Skapa kaos
När någon kritiserar Socialdemokraterna eller påpekar en brist i deras politik, finns det en beprövad metod redo i spinndoktorns lilla pärm: att anklaga motståndaren för att bara vilja “skapa kaos”. Jag har hört både Ygeman och Löfven säga det till leda. Får de mothugg? “Skapa kaos!” Påstår någon att något gått fel? “Skapa kaos!” Det är nästan poetiskt i sin enkelhet – en smidig, allomfattande “guilt by association”: är du mot S, vill du skapa kaos.
- Misstroende mot Ygeman och Hultqvist på grund av Transportstyrelseskandalen? SD vill bara skapa kaos.
- Strama åt migrationspolitiken? Skapa kaos.
- Inte rösta som S? Skapa kaos.
- Ha synpunkter på DÖ? Skapa kaos.
Och så vidare.
Men varför ska det bara vara S som har monopol på teflonmanteln? Jag bestämde mig för att pröva “skapa kaos”-repliken en dag i mitt eget liv.
Väckarklockan ringde på morgonen, jag kastade den i golvet och somnade om. Den där jäkla klockan vill bara skapa kaos. Några timmar senare ringde chefen och undrade om jag planerade att dyka upp på jobbet. Jag skällde ut henne också. Varför måste hon skapa kaos i mitt liv? Framåt lunch beslöt jag ändå att dyka upp. Eftersom jag nyligen gått med i samma klubb som BRÅ-gänget (planka.nu), åker jag numera gratis. SL:s uniformerade ordningsvakter försökte “skapa kaos” genom att stirra på mig, men jag gled vidare. BRÅ får ta diskussionen med SL.
Väl framme på jobbet blev jag kallad till möte med chefen. Så fort jag klev in i rummet gick jag till attack, pekade finger och anklagade henne för att skapa kaos – och hotade med att avgå om jag inte fick gehör. När hon försökte svara samlade jag snabbt resten av kollegorna och lierade mig med dem. Nu är chefen ute i kylan; ingen tar möten med henne längre. Vågar hon ens prata med någon? Hon är en fascist, för övrigt.
Imorgon ska jag testa livet som Miljöpartist: undvika att skaka hand och motsäga mig själv i varannan mening. Och på fredag tänkte jag köra en Vänsterpartist – någon annan får betala.
