2017

MIFFO mäter partisympatier på SVT

2017-09-13

På uppdrag av SVT har MIFFO låtit göra en undersökning över partisympatier på SVT. Frågan löd: “Om det vore val idag, vilket block skulle du rösta på?”

Men när resultatet kom tillbaka som 90 % rött, var det inte riktigt som SVT hade beställt. Grafen skickades genast vidare till kulturredaktionen för färgläggning – och efter några penseldrag av solidaritet blev det 50 % rött och 50 % blått.

Tivoliekonomi

2017-09-13

Enligt källor på Rosenbad har Magdalena Andersson funnit inspiration i sin företrädare, Anders Borg, som gjorde sig känd för en inte så rumsren “propellersnurra”. Anderssons version må vara mer städad, men lika underhållande – budgetbesluten tas numera genom att snurra på hjulet.

Denna nyfunna strategi har fått namnet “Tivoliekonomi,” och det handlar inte längre om genomtänkta prognoser eller noggranna kalkyler. Istället snurras hjulet på finansdepartementet friskt, och varannan gång stannar det på antingen “ladorna är fulla” eller “ladorna är tomma.”

Ingen bryr sig eftersom det går bra ungefär varannan gång.

Skapa kaos

2017-09-18

När någon kritiserar Socialdemokraterna eller påpekar en brist i deras politik, finns det en beprövad metod redo i spinndoktorns lilla pärm: att anklaga motståndaren för att bara vilja “skapa kaos”. Jag har hört både Ygeman och Löfven säga det till leda. Får de mothugg? “Skapa kaos!” Påstår någon att något gått fel? “Skapa kaos!” Det är nästan poetiskt i sin enkelhet – en smidig, allomfattande “guilt by association”: är du mot S, vill du skapa kaos.

  • Misstroende mot Ygeman och Hultqvist på grund av Transportstyrelseskandalen? SD vill bara skapa kaos.
  • Strama åt migrationspolitiken? Skapa kaos.
  • Inte rösta som S? Skapa kaos.
  • Ha synpunkter på DÖ? Skapa kaos.

Och så vidare.

Men varför ska det bara vara S som har monopol på teflonmanteln? Jag bestämde mig för att pröva “skapa kaos”-repliken en dag i mitt eget liv.

Väckarklockan ringde på morgonen, jag kastade den i golvet och somnade om. Den där jäkla klockan vill bara skapa kaos. Några timmar senare ringde chefen och undrade om jag planerade att dyka upp på jobbet. Jag skällde ut henne också. Varför måste hon skapa kaos i mitt liv? Framåt lunch beslöt jag ändå att dyka upp. Eftersom jag nyligen gått med i samma klubb som BRÅ-gänget (planka.nu), åker jag numera gratis. SL:s uniformerade ordningsvakter försökte “skapa kaos” genom att stirra på mig, men jag gled vidare. BRÅ får ta diskussionen med SL.

Väl framme på jobbet blev jag kallad till möte med chefen. Så fort jag klev in i rummet gick jag till attack, pekade finger och anklagade henne för att skapa kaos – och hotade med att avgå om jag inte fick gehör. När hon försökte svara samlade jag snabbt resten av kollegorna och lierade mig med dem. Nu är chefen ute i kylan; ingen tar möten med henne längre. Vågar hon ens prata med någon? Hon är en fascist, för övrigt.

Imorgon ska jag testa livet som Miljöpartist: undvika att skaka hand och motsäga mig själv i varannan mening. Och på fredag tänkte jag köra en Vänsterpartist – någon annan får betala.

Våga prata tandläkarvolymer

2017-11-16

FalskaNyheter kan nu avslöja att Sverige utnyttjade de stora flyktingströmmarna 2015 för att fejka asylinvandring och istället bedriva arbetskraftsinvandring. På Rosenbad hade man länge känt till att stora pensionsavgångar och nedlagda utbildningsplatser, i syfte att hålla lönerna uppe, skulle leda till en akut tandläkarbrist.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gav därför uppdraget till mätinstitutet MIFFO att hitta länder med ett överskott av tandläkare. Blickarna riktades mot Mellanöstern. När flyktingströmmarna drog igång, informerade MIFFO regeringen om att:

  • 37 % av alla flyktingar från Syrien var högskoleutbildade
  • En stor andel tandläkare gömde sig i flyktingströmmarna
  • Sandviken skulle göra stora ekonomiska vinster på dessa redan utbildade tandläkare

Med denna unika kunskap fick regeringens smutsigare hantlangare, Miljöpartiet, uppdraget att locka hit tandläkare med diverse “pull-faktorer.” Uppdraget var så krävande att en av partiledarna, under en presskonferens och med tårarna rinnande, förkunnade: ”Bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd med hål i tänderna är ändå att göra någonting”.

Regeringens agerande hörsammades. Med hjälp av Dublinförordningen, som säger att man har rätt att söka asyl i sista säkra land, styrdes flyktingströmmarna om till Sverige. Sverige blev överraskat av det stora intresset och hade ingen möjlighet att kontrollera betygen – alla som sa att de var tandläkare erbjöds boende och arbete (praktikplats). För barn som sa att de var tandläkare var det särskilt förmånligt eftersom de då även fick tandläkarsekreterare och en assistent som skulle hjälpa till med det mesta. Många sötsugna passade också på att skaffa sig en egen tandläkare, en så kallad ”tandboy.”

Tyvärr visade det sig att, precis som alla vänster-twitter-troll som kallar sig “jurist (studerande)”, så är inte heller tandläkare en skyddad titel i Mellanöstern. I stort sett alla som någon gång skänkt en slant till tandfen kan kalla sig tandläkare. Sverige fick därmed ta emot ett stort antal tandläkare.

Sverigedemokraterna hade länge varnat för att många som påstod sig vara tandläkare inte var det, men de avfärdades och beskylldes för att lida av “tandläkarskräck”. Nu, flera år senare, verkar även regeringen ha börjat förstå problemet och försöker skapa enklare jobb inom tandläkaryrket. Det finns nu nya tjänster som fluorblandare, ”hålla i handen stödjare”, instrumenttvättare och guldstjärneutdelare. Den senaste reformen, etableringstandställningar, innebär att staten (du och jag) betalar 8000 kronor av tandläkarens lön samtidigt som tandläkaren fakturerar dig en av världens högsta timtaxor. Det är som en dubbel rotfyllning – du betalar en av världens högsta timtaxor och halva lönen åt den som borrar i både dina tänder och din plånbok. En svensk lider.

Hört i riksdagshuset

2017-11-19

Jag har en kompis som har en kompis som städar i riksdagshuset. En dag råkade hen höra ett samtal mellan Morgan och M. Ferm när de satt och fikade med varsin mazarin. Hen har bett mig att återge samtalet mot löfte om full anonymitet.

Morgan, med smulor i mungipan:

– Jo, förstår du, Ferm. Dublinförordningen säger att man har rätt att söka asyl i sista säkra land inom EU, så att man kommer så långt bort från kriget som möjligt.

– Det där stämmer inte, sa Ferm. En ”Dublinstat” kan även vara Norge, så egentligen borde alla söka asyl i Norge som ligger ännu längre bort.

Morgan och Ferm log för sig själva. Norge. Det förstår ju vem som helst att det aldrig skulle fungera. De höjde sina mazariner i en tyst skål: Dublinförordningen i all ära – trots att båda haft fel, fick de rätt ändå.

När dagen närmade sig sitt slut hittade vår inbäddade skvallerstädare ett hopknycklat papper – ett utkast till en motion. Rubriken löd: ALLAS LIKA VÄRDE och julklappar. Vänstern arbetar nu på en motion där ingen ska få en julklapp värd mer än 1 % av ett prisbasbelopp, alltså 448 kr.

Vem sa att julstämningen inte går att reglera?

SKRIKDEMOKRATI

2017-11-26

I den svenska demokratin tycks en unik modell ta form, en modell som bäst kan beskrivas som SKRIKDEMOKRATI. Min forskning pekar på att de röster som höjer sig mest och oftast i samhällsdebatten ofta får ett oproportionerligt inflytande, och i Sverige är det främst vänsterinriktade röster och aktivistgrupper som dominerar denna arena. Detta fenomen blev tydligt under de senaste årens migrationsdebatt, där stödet från civilsamhället var utbrett och många svenskar engagerade sig för att hjälpa till under flyktingströmmarna. Men trots det tycks inget räcka för denna SKRIK-VÄNSTER, som nu driver det så kallade Novemberuppropet för att stoppa utvisningar.

Här finns en paradox som är värd att undersöka närmare. Samma organisationer, ofta verksamma inom bistånd och sociala frågor, spelar en återkommande roll i att driva sådana frågor, ofta understödda av vänsterorienterade plattformar på sociala medier. Exempelvis Rädda Barnen har etablerat sig som en central aktör och lyckats bygga en stark infrastruktur, med kontor i prestigefyllda områden och höga löner för ledande befattningar. Organisationernas existens förefaller delvis bero på behovet av att konstant driva en viss agenda för att rättfärdiga sin egen roll.

Det hela kan liknas vid en klassisk scen från Monty Pythons Meningen med livet, där en övermätt gäst övertalas att ta en sista bit av en påstridig kypare och sedan exploderar. Gästens roll i vår situation symboliserar de genomsnittliga svenska medborgarna, medan kyparen representerar vänsterrörelsen. Den som skriker högst driver diskursen, och till slut kan hela situationen – om den fortsätter på samma sätt – leda till en explosiv backlash.

Det är intressant att observera denna dynamik där majoriteten av medborgarna – trots sin rätt att rösta vart fjärde år – är i skuggan av en högljudd minoritet som går in i så kallat “skrikmode” i varje fråga. Varför engagerar sig då inte andra grupper, som mer konservativa svenskar eller den tysta majoriteten, på samma sätt? Varför ser vi inte en motsvarighet från exempelvis högern, som likt vänstern kunde skapa hashtaggar, namninsamlingar, och arrangera demonstrationer? Ett upprop likt Novemberuppropet, men med motsatt budskap, skulle förmodligen kunna samla en stor andel underskrifter, men få vågar ta initiativet på grund av det fenomen som bäst kan beskrivas som HÅLLKÄFTEN-DEMOKRATI.

Ett antal inflytelserika organisationer och mediekanaler spelar en central roll i att upprätthålla denna tystnadskultur genom att aktivt förstärka en politiskt homogen röst i offentligheten. Organisationer som EXPO, RF, IRM, jagärhär, SVT, SR, Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter bidrar till denna tystnadskultur genom att skapa och befästa en gemensam narrativram. Ett växande antal incidenter, där individer fått sparken, blivit avstängda eller uthängda för sina åsikter, är konkreta exempel på denna normförskjutning.

En möjlig väg framåt för svensk demokrati? Kanske behöver vi ett slags rösttystnadens balansräkning, där alla får samma möjlighet att göra sin röst hörd, men där volymen anpassas efter substans istället för slagord. Lite som en HÅLLKÄFTEN-SKRIKDEMOKRATI – för när alla skriker samtidigt är det ibland just de tysta rösterna som har mest att säga.

Snablar vilken beröringsskräck

2017-12-08

I TV4 Nyhetsmorgon diskuterades det växande våldet mot landets brevbärare. Inslaget illustrerades med en brevbärare som delade ut post – i ett stillsamt villaområde, förstås! En brevbärare var till och med inbjuden till studion, och efter noggranna resonemang kom man tillsammans med programledarna fram till att den ökade otryggheten troligen beror på PostNords bristande leveranser. Ja, och tydligen anses det oartigt att inte hälsa på sin brevbärare när denne anländer med dagens post. Och kanske borde vi rentav bjuda in dem på en fika för att främja trivseln.

Två medieproffs och en gäst med sakkunskap hanterade ett allvarligt samhällsproblem utan att vidröra elefanten i rummet. Det här var en morgonshow som blev en lektion i svensk beröringsskräck, där ämnet knådades och formades tills varje antydan om något obekvämt hade raderats.

Som tittare kan man inte undgå att känna en viss frustration. För vi vet ju alla att det är elefanterna som, med sina massiva fötter, stampar sönder brevbärarnas fordon. Elefanterna som kastar hårda kulor och sprutar ner postbilarna med vatten. Alla vet också att Skansen numera är en ren no-go-zon för brevbärare. Att så mycket som nämna detta? Nej, det vore att gå över gränsen.

Förbrukat förtroende

2017-12-11

Trots att Annie Lööf fortfarande bär sin “högersko” har hon högst förtroende bland partiledarna, enligt en färsk undersökning från Novus. Det säger en hel del om både övriga partiledare och själva mätinstitutet. Annie, som en gång lovade att hellre äta upp sin högra sko än att bli stödhjul åt Socialdemokraterna, verkar ha gjort just detta – och får ändå högst förtroende. Hur är det ens möjligt?

Att Centerpartiet, fjärde störst i riksdagen, har en partiledare med störst förtroende är förbryllande, men kanske får vi en förklaring i följande samtal:

Ring, ring
”Hallå?”
”Hej! Jag ringer från Dovus. Jag vill bara informera dig om att samtalet spelas in för utbildningssyfte (åt Expo) och att vi har några frågor till dig. Skulle du säga att du har störst förtroende för en partiledare från ett rasistiskt parti som vill utvisa alla barn, eller för en ung kvinna som förespråkar fler satsningar på… ja, allt? Du kan dessutom vinna tio rullar Center!”
”Eh, Jimmie…?”
”Oj, där bröts visst samtalet – men jag hörde ‘Annie’. Då lägger vi en pinne på Annie. Nästa samtal!”

Med den klassiska “fyrstegsfinten” – hotet, vinklad fråga, mutan och feltolkningen – säkrar Dovus sitt resultat. Samma teknik är för övrigt MIFFO, vårt eget mätinstitut, väl bekant med, och som passande nog har visat att Novus har lägst förtroende bland mätinstituten.

Det handlar inte om att jobba

2017-12-18

Vem vill anställa en 60-plussare, och vilka jobb finns som skulle passa? Svaret är enkelt: inga. Staten bryr sig inte om vad du gör, bara du inte plockar ut din pension. För staten skulle du lika gärna kunna rullas fram i en rullstol, ställas i ett hörn och hämtas upp igen när dagen är slut – så länge du inte kostar något i pensionsutbetalningar.

Vem vill egentligen jobba efter 65? Ingen, om man inte haft ett behagligt arbetsliv eller får styra sitt eget tempo.

MIFFO har gjort en egen undersökning: Om ekonomin tillät det, skulle du vilja gå i pension tidigare än 65, vid 65, eller senare? 80 % svarade ‘tidigare,’ 15 % vid 65, och bara 5 % ‘senare.’ Men för den som har räknat med att gå i pension vid 61, med en månadsinkomst på 14 000 kronor, försvinner en halv miljon kronor om pensionsåldern höjs. En halv miljon som de har arbetat ihop och som de nu går miste om. Vart tar den summan vägen?

Politiker och media har under lång tid trummat ut att ökad invandring var nödvändig för att trygga välfärden. Men nu verkar välfärden urholkas och pensionsåldern höjs, trots – eller kanske tack vare – den höga invandringen.

Och vad är det då för jobb dessa ”äldrearbetare” ska göra? SVT:s Rapport hittar säkert någon akademiker som organiserar papper eller en politiker som kan tänka sig att skriva en bok, men majoriteten som slitit med tunga yrken hela livet har en helt annan verklighet. Kanske kommer de få höra Fredrik Reinfeldts råd att sadla om för att orka – som om det vore lätt att börja om vid 60 med något “framtidsyrke” som systemutvecklare, officer eller tandhygienist. Mer sannolikt är att de får söka sig till det som Sverige satsar på – ”enkla jobb.”

Grupp ställs mot grupp: nyanlända och äldrearbetare i konkurrens om enkla jobb. Ska de som är 60+ nu servera på McDonald’s, köra taxi eller budbil? Ska man, i stället för att få en lugn pension, stå i Drive Thru med extra förstärkt hörapparat och rullskridskor? Men Rapport hittar säkert någon som tycker det blir spännande att skaffa nya yngre vänner.

Etableringsanställningar. Jobb där staten går in med bidrag på 8 000 kronor och slopad arbetsgivaravgift, vilket innebär att inga pengar går till dagens pensionärer. Staten kan alltså bidra med 8 000 kronor i månaden i två år för nyanlända – men inte ge samma summa i garantipension. Är detta skatteväxling?

Över hela världen satsas det stort på robotar och AI; det är framtiden som väntar. Att då satsa på ”enkla jobb” som lösning på allt känns som en väg vi är ensamma om att ta. Sverige är på väg att lämna sin roll som IT-nation och i stället ta steget tillbaka till ett bondesamhälle – utan jordbruk.