberg, Helle Klein, Göran Greider och Ulf Bjereld. De agerar som europeiska utvandrare under Eurovision, alltid redo att ge full poäng till sitt hemland oavsett bidragets kvalitet. På samma sätt försvarar dessa fyra Socialdemokraterna, oavsett hur allvarliga misslyckandena är. Två av dem är dessutom kyrkans män – vad säger kyrkan om att förvränga sanningen?
Men ibland är fiaskot så stort att det inte ens kan försvaras av dessa twitterriddare. När försvar blir omöjligt, tar man till nästa bästa knep som media och socialdemokraterna har till hands: att tiga ihjäl det. Så var fallet med Ann Lindes intervju – vissa saker är helt enkelt bäst att förtränga i tystnad.
På Rapport kommer vi att få höra Mats Knutson förklara att Sverigedemokraternas siffror sjunker eftersom deras frågor inte längre diskuteras, och sedan inget mer om intervjun. Fakenews har vi inte mycket av i Sverige, men darknews – de nyheter du själv måste gräva fram – finns det desto mer av.
Flaggan hissas och tårarna kommer vid nationalsången vid någon svensk framgång (eller valfri Ulf Lundell låt) men att Sverigebilden rasar är bara skönt. Den förljugna och uppblåsta Sverigebilden, även den inrikes varianten. En bra bild av Sverige skapar man inte genom att dölja, mästra och ljuga.
In Sweeedeeen, you know, we have something we call the Sverigebilden that describes how fucking great we think you think we are.
Det kom ett nytt bud (del 2)
2020-07-19
Efter att ha blivit utpekade som snåljåpar i maj, ser det nu ut som om Sverige har gjort ytterligare eftergifter. Idag kom det nämligen ett nytt bud från bland annat Sverige i förhandlingarna om Coronastödet i EU. Budet går ut på att Spanien och Italien bara behöver betala tillbaka hälften av pengarna de får. Hälften i bidrag och hälften som lån, som de kanske, eventuellt, någon gång i framtiden, ska betala tillbaka.
Vilket fantastiskt bud! Spanien och Italien måste känna sig djupt rörda över att så storsint behöva acceptera att de i alla fall ska betala tillbaka hälften av svenska pensionärers surt förvärvade slantar och våra barns framtida veckopeng, verkligen storsint.
Och Sverige verkar ha hittat en lysande öppning: om vi ger bort hälften av alla pengar, så kan vi få igenom våra höga klimatambitioner. Ja, men visst låter det bra? Vi skänker hälften av allt, så får vi våra klimatmål på köpet. Verkligen en affär av högsta rang, eftersom övriga EU tydligen inte är lika sugna på att rädda planeten som vi är.
Men det slutar inte där. Som grädden på moset kan vi ju också fortsätta exportera våra produkter till Italien och Spanien, som kommer betala oss tillbaka… med våra egna pengar. Genialt, eller hur?
Det är en så bra deal att jag nästan blir mållös. Men vad väntar härnäst i denna märkliga saga?
375 miljarder euro (del 3)
2020-07-20
Efter flera steg tillbaka i förhandlingarna har vi nu kommit till punkten där budet är sockrat ännu en gång. Nu kan vi tänka oss att ge bort 375 miljarder euro i EU-bidrag, så länge Italien lovar att sätta upp ett par vindsnurror.
Den sparsamma fyran, som nu har blivit fem, har höjt bidraget och för enkelhetens skull kan vi räkna med att Sveriges roll som den rika kusinen från landet, som alla lyckas lura skjortan av, tar 100 miljarder euro av notan.
Sveriges EU-avgift ligger på 35 miljarder kronor, vilket omräknat blir 3,5 miljarder euro. Här börjar det snurra rejält, och jag undrar återigen om jag lever i ett parallellt universum. Vi betalar, som nettobetalare, 3,5 miljarder euro om året i avgift, och nu ska vi ge bort 100 miljarder – vilket motsvarar 28 årsavgifter.
Ja, vi nettobetalare har verkligen mästerförhandlat fram en deal där vi får ge bort 28 årsavgifter i utbyte mot det något diffusa kravet på ”höga klimatambitioner.” När jag ser vår förhandlare, statssekreteraren Paula Carvalho Olovsson, i intervjuer är det inte en tuff och hård förhandlare som dyker upp i mina tankar. Och tillsammans med mästerförhandlaren Löfven har vi ett riktigt dreamteam som ska matcha de slipade sydlänningarna – vad skulle kunna gå fel? Ja, kanske 28 årsavgifter fel!
Jag kan bara föreställa mig hur förhandlingarna går:
”Ni måste ge oss något, vi måste kunna visa upp något, Greta måste bli nöjd – när vi kommer hem och möter svenskarna måste vi kunna visa upp en bra affär.”
”Okej, vi sätter upp några vindsnurror.”
”Toppen, perfekt, vill ni ha tio direkt? Vi har precis höjt klädskatten, fyndigt kallad ’skatt på modet’ eller ännu fyndigare ’den italienska skatten,’ så de första tio är redan finansierade. Paula, kan du göra en överföring?”
Och det verkar bara bli värre…
390 miljarder euro (del 4)
2020-07-21
Efter flera månaders förhandlingar och ständiga eftergifter, är Sverige nu på väg att acceptera ännu högre bidrag. Lustigt nog var det EU:s så kallade sparsamma fyra som stod för världshistoriens största vaskning. Mindre lustigt är det att Sverige var en av dem.
Nu har våra mästerförhandlare lyckats förhandla upp bidragsdelen från 0, till 350, 375 och slutligen 390 miljarder euro. Kunde ingen ha nämnt för mästerförhandlarna Löfven och Paula Carvalho Olovsson att förhandlingar vanligtvis går åt andra hållet? Bidragsdelen skulle nedåt, eftersom:
- Det är vi som betalar
- Det är pengar i sjön
Det här måste vara världshistoriens dyraste missuppfattning.
Som grädden på moset lyckades bilhandlarna M&M (Merkel och Macron) köra med världens enklaste bilhandlartrick. Vi fick en ”rabatt” – för egentligen tänkte M&M höja vår EU-avgift till 10 miljarder euro, men de höjde den bara till 6 miljarder euro, från tidigare 4,5 miljarder. Så vår “rabatt” är i själva verket en höjning med 1,5 miljarder euro. Tack för det, M&M.
Men det räcker för SVT, som nu har något regimtroget att rapportera – vi fick rabatt. Rabatt på vaskningen.
Och våra mästerförhandlare verkar nöjda, eftersom de har fått igenom krav som är unika för Sverige. Men tro nu inte att det handlar om bättre vägar, bättre beredskap eller höjda pensioner. Nej, nej – sådant håller man på med i Sydeuropa. Här handlar det om klimatambitioner. Det slår väl allt?
Så nu när vi har köpt världshistoriens dyraste klimatambitioner med pengar vi inte ens har, kan man då få veta vad de faktiskt innebär? Eller är det för mycket begärt? Kanske är det så att våra förhandlare redan har uppnått sitt verkliga mål – att bli ihågkomna som de som “räddade klimatet” genom att slänga våra skattepengar i ett EU-sponsrat svart hål. Men oroa dig inte, vi fick ju en “rabatt”.
MP och barnen
2020-08-21
Femhundrasextiotvå. Så många gånger sa Miljöpartiets Annika Hirvonen Falk ordet ”barn” i Kvartals fredagsintervju. Varje gång det blev svårt, varje gång något skulle kosta pengar – ”barn”. Det kändes nästan som att en vuxen (Jörgen) intervjuade ett barn.
Först tänkte jag inte lyssna – en timme med MP och deras migrationspolitik är inget man längtar efter en fredag. Men “know your enemy”, och det blev faktiskt intressant. Det var lite som att få en inblick i hur ett barn tänker. Dock lite frustrerande när man trodde att det äntligen skulle klarna (kostnad) vid en tuff fråga, men med ett enkelt ”barn” eller ”helig asylrätt” så var den frågan avklarad.
Det där med att asylrätten är helig som svar på alla åtgärder och krav är något jag aldrig kommer att förstå. Är inte asylrätten just det – rätten att söka asyl? Eller har jag missat något? Det verkar snarare som att “asyl-rätt” har blivit en buffé där man får plocka på sig vård, skola, boende, bidrag och ett permanent uppehållstillstånd som efterrätt. Men var det inte bara själva asylen man skulle få?
För övrigt gjorde Jörgen ett bra jobb, tyvärr för sent. Det var nog första gången jag hörde en journalist ställa den här typen av frågor till Miljöpartiet. Skrämmande när man tänker på det, eftersom MP har dikterat migrations- och flyktingpolitiken i flera år, och först nu får de dessa frågor. Ännu mer skrämmande när man hör svaren.
Men så tänker man – vilken tur att bara 3% av Sveriges medborgare stödjer MP. Synd bara att Löfven och Reinfeldt ingår i den procenten.
Efter att ha lyssnat klart kände jag bara – jag vill inte ha delad ekonomi längre. Gör vad du vill med dina pengar, men låt mina vara. Låt mina pengar vara, de är till mina barn.