Nord och Sydsverige

Om något land skulle ha en ambassad i Nordkorea, så var det förstås Sverige. Inte så konstigt egentligen. Vi delar samma typ av statligt styrd nyhetsförmedling, samma ”liten hund som skäller högst” attityd, och samma smått krystade relation till grannen i söder. Och så förstås: en armé av drönarmedborgare som följer varje vink från överheten.

Vi är så pass lika att vi borde överväga en allians. Varför trassla med Norge och Danmark där olikheterna är för stora? Nej, låt oss satsa på Nordkorea och bilda ett Nord och Sydsverige. Det borde gå smidigt. Kan ni tänka er vilka möjligheter? Mode från Pyongyang på Söder! Tänk er våra Söderhipsters i kollektiva byxor och kepsar, inte för att de vill vara moderna, utan för att partiet bestämmer det. Och militären? Vad har Danmark att sätta emot? Vi marscherar över bron med våra Röda Stjärne-tanks och serverar dem en skål Bi Bim Bap innan de ens hinner säga “pølse”.

Äntligen, efter 70 års smygkommunism, får vi the real deal. Twitter tystnar, saxofonblåsarna packar ihop, och de gråtgnällande partiledarna hittar kanske nya karriärvägar. SVT och Opinion Live slipper låtsas vara objektiva och Bonnier kan nöja sig med att ge ut en enda bok: 68:ans revansch. Vänsterns 68-generation kan äntligen damma av sina kepsar med stjärna och stolt marschera ut från TV- och radiohuset. Och åsiktspoliserna – ja, äntligen kan de få sina efterlängtade uniformer. Vilken lycka!

Personligen tror jag varken på kommunism eller diktatur. Men efter att ha stått emot i åratal har jag nästan lust att säga: Okej, kör på! Låt oss se hur bra det blir.

Öppna gränserna! Eh, eller i det här fallet kanske stäng gränserna. Allt åt alla! Eh, fast i det här fallet blir det förstås allt åt staten.

Det är väl inte helt rättvist att kalla folk för drönarmedborgare. Jag har full förståelse för hur det måste vara att under decennier matas med propaganda, lita blint på staten, uthärda psykotiska nyhetssändningar och delta i hysteriska massmöten och parader. Så även i Nordkorea.