Det började, som så många goda föresatser, med ett bakrus. Fred satt hemma vid köksbordet med en halvkall kopp kaffe och en nyårslöfte-lapp han själv skrivit på en servett kvällen innan: ”Se glaset som halvfullt.”
Han stirrade på orden länge. Det såg ut som någon annan hade skrivit dem. Kanske en lyckligare version av honom själv. Kanske någon som fortfarande trodde på förbättring.
Han hade vaknat med en känsla av att världen inte bara var mörk, utan också rätt tjatig. Samma debatter, samma indignation, samma slags leenden i morgonsoffan som om ingenting någonsin riktigt brann – förutom i sociala medier. Och ändå, mitt i allt detta, kände han ett svagt sting av dåligt samvete. Kanske, tänkte han, var det inte världen som var så cynisk. Kanske var det bara han.
Det var då han bestämde sig för att försöka. Se på saker med ett öppet sinne. Se godheten i folk. Kanske till och med se en nyhetssändning utan att få magkatarr.
Så han klädde på sig, gick ner till Kaffet och Satiren och slog sig ner vid sitt vanliga bord. Alva satt redan där, uppkopplad mot världen och nedkopplad mot mänskligheten. Börje stod bakom disken och torkade glas i väntan på dagens första anledning att sucka.
”Jag har bestämt mig,” sa Fred efter en stund. ”I år ska jag försöka se världen lite ljusare. Glaset är halvfullt.”
Alva tittade upp, långsamt. ”Okej. Vems glas?”
”Mitt,” sa Fred. ”Och mänsklighetens.”
”Det var ett ambitiöst nyårslöfte för någon som svor åt Agenda i går kväll.”
Han log. ”Jag var i en mörk plats. Men jag tänker att det går att ändra sig. Man måste bara försöka.”
Han öppnade mobilen, bläddrade fram nyheterna. Den första rubriken som mötte honom handlade om Last Aid Kit. Duon hade skrivit ett öppet brev till Moderaterna och krävt att de skulle sluta använda deras musik i en valfilm.
”Se där,” sa Fred, ”ett exempel på mod. Att våga säga ifrån. De drömmer om en värld där alla får plats. Fantastiskt.”
Han scrollade vidare, fortfarande fast besluten att se det ljusa. Om Last Aid Kit kunde stå upp mot mörka krafter, kunde väl han också bidra till det goda? Han öppnade Twitter – alltid en dålig idé i kombination med koffein och eftertankens baksmälla – och skrev:
”Åhå, @moderaterna! Ett litet tips från oss kulturarbetare: fråga innan ni snor låtar till era grejsimojs. Hade blivit ett rungande nej från oss. Vi tar avstånd – typ hela vägen till månen. Men kärlek ändå! #solidaritet #halvfullt”
Han lutade sig tillbaka, nöjd över formuleringen. Det var något barnsligt befriande i att skriva offentligt, som om varje ord tvättade bort lite cynism. Två minuter senare kände han skammen komma smygande.
”Vad har du gjort?” frågade Alva, som anat oråd.
”Jag… försökte bara bidra. Hjälpa till lite. Som Last Aid Kit – fast utan kit och talang.”
”Jaså, så du är Fred Aid nu?”
Fred suckade. ”Jag tänkte jag kunde bidra. Men de verkar inte ha plats för fler i kören.”
Alva lutade sig bakåt. ”Ja, det känns som de helst vill ha hela scenen för sig själva.”
”Jo, men du måste se det fina i det,” fortsatte Fred. ”De står upp för sin konst. De säger nej till politisk exploatering. Ingen får använda deras musik utan tillstånd. Det är ju… integritet.”
”Så länge det inte handlar om Volvo-reklam,” mumlade Alva.
Fred log och tog en klunk kaffe. ”Ja, men det är ju ändå något vackert i det – att ta avstånd från Moderaterna men inte från premiumbilar. Alla knegare, från sopgubben till kassörskan, poddare till skådisar och popstjärnor. Alla förenas under SAP – Svenska Artistpartiet.”
Han försökte hålla fast vid optimismen. Bläddrade vidare. Nästa rubrik: ”Vincent Backe, stjärnadvokat, fakturerade tio miljoner under året.”
Fred nickade för sig själv. ”Det är ändå fint att se att hårt arbete lönar sig.”
”Eller att fakturor gör det,” sa Alva.
”Han är säkert en idealist. En vän av öppna gränser, jämlikhet och rättvisa. SAP – Svenska Advokatpartiet. En ny tid, Alva.”
”En ny klasskamp. Mellan de som fakturerar – och de som betalar.”
Fred ignorerade henne. Han kände att optimismen började kännas som att bära en för stor kavaj. Men han vägrade ge upp. Än.
Nästa nyhet: en gammal bekant. Emmy Lennartsdotter, tidigare ansvarig för Transportstyrelsens IT-haveri, hade fått nytt jobb i regeringskansliet. Den här gången som chef för krisberedskap.
Fred tog ett djupt andetag. ”Titta! Förlåtelse i praktiken. Alla förtjänar en andra chans.”
”En och en halv miljon i fallskärm hjälper nog till att landa mjukt,” sa Alva.
”Men ändå,” sa Fred. ”Det är ett land med hjärta. Här kastar vi inte bort människor bara för att de råkar tappa bort lite personuppgifter. Sug Arbetaren på Pengar – SAP – men med kärlek.”
Börje skrattade bakom disken. ”Du försöker verkligen, Fred. Men det låter mer som att du håller på att förlora en inre förhandling.”
Fred stirrade ner i sin kopp. Den var tom. Kaffesumpen hade lagt sig som ett svart moln på botten. ”Jag tror glaset har runnit ur,” sa han. ”Jag höll nio dagar. Sen tog hoppet slut. Och mjölken.”
Alva log snett. ”Det är okej, Fred. Alla revolutioner börjar med en baksmälla.”
Han reste sig, lämnade några mynt på bordet och nickade mot Börje. ”Fyll på glaset ändå. Halvfullt. Halvtomt. Det är ändå samma gamla brygd.”
Fred satt hemma vid köksbordet, omgiven av en hög med räkningar där elräkningen stack ut som en strömspik i foten, dess obscena summa ett hån mot hans redan sköra morgonhumör. För att slippa stirra på den grävde han runt i en låda med gamla prylar – visitkort, kvitton, en trasig laddare – när fingrarna snubblade över något han inte sett på åratal. Ett ackrediteringskort från Kamratposten, gulnat som en relik från en annan tid. På fotot såg han ut som en valp, med för mycket gelé i håret och en blick som trodde att världen gick att intervjua till rättvisa. Han skrattade till, ett torrt, självföraktande skratt. “Kamratposten. Redan då luktade det Pravda för barn.” Men i samma stund tändes en gnista. Varför inte testa det? Rosenbad hade en presskonferens på gång om elpriserna, och om kortet funkade för Löfven för tjugo år sen, kanske det kunde få in honom nu. Vad hade han att förlora, förutom ytterligare en timme av sitt liv?
Han slängde på sig jackan, stoppade kortet i innerfickan och styrde mot Rosenbad. Ute blåste en januarivind som kändes som en extra skatt på andningen, och han muttrade för sig själv om hur allt i det här landet verkade designat för att påminna en om att det inte ska vara lätt att leva. Vid entrén stod vakten, en karl med en min som om han sett för många politiska karriärer komma och gå utan att lämna spår.
“Press?” frågade vakten och höjde på ögonbrynet, som om han redan misstänkte att Fred var en förklädd demonstrant.
“Kamratposten,” svarade Fred med ett ansikte som han hoppades såg ut som seriös journalistik.
Vakten tog kortet, vände på det, kisade. “Är inte det en ungdomstidning? Ni som skriver om hur man bygger kojor och löser korsord?”
Fred lutade sig lite närmare, som om han delade en hemlighet. “Nej, det är vänster. Tänk Pravda, fast med pysselhörna och intervjuer om favoritfärger. Vi fostrar nästa generation, vet du. Kamrater från barnsben.”
Vakten skrattade till, ett oväntat mullrande skratt som ekade i den sterila entrén. “Pravda för kids? Okej, det köper jag. Gå in, men håll dig till kojbyggarfrågor. Inga revolutioner här idag.”
Fred nickade tacksamt och klev in i lokalen. Han valde en plats längst fram, bland journalisterna från DN, SVT och Aftonbladet. De satt där i sin vanliga uniform: manchesterbyxor som sett bättre dagar, rufsigt hår som signalerade att de inte hade tid för borstar när världen brann, skrynkliga skjortor som om de sovit i dem för solidaritetens skull. Fred sneglade på dem och tänkte att det var som en audition för en film om 70-talets vänstervåg. Sen öppnades dörren, och in kom Humle och Dumle – inrikesministern och energiministern – i full mundering. Skräddarsydda kostymer som satt som gjutna, rosa slipsar som matchade pudrade pannor, hår vaxat till perfektion. De såg ut som om de kommit direkt från en stylist som trodde att politik handlade om att trenda på Instagram med perfekt filter och hashtags. Fred lutade sig tillbaka i stolen och muttrade tyst: “Kan det aldrig vara lagom i det här landet? Antingen rufsig revolution eller haute couture:från Rosenbad.”
Humle grep mikrofonen först, med en röst som försökte låta lugnande men mest lät som en försäljare som sålde luft. “Välkomna. Idag pratar vi om de skenande elpriserna – eller som jag föredrar att kalla det: den tillfälliga utmaningen i den långsiktigt stabila energisituationen.”
Dumle nickade taktfast bredvid, som en metronom som svängde med elpriserna. “Precis. Vi måste komma ihåg att detta är en europeisk fråga. Elpriserna sätts inte här, de sätts där – i Tyskland.” Han pekade vagt mot ett väderstreck, som om han inte riktigt var säker på var Tyskland låg.
“Och vi,” fyllde Dumle i, “har redan vidtagit åtgärder för att mildra effekterna. Ett tillfälligt elstöd till hushåll med störst behov. Vi tar ansvar, vi bygger för framtiden.”
Det lät som om de plockat ihop det hela under en paus hos frisören, mellan en vaxning och en pudring. Inga konkreta planer, bara luddiga löften om stöd som skulle täcka en bråkdel av notan, regler som verkade skrivna på en servett. Som om de lagt mer tid på att se ut som ledare än på att faktiskt leda. Fred satt där och kände hur irritationen bubblade, men han höll sig lugn. Frågestunden närmade sig.
När det var dags räckte alla upp handen, en skog av armar som viftade efter uppmärksamhet. Humle och Dumle sonderade massan, deras blickar flackade över de vanliga ansiktena från etablerade medier. Sen fastnade de på Fred. “Kamratposten” lät ju inte så farligt – kanske en mjuk fråga om hur barn upplever mörkret. “Ja, du där längst fram. Första frågan.”
Fred reste sig långsamt, höll upp sitt block som om det var fyllt av oskyldiga barnteckningar. “Tack, ministrarna. Jag har frågor från våra läsare på Kamratposten. Först från Kalle, 8 år, i Sundsvall: Varför lägger ni ner fullt fungerande kärnkraftverk när det leder till elbrist och högre priser för alla, inklusive oss barn som vill spela datorspel utan att mamma skriker om elräkningen?”
Humle och Dumle utbytte en nervös blick, som om de plötsligt insåg att barn inte alltid frågade om favoritfärger. Humle harklade sig. “Tja, eh, Kalle… det handlar om hållbarhet. Vi bygger för er framtid, ni vet. Vind och sol, det är grejen. Nästa generation.”
Fred nickade artigt, men gav sig inte. “Bra svar, men Kalle kanske undrar mer. Nästa från Lisa, 10 år, i Malmö: Varför blir elen dyrare när vi exporterar, brukar man inte tjäna pengar på export? Är det inte som att sälja sitt eget godis och sen köpa tillbaka det dyrare, fast med mammas pengar?
Dumle svettades nu synbart under pudret. “Lisa, eh… det är en marknad. Europeisk solidaritet, du förstår. Vi delar på bördan. Det är… komplicerat.”
Andra journalister började ropa och vifta, ville in med sina frågor om “känslan av elbrist” eller hur det påverkade tryggheten i samhället. Men Fred höjde rösten, spelade barnkortet för fullt. “Vänta lite, jag har en till från våra unga läsare. Från Ahmed, 9 år, i Göteborg: Vem äger egentligen forsarna och atomerna som vi gör el av? Och hur kommer det sig att vi betalar så mycket för något som är vårt, och som vi i generationer investerat arbetskraft och pengar i för att tygla? Är det som med veckopengen – ni tar in allt i skatt och energikostnader, ger tillbaka lite grann på lördagar, och förväntar er att vi ska vara tacksamma?”
Nu var det kaos. Humle och Dumle stirrade på varandra som om de väntade på att den andre skulle rädda situationen. “Vi alla äger dem,” stammade Humle. “Det är gemensamt. Och stödet… det är som lördagsgodis, ja. Men vi ger för att mildra. Det är ansvarstagande.”
Presstalespersonen klev fram, rösten skarp. “Tack, det räcker för idag. Presskonferensen är avslutad.”
Etablerade journalister stirrade surt på Fred när de packade ihop. En från SVT muttrade: “Vad fan, han fick ställa alla frågor.”
Fred ryckte på axlarna, stoppade blocket i fickan. “Mina läsare är de som kommer drabbas värst – de unga som växer upp med era misstag. Och ni ställer ju ändå aldrig kritiska frågor till era egna. Ni frågar om känslor, inte om fakta.”
Han gick därifrån, med en sista tanke hängande i luften som en punchline han inte sa högt: “Den som ger och tar igen är tjuvens bästa vän. Men nästa gång, försök åtminstone att se ut som om ni menar det – inte som om ni bara pudrat över problemet.”
Fred höll upp fjärrkontrollen som en gammaldags pekpinne – redo att slå in lite bildning i samtiden. “Såg någon NATO-debatten på SVT i söndags?” frågade han. Tystnad. Någon harklade sig. Några tittade upp i taket, andra ner i sina datorer. Det var den där sortens stämning som bara uppstår när någon erkänner att de sett Agenda – frivilligt, på en söndag. För eleverna var det som att säga att man äger en hemtelefon.
“Vilken tur då,” sa Fred, “att jag spelade in allt på VHS.”
Stina lutade sig fram. “VHS?” sa hon nyfiket, som om det var en ny streamingtjänst hon missat. “Ja,” sa Fred. “Det är som TikTok, fast två timmar långt och utan musik.”
Stina skrattade. “Du borde filma när vi kollar,” sa hon. “En reaktionsvideo – Fred och NATO i klassrummet. Det skulle bli sjukt!” Stina log. Resten såg ut som att de hellre skulle vilja få ett F än att bli virala med sin samhällskunskapslärare.
“Bra idé,” sa Fred. “Jag har alltid velat bli influencer – innan min målgrupp dör ut.” Fred log och klickade på play.
Försvarsminister Peter Hultqvist dök upp i bild, lika butter som vanligt – en man som låter gnällig även när han håller med sig själv. Han uppmanade till försiktighet för att undvika en polariserad debatt.
Fred pausade direkt. “Polariserad debatt, hör ni det? Det är som att säga att man ska undvika att bli blöt i ett badkar. Hur ska en debatt om NATO – som i praktiken är ett ja eller nej – inte bli polariserande?” Han höll upp handen i luften som om han vägde något. “Ja till NATO – eller… det svenska tredje alternativet: Ja till NATO, men senare.”
Några fnissade. Anton längst bak höjde handen. “Men Fred, var inte det där med tredje alternativet en grej på 80-talet?” “Jo,” sa Fred. “När man inte ville ta ställning till kärnkraft. Vi är världsmästare på att inte ta ställning, eller hur?”
Det blev tyst en stund. “Ja… alltså, det beror ju på vad man menar med ta ställning,” sa Nora försiktigt. “Precis!” sa Fred. “Och där har vi guldmedaljen.”
Han tryckte på play igen. Per Bolund dök upp i rutan – lång, välkammad och med det där leendet som säger att han just räddat världen med en pekpinne och en cykelhjälm. Han pratade om vikten av att Sverige står utanför NATO för att kunna agera neutralt i världens konflikter.
Fred pausade. “Ni hör, va? Miljöpartiet. De vill hellre agera i världens konflikter än att skydda sig mot sina egna. Det är som att vägra köpa brandförsäkring för att man vill vara oberoende brandman i ett annat land.”
“Men det är ju fint att tänka globalt,” sa Nora.
“Visst,” svarade Fred. “Men man måste kunna släcka sitt eget hus innan man börjar skicka hinkar till grannen.”
Play igen. Tillbaka till Hultqvist, som förklarade att Sverige redan hade en rad bilaterala och partnerskapsavtal – ja, faktiskt så många att NATO-medlemskap nästan vore överflödigt.
Fred pausade, lutade sig mot katedern. “Det där låter mer som vänskapsförfrågningar på Facebook än försvar. Det är som att teckna tio hemförsäkringar, men ingen som täcker brand.”
Stina skrattade. “Så Sverige har massa avtal – men inget som funkar?”
“Exakt. Vi har avtal som täcker cyberhot, klimat, samarbete, koordinering, partnerskap… allt utom själva artikel 5. Det är som att betala Miljöpartister för beskydd.”
Streamen fortsatte till graferna. “För NATO: 40%. För NATO om Finland går med: 60%. För NATO i Finland: 60%.” Fred lutade sig fram, blinkade. “Men vet ni vilken graf de inte visade?” Han ritade snabbt på tavlan: För NATO i Finland, om Sverige ansluter: 40%.
“Det där är alltså Finlands sätt att säga: vi gillar NATO – tills Sverige går med. Då sjunker stödet. Man kan ju undra vad som skrämmer mest – Ryssland, eller tanken på att dela försvar med ett land som tror att konflikter kan lösas med värdegrundsseminarier.”
Klassen skrattade, till och med Anton.
Sedan kom diskussionen om finansiering. Fred pausade igen. “De pratar pengar nu. Femton miljarder hit, femtio dit. Ingen som nämner att vi skänkte 390 miljarder i coronastöd till Sydeuropa. För de pengarna hade vi kunnat köpa oss en egen försvarsallians – eller åtminstone ett begagnat hangarfartyg på Blocket. För inte kan vi räkna med något stöd från syd när vi själva drabbas av epidemin från öst – någon payback lär det inte bli.”
Han lutade sig bakåt. “Men det är klart, varför bygga upp ett försvar när man kan sponsra solceller på Mallis?”
Stina påpekade att programledaren såg väldigt gravid ut och att det var taskigt av SVT att låta henne stå hela sändningen när partiledarna fick sitta. “Stina,” sa Fred. “Jag tror inte Kristersson och Dadgostar satt ner.”
Efter lektionen låg tystnaden kvar ett ögonblick. “Så,” sa Fred. “Ni har sett att det alltid står NATO – OTAN på skyltarna, va? Någon som vet varför?” Ingen svarade. “Det är samma sak,” sa Fred, ”bara franska. Organisation du traité de l’Atlantique Nord.” Han pausade och lutade sig mot katedern.
“Men någon på Pentagon måste ju ha fått hjärnblödning första gången de såg det där. OTAN – det låter ju som världens sämsta kryptering. Som om fransmännen tänkte: vi skriver det baklänges, ingen kommer fatta.”
Han log snett. “Man får bara hoppas att de inte använder samma logik för avfyrningskoderna.”
Stina skrattade. “Jo, det vore verkligen… hårt krypterat,” sa hon och gjorde citattecken i luften.
Fred nickade nöjt. ”Äntligen någon som förstått säkerhetspolitik på franska.”
Efter lektionen gick Fred som vanligt ner till Kaffet och Satiren. Doften av nybryggt kaffe blandades med det dova sorlet av människor som försökte låta intellektuella. Börje stod bakom disken och log redan när Fred klev in. “Jaså, vi har fått en kändis i kvarteret,” sa han och hällde upp en kopp utan att fråga.
Fred höjde ögonbrynet. “Vad pratar du om nu?” “Du har gått viral,” sa Börje. “Stina la upp ett klipp. ‘Fred och NATO i klassrummet’. Flera tusen visningar redan.”
Alva satt vid sitt vanliga bord och viftade med telefonen. “Jag tror till och med SVT delat det. De trodde det var satir – vilket i och för sig stämmer.” Fred suckade och tog en klunk kaffe. “Fantastiskt. Jag försöker undervisa om säkerhetspolitik och blir skolans svar på stand up.”
“Du får nog ett samtal från rektorn imorgon,” sa Börje torrt. “Hon har också sett det. Två gånger.” Alva log snett. “Grattis, Fred. Du har just blivit en del av den svenska försvarslinjen – i sociala medier.”
Fred tittade ut genom fönstret. “Ja. Och inte ens NATO kan rädda mig den här gången.” Han tystnade, rörde om kaffet och såg hur skummet formade små cirklar. “Fast… jag borde nog söka asyl i Finland,” mumlade han. “Där verkar stödet för NATO fortfarande vara starkt – åtminstone tills Sverige går med.”
Alva höjde ögonbrynet. “Så du menar att du är ett säkerhetshot nu?”
Fred nickade långsamt. “Det verkar så.”
Börje skakade på huvudet, tog hans kopp och fyllde på. “Ja, och där gick vår neutralitet upp i rök,” sa han.
Fred log svagt. Kaffet ångade, världen snurrade vidare – men på Kaffet och Satiren var det fortfarande fred.
Fred smällde upp dörren till klassrummet med axeln, som om han just hade avslöjat statsministern naken i en bastu med Putin. Han kastade väskan på katedern så att pennorna flög, grep en krita och skrev med stora, arga bokstäver: MASKIROVKA
Sedan underströk han det tre gånger, så hårt att kritan gick av.
“God morgon, ungdomar. Välkomna till dagens lektion i avancerad källkritik, även känd som ‘hur man ser att vuxna ljuger med hela ansiktet’.” Han vände sig om, stirrade ut över klassen. “Någon som vet vad det här betyder? Hint: det är inte en ny kebabrulle på Sibylla.”
Tystnad. Till slut räcker Elias upp handen längst bak. “Är det… när man maskerar sig… fast politiskt?”
Fred pekade med den avbrutna kritstumpen. “Bingo, fast ännu värre. Maskirovka är rysk militärdoktrin: konsten att ljuga så fräckt att till och med när alla vet att du ljuger så fortsätter du ändå. Som när Ryssland kallade invasionen av Ukraina för ‘särskild militär operation’. Det är inte krig, det är bara en kompis som hjälper till att flytta möbler. Med tanks.”
Klara fnyser. “Men det funkar ju inte, alla ser ju att det är lögn?”
Fred ler som en katt som just kissat i akvariet. “Exakt. Och det är det geniala. Det handlar inte om att bli trodd – det handlar om att trötta ut verkligheten. Sverige är världsbäst på den sporten. Vi kallar det bara ‘svensk maskirovka’. Världsmästare: Socialdemokraterna sedan 1932.”
Leo räcker upp handen.
“Ge exempel då.”
Fred räknar på fingrarna som en gatuförsäljare.
”Ett! Migrationspausen.”
”’Vi ska ha en TILLFÄLLIG migrationspaus.’ Tio år senare: fortfarande tillfällig.
Det är som en gäst som säger ’jag sover bara över EN natt’, och plötsligt har de: egen nyckel, ett hörn i soffan, och äter din jordnötssmör ur burken. Det är maskirovka på AirBnB-nivå. Tillfälligheten är så permanent att den borde folkbokföra sig.”
”Två! Skatterna.”
”’Inga nya skatter på vanliga människor.’ Nej nej, absolut inte. Istället maskirovkar de med ord som ’miljöavgift’, ’solidaritetsbidrag’ och det poetiska mästerverket ’rättvisepålägg’. Ett pålägg som får en liter mjölk att kosta som en halv ko. Det är skattmästernas motsvarighet till att låna en hundring och lämna tillbaka en teckning av pengen.”
”Tre! Media.”
”Media är inte vänstervridna, säger de. Nejdå. Allt är helt neutralt. Det är bara en slump att nästan varje debattartikel ser ut att vara skriven i en hiss på sveavägen 68. Fråga någon på SVT om de har en kollega som röstar höger.”
Han gjorde en paus. ”Det blir tyst. Gravtyst. ’Eh… jag känner nog ingen… just nu… kanske…?’”
”Fyra! Myndighetsposterna.”
”’Vi tillsätter kompetens, inte partivänner.’ Myndighetscheferna råkar bara – av kosmisk slump – vara S-märkta i en sådan procenthalt att det borde stå på Boverkets hemsida: ’Ledningsgrupp: 98 % återvunnet sossematerial.’ Det är maskirovka deluxe: ’Det är ingen politisering! Bara väldigt, väldigt, väldigt många personer som råkar ha rätt partibok.’”
Anton skrattar till. “Men hur kan de stå där och säga sånt utan att rodna?”
Fred rycker på axlarna. ”För att de vet att media tar hand om efterarbetet. En journalist som nämner SD utan att säga ’främlingsfientliga’ eller ’högerextrema’ inom fem sekunder eller ställer någon kritisk motfråga får omedelbart straffkommendering till Barnkanalen, där de får skriva insändare om hur man återvinner mjölkförpackningar tills pensionen. När man har så lojala ’möjliggörande’ kan man ljuga med helt avslappnade ansiktsmuskler.”
Stina höjer handen, flinande. “Alltså… hela svenska politiken är en enda stor maskirovka?”
Fred nickerar långsamt. “Grattis, du har precis förstått samhällskunskap på universitetsnivå. Regeringen kallar det ‘ansvarsfull politik’. Jag kallar det ‘special politisk operation’. Samma som Ryssland, bara med fika och samförstånd.”
Han tar ett steg framåt, sänker rösten till konspiratorisk viskning och börjar härma en ilsken farbror från 80-talets nöjesprogram:
“Ord och ord, vafan är det det enda du tänker på! Någon sa si och någon sa så, alltså vafan, sånt skit! Tänk om det kom hem en massa sossar och ljög för din mamma och pappa, skulle det vara roligt tycker du?”
Klassen börjar skratta. Anton spelar med:
“Öh… nä?”
“Nej men vad är det då man vill ha?!”
Leo ropar: “Special politisk operation!”
Fred slänger kritan i golvet så den studsar.
“NEJ MEN VAFAN, ÄR DU DUM I HUVUDET?! Det är ju inte det det ska vara! Det är det man INTE vill ha! Vad är det man ska ha då?!”
Hela klassen vrålar i kör:
“SANNING!”
Fred slår näven i katedern.
“JA! Och det är alltså det som svenska gymnasieelever vill ha mest av allt – sanning på jorden!”
Han tar ett djupt andetag, ler snett.
“Men var lugna. Om några månader är det val. Då kommer Socialdemokraterna köra sin största maskirovka hittills. Det kommer heta ‘trygghetsoffensiv’, ‘klimatomställning’ och ‘ingen ska lämnas utanför’. Översatt till svenska: högre skatt, mer makt, samma skit. Media kommer nicka så hårt att de får whiplash.”
Elias räcker upp handen igen. “Fred… har du själv använt maskirovka någon gång?”
Fred ser plötsligt lite skamsen ut. “Självklart. Jag kallar ju prov för ‘lärandetillfällen’, läxor för ‘eget ansvar’ och dålig betyg för ‘utvecklingsområden’. Det är bara det att jag är ärlig med att jag ljuger.”
Klockan ringer. Fred ropar efter dem när de går: ”Och kom ihåg: när någon säger att skolan är gratis… hallå? Var tog ni vägen? Jaha. Alla gick.”
Det var en tisdag när Börje kom smygande med den där blicken som alltid betydde ”jag behöver hjälp, men jag är samtidigt rädd för vad du kommer föreslå”. Han stannade framför Freds bord, drog ett djupt andetag och sa:
”Du, Fred… vi behöver något roligt här på Kaffet och Satiren på fredag. Något som lockar folk.”
Fred tittade upp, redo att protestera, men Börje slog snabbt ut med handen.
”Och — låt mig nu vara extremt tydlig — det blir ingen karaoke. Ingen. Aldrig mer. Jag har fortfarande stamgäster som får stresspåslag när de hör första tonen av Brev från kolonien. En av dem skrek rätt ut på Hemköp när låten råkade spelas i högtalarna.”
Alva spärrade upp ögonen vid minnet. ”Fred… det där var faktiskt ett övergrepp på hela Cornelis arv. Det lät som om någon försökte dränka en sjöman i en hink.”
Fred himlade med ögonen. ”Det var en tolkning. Konstnärlig frihet.”
”Nej,” sa Börje. ”Det var ett akustiskt sabotage. Cornelis förtjänar upprättelse. Vi alla gör det.” Han lutade sig fram och sänkte rösten: ”Så — något kul. Men inget som skrämmer bort våra stamgäster.”
Fred suckade, drack lite kaffe och fick det där långsamma, olycksbådande leendet. ”Boxning,” sa han. ”Verbal boxning. Vantolknings-VM. The Rumble in the Media.”
Börje stirrade som om Fred just föreslagit levande krokodil på menyn. ”Boxning?”
”Med ord,” förtydligade Fred. ”Det här är Sverige. Mer show än så tillåter vi inte.”
Alva nickade efter en stund. ”Det är faktiskt bättre än karaoke. Allt är bättre än karaoke.”
Börje drog en lång suck av lättnad. ”Bra. Men Fred… om någon ens nynnar Cornelis den här gången… då stänger jag.”
När fredagen kom hade Börje ordnat det hela som om det vore en blandning av pubquiz, kulturhusseminarium och klubbkväll för bemanningskonsulter. En liten ring av tejp fanns på golvet. Han hade dessutom hängt upp ett par slitna boxningshandskar på väggen för att förstärka illusionen. På väggen bakom: en hemmagjord affisch där det stod: THE RUMBLE IN THE MEDIA, Ebba ”The Shooter” Busch vs. Annie ”The Shouter” Lööf
Publiken – en brokig skara bestående av stamgäster, vilsna gymnasielärare och två män som absolut inte skulle erkänna att de egentligen väntade på bingokvällen – trängdes runt den tejpade ringen på golvet. Kaffekoppar klirrade som om det vore ölglas, och någon hade till och med köpt chips för att skapa rätt stämning.
Alva stod bredvid Fred och rullade med ögonen. ”Du är medveten om att ingen av dem faktiskt är här, va?” Fred som helt hade gått in i rollen som kommentator hörde inget utan steg in i mitten av ringen, höjde armarna och ropade: ”Mina damer, herrar och opartiska åhörare från public service! Välkomna till THE RUMBLE IN THE MEDIA! En kamp i tre ronder: vem kan vantolkas hårdast, vem kan få sin egen mening att slå tillbaka, och vem kan stå kvar när semantiken börjar svida?”
Ringdomaren – en bekant till Börje som fortfarande bar fluga, trots att modenämnden sedan länge bett folk låta bli – höjde händerna och viskade: ”Jag har ingen aning om vad det här är, men jag älskar energin.”
Publiken hummade lågt. Det var ungefär så långt entusiasmen sträckte sig. Fred tog ingen notis om det svaga intresset, utan drog resolut i gonggongen.
ROND 1 – HIT YOURSELF. Klockan ringde. DING-DING! Utan att tveka gled Fred över i sin imitation av Ebba som gjorde entré. ”I blå hörnan,” ropade han, ”EBBA ’THE SHOOTER’ BUSCH! En kvinna som lyckades ge vänstermedia sin största present sedan Reinfeldt bad oss öppna våra hjärtan.”
Publiken skrattade.
Ebba-citatet ekade i högtalaren: ”Skjut! Varför skjuter inte polisen skarpt?”
Publiken drog efter andan. Någon viskade ”det där kommer nog tolkas hårt”.
Fred kommenterade snabbt: ”Och där händer det! En högerkrok mot egen haka! Vänstermedia kastar sig över citatet som en flock duvor över en bortglömd korv på Sergels torg, kulturredaktionerna taggar varandra på Twitter, Aftonbladet ropar Ådalen och Morgan Johansson är inne i ringen och viftar med armarna! Ebba går ner – ”
Ringdomaren försökte sig på att räkna: ”Ett! Två! Tre… Morgan, gå tillbaka till din plats… fyra! Fem!”
Publiken “exploderade” i applåder när Fred ropade:
”HON RESER SIG! På nio! Det är en övermänsklig återhämtning. Hon har tränat – den där husaffären gjorde henne stenhård.”
När alla samlat sig gör Fred en ny imitation, nu av Annie som gör entré. Annies klipp spelas upp: ”Polisen bör kunna säga nej till demonstrationer.”
En stilla tystnad lade sig. Inget ramaskri. Ingen vantolkning. Bara en förvirrad hummande ljudmatta. Fred slog ut med armarna: ”Herregud, publiken sover! Ingen hör att den liberala grundlagen går i tusen bitar. Inte ett pip från kulturredaktionen. Inte ens en retweet. Däremot hör jag två poddare i tredje raden som viskar ’det ska kosta att vara liberal’, men det är knappt att det registreras.”
Alva lutade sig fram och sa: ”Det är helt otroligt. Tänk att inskränka yttrandefriheten inte ens får en pushnotis längre.”
”Det är Sverige,” svarade Fred. ”Vi är luttrade.”
Trots att matchen är riggad – av Fred – är det ingen som riktigt förstår något av domslutet eller matchen men Fred ropar med auktoritär stämma: ”Ronden går till… EBBA! Ett skolboksexempel på hur man bjuder in en vantolkning.”
Fred höjde mikrofonen, som bara var en pepparkvarn Börje tejpat en sladd på. ”ROND 2 — GO REAL, DING-DING! Nu går vi från ord till verklighet. Som en uppgjord match, uppgjord av media. Skjut!” Han gick in i sin Ebba-imitation och marscherade fram och tillbaka som en sportkommentator i en alldeles för liten studio.
”Ebbas ord blev nästan verklighet. Polisen sköt — lite här, lite där, mestadels av misstag — medan upploppen brann som om någon hällt tändvätska över demokratin.”
Publiken gav ifrån sig ett osäkert mummel, som om de inte riktigt visste om de borde förfasas eller bara konstatera att allt lät märkligt bekant.
”Demonstranter kastade sten. Poliser skadades. Stenkastare skadades. Ingen visste vem som vunnit. Det var så svenskt att IKEA borde göra en möbelserie av hela situationen.”
Någon i publiken tog en klunk kaffe och sa lågt: ”Det hade nog sålt.”
Fred ignorerade kommentaren, gick fram till whiteboarden och vände blad. ”Och så Annie. Hon ville stoppa vissa demonstrationer. Så vi simulerar det. En klassisk censurjab.”
Han skrev bränna.
Ordet ändrades omedelbart till tillkännage.
Publiken oooo:ade.
Fred skrev kritik.
Det blev dialog.
Fred skrev yttrandefrihet.
Det blev tystnadsplikt.
Ringdomaren rynkade pannan. ”Det är ju rena trollformeln!”
”Nej,” sa Fred. ”Det är autocorrect med inbyggd censur.” Ringdomaren blåste i en visselpipa i ren förvirring. ”Ronden går till… ANNIE!” Publiken nickade. Ingen var nöjd, alla var bekymrade.
Fred tog en slurk kaffe och höjde rösten: ”Sista ronden! ROND 3 – PORSLINSKÄKE, DING-DING! Vem står kvar när smällen kommer — och vem knäcks av sin egen vantolkning? Ebba står kvar. Där står hon, stabil som en KD-väljare i kyrkbänken. Hon backar inte. Justerar kanske, mildrar, men står.” Fred tystnar och det är snarare tystnaden som får publiken att faktiskt börjat titta på denna enmansboxningsmatch och undra vad det är för märkligt som händer, kanske en uppföljare på Fight Club. Efter ytterligare några sekunders tystnad tar Fred sats, imiterar Annies röst och gester och ropar med hög och gäll stämma “HUR UTTRYCKER JAG MIG?!”
Ringdomaren nästan hoppade till. ”Oj, oj, oj! Hon duckar INTE! Hon erkänner! Hon möter slaget med käken – och går rakt i mattan!”
Två i publiken reste sig i chock, en tappade en kanelbulle.
”Det är en klassisk liberal kollaps,” sa Fred. ”Ten and out.” Han höjde armarna. ”Ronden — och hela matchen — går till… EBBA ‘THE SHOOTER’ BUSCH!”
Publiken började skingra sig långsamt, som om de först behövde försäkra sig om att eventet verkligen var över och inte bara en paus i någon form av experimentell teater. Några gäster såg nöjda ut, andra såg förvirrade ut, och flera såg ut som människor som just insett att de sett mer politik i en caféshow än i den senaste partiledardebatten.
Då upptäckte Alva något. En man i jeansskjorta och neutral grå fleecejacka smög längs väggen med en kamera. Den sortens kamera som gav vibbar av lågbudget-dokumentär.
”Fred…” viskade hon. ”Vi har en situation.”
Fred vände sig om. Mannen stod nu och filmade rakt in i den tejpade ringen, mumlade något om ”militanta undertoner” och ”högerextremism”.
Fred gick fram med bekymrat lugn. ”Ursäkta,” sa han. ”Vad gör du?”
Mannen höjde presslegitimationen som om den vore ett helgonporträtt. ”SVT,” sa han kort. ”Vi gör ett inslag om radikalisering i… ja, cafémiljöer.”
Börje tappade nästan en bricka. ”Radikalisering? Vi körde verbal boxning. Det var ett skämt! Ingen har ens svettats!”
SVT-mannen nickade utan att lyssna, som om han redan klippt färdigt sitt inslag i huvudet. ”Ja… just det där förnekandet är vanligt. Det stärker narrativet bra.”
Alva drog handen över ansiktet. ”Han kommer klippa ihop det här som en dokumentär om extremistceller, eller hur?”
”Ja,” sa Fred. ”Och jag kommer se ut som någon sorts ideologisk tränare. ’Kaffe och radikalisering – en svensk vardag’.”
På väg mot dörren muttrade filmaren: “Tack för att ni lät oss filma den här högerextrema ritualen. Sånt här blir alltid populärt på kulturredaktionen.”
Börje satte sig tungt. ”Den här kvällen var alltså inte bara dum… den var en karriärfara.”
Fred ryckte på axlarna. ”Så funkar vantolkningens värld. Du kan säga vad som helst — de hör vad de vill.” Fred log, tog en klunk kallnat kaffe, och sa: ”Nåväl. Det kunde varit värre.”
”Hur då?” frågade Alva.
”De kunde ha spelat upp min Cornelis-karaoke i inslaget.”
Börje bleknade. ”Säg inte så. Jag klarar inte mer skräck ikväll.”
Fred hasplade upp dörren till kaféet med den vanliga misstanken i blicken, som om till och med dörrklockan var vänster. Börje stod bakom disken och putsade en kopp med en trasa som sett bättre decennier.
“Du Fred,” viskade han och lutade sig fram så att skägget nästan doppades i kaffesumpen. “Sopgubbarna utanför UD hittade nåt i papperskorgen i morse när de tömde. En lista. ‘Turkiets hemliga krav för Sveriges NATO-inträde’. De trodde det var skräp, men jag tog hand om det. Tänkte du skulle uppskatta.”
Freds ögon lyste upp. “Ge hit, Börje. Det här är ju ren dynamit.” Han bredde ut det skrynkliga pappret på bordet. Alva satt redan där, med en espresso och en min som sa “Turkiets hemliga krav i händerna på Fred, vad kan gå fel”.
Fred läste högt, med stigande röst: “‘Kodnamn Kebabpizzan: Erkänna kebabpizza som Sveriges nationalrätt.'” Han flinade. “Äntligen får vi ett slut på det där eviga pratet om kåldolmar. Det här är assimilation på hög nivå.”
Alva lyfte ett ögonbryn. ”Kåldolmen kunde vi alltid snacka bort med att Karl XII bara utvecklade receptet. Kebabpizzan blir lite svårare att förklara som tillfällig krigsbyte från 1700-talet, Fred.”
Fred fortsatte, nu med teaterröst: “‘Operation Eurovision: Sverige ska ge Turkiet 12 poäng i fem år framåt.'” Han skrattade till. “Tänk att vår säkerhet hänger på att vi röstar på nån kille i paljettkostym som sjunger om fred medan han gör fingerpistol.”
“Det är inte värre än att vi redan ger 12 poäng till Australien,” sa Alva torrt. “Skillnaden är att Turkiet åtminstone ligger i närheten av Europa. Geografiskt, i alla fall.”
Fred pekade triumferande på nästa punkt: “‘Godiset Kurdisk Peppar’. De vill byta namn från Turkisk Peppar! Snacka om att skjuta sig själv i kebaben.”
Alva suckade. “Erdogan är beredd att starta tredje världskriget för att slippa förknippas med starkt lakritsgodis. Det är faktiskt ganska respektabelt prioriterat.”
“Sen då,” sa Fred och drog på rösten: “‘Återinsätt Kaplan som bostadsminister.’ Mehmet Kaplan? Han som avgick för att han åt middag med fel folk? Turkiet vill ha tillbaka sin man vid bordet!”
“Det är logiskt,” sa Alva. “Vi har ju redan en regering som styr som om de fått instruktioner utifrån. Då kan de lika gärna göra det officiellt.”
Fred läste vidare, nu med andäktig ton: “‘Pensionsextraktion: Installera pensionuttagsautomater i Turkiet för hemvändare.'” Han visslade lågt. “Jaha, så välfärdsexporten ska effektiviseras? En bankomat i Alanya. Sätt i kortet, slå pinkod, ta ut svensk skattepeng.”
Alva skrattade till. “Det är ju genialiskt. Istället för att smygexportera välfärden via familjemedlemmar gör vi det med kort och pinkod. Myndighetseffektivitet på turkiska.”
Fred avslutade med höjd röst: “‘Mupparnas svenska kock blir den turkiska kocken.’ För att… ja, för att det låter likadant på svenska. Kulturell appropriering av en filtfigur. Det är så absurt att det nästan är respektabelt.” Han lutade sig tillbaka, nöjd. “En kalkonlista, bokstavligt talat.”
Alva tittade på honom över kanten på koppen. “Frågan är bara: vilken av de här punkterna kommer Magdalena Andersson säga nej till först? Kebabpizzan eller att ge bort 12-poängaren?”
Fred flinade brett. “Hon kommer ge dem allt. Sen kallar hon det ‘historiskt’ och bjuder på vegansk kebab i Rosenbad.”
Börje kom förbi med påtår. “Förresten,” sa han, “sopgubbarna hälsar att de är glada att kunna hjälpa till. Första gången de varit före de utländska spionerna som brukar hänga där.”
Fred höjde sin kopp och nickade långsamt, nästan högtidligt. “Det är tryggt att veta,” sa han, “att Sveriges första försvarslinje fortfarande består av några gubbar med reflexväst och en sopbil från 2003. Hade vi haft fler som dem 2022 hade NATO ansökt om att få gå med hos oss.”
Fred ställde sig framför tavlan, klappade ihop händerna och sa:
“Då, kära elever, är det dags att hålla varandra i händerna och sjunga den nya nationalsången. Upp med era stämmor:” Han väntade inte ens in reaktionerna utan reciterade själv med entusiasm:
” Och så har det äntligen hänt, elpriset har stigit med över hundra procent. “
Ett par elever skrattade osäkert. Det brukar betyda att de antingen inte förstått skämtet eller förstått det för väl. “Ja, jag vet – poetry slam. Men så här låter ekonominyheterna 2022”, sa Fred och ritade en stor pil som pekade rakt upp. “Inflation 6,4 procent, säger staten. Visst… Om man bara råkar räkna bort elen. Skulle man räkna med den skulle siffran inte bli 6,4 procent utan… ja, närmare hundra. Då hade till och med SVT tvingats säga: ’Och nu är inflationen uppe i 100 procent.’ Med ett brett leende som bara public service kan frambringa när regeringen tittar.”
Han klickade fram sin egen elräkning på projektorn. Eleverna drog efter andan, antingen åt siffrorna eller åt att läraren verkligen visade sin elräkning. “Här har ni verkligheten”, sa han. “Mitt treåriga avtal på 60 öre per kilowattimme löper ut. Det nya erbjudandet? 150 öre. Det är 133 procent upp. Jag sa åt en vän att det kanske är dags att börja elda med kurslitteraturen. Hon sa att jag kunde börja med mina egna artiklar.” Han ryckte på axlarna.
“Regeringen skyller på Putin. Karl-Petter, som inte är en ärta, talar om ’putinpriser’. Fint ord. Då frågar jag: ska vi inte kalla elpriserna för ’Merkelpriser’? Hon avvecklade kärnkraft och vi blev den förlängningssladd som Tyskland behövde mer än vi gjorde. Eller varför inte ’Borgpriser’, efter Vattenfalls VD? För vi har faktiskt drabbats av just borgpriser: en kombination av avvecklad kärnkraft, ihopkoppling med ännu mer avvecklade tyskar, usla affärer och subventionerad vindkraft. Gör man allt detta får man… exakt det här. Dyr el. Inga överraskningar.”
Han bläddrade i några papper, dramatisk effekt som han inte riktigt hade kontroll över eftersom något ramlade ner på golvet. Han ignorerade det.
“En stat som tappat kontrollen kallas ’failed state’. Jag säger inte att Sverige är en bananrepublik, men om elen kostade 60 öre igår, 150 öre i dag och kanske 300 imorgon – ja då börjar det i alla fall lukta övermogen banan i korridorerna.”
Ett par elever fnissade. En antecknade febrilt. Förmodligen inte samhällskunskap, utan ett sms till någon.
“Förr i tiden styrdes elpriset av snösmältning och regn. En ganska rimlig logik: mer vatten, billig el. Mindre vatten, lite dyrare el.” Han gjorde en liten vågrörelse med handen. En elev härmade den. Det såg ut som en improviserad TikTok-trend.
“I dag styrs elpriset av Bolund och hans team. Och jag säger bara så här: Det var enklare att planera för ett helt års regnande än att försöka förutse vad de tänker hitta på.” Han lutade sig mot katedern, tittade ut över klassen och sa:
“Så, klass: Vad lär vi oss av det här? Jo. När elräkningen dubblats, då är det inte längre en ekonomisk fråga. Det är ett systemfel av rang. Ni får det här gratis som livsråd: Bind aldrig upp er i tre år med någon – varken elbolag eller pojkvän – som är lika oförutsägbar som en karriärspolitiker i valrörelse.”
Klockan ringde. Eleverna packade ihop sina saker. Fred höjde rösten en sista gång: “Nästa lektion går vi igenom varför Sverige inte officiellt kallas bananrepublik, även om elmarknaden envist försöker kvalificera oss. Ta med miniräknare. Det kommer behövas.”
Korridoren fylldes av det vanliga larmet av skåp som smäller och sneakers som skriker. Fred stod kvar vid katedern, stirrade på den släckta projektorbilden av sin elräkning och kände hur käken spände sig.Han fiskade upp mobilen, skrev snabbt:Fred: Är du i närheten? Behöver akut terapi i flytande form. Elpriset har gett mig existentiell ångest.
Svar kom inom tio sekunder.Alva: Hornstull om 10. Jag bjuder på första ölen.
Fred log, stoppade ner elräkningen i bakfickan och gick ut genom porten. Det är en sån där mulen junikväll då luften känns som en blöt ulltröja. Han möter Alva utanför tunnelbanan. Hon står där med ett roat leende. “Du ser ut som du precis förlorat en duell mot Magdalena Andersson.” “Jag har förlorat mot hela den tyska Energiewende”, muttrar Fred. “Kom, vi går och dricker nåt som fortfarande har fast pris i detta land.”
De styr stegen mot Hornstull och den lilla krogen som heter, passande nog, Nordpool. En skylt i fönstret skryter med “Rörligt ölpris – alltid marknadsmässigt!”
Inne är det halvfullt. Bartendern, en trött kille med tatueringar av vindkraftverk på underarmarna, hälsar med ett “Välkomna till marginalprissättningen”.
Fred och Alva sätter sig vid baren. “Två stora stark”, säger Fred.
Bartendern knackar in det i kassan och tittar på en liten skärm bakom disken.
“Just nu ligger marginalpriset på 48 kronor ölen. Men det är innan sista immen.”
“Vadå sista timmen?” frågar Alva.
“Samma som med el”, säger bartendern och rycker på axlarna. “Priset för hela timmen sätts av den dyraste ölen som någon köper. Systemet är solidariskt. Alla betalar vad den galnaste gästen är beredd att hosta upp.”
Fred börjar skratta. “Så ni har kopierat Nordpool Spot, fast för öl?”
“Exakt. Transparens och marknadseffektivitet.” De får sina öl. 48 kronor styck. Fortfarande hanterbart.
Alva tar en klunk och lutar sig fram. “Det här kommer sluta illa.”
Som på beställning öppnas dörren. In kliver en man i trettiofemårsåldern, kostym utan slips, håret lite för perfekt för att vara oplanerat. Han ser ut som han precis kommit från en paneldebatt på Näringslivets Hus. Han går rakt fram till baren, tar upp telefonen och kollar något. “En IPA”, säger han. “Den dyraste ni har. Den med havstorns-toner och ekfat från Smögen.”
Bartendern ler professionellt. “Den går på 149 kronor.”
“Perfekt”, säger mannen och swishar utan att blinka.
Skärmen bakom disken blinkar rött. MARGINALPRIS TIMME 19–20: 149 KR
Fred stirrar på sin öl som plötsligt förvandlats till flytande guld. “Vad i…”
Bartendern vänder sig mot dem, ursäktande men bestämd. “Tyvärr. Nytt pris gäller retroaktivt för hela timmen. Det blir 149 kronor per öl för er också.”
Alva börjar skratta så hon skakar. “Välkommen till Merkel-öl, Fred.”
Fred lägger pannan mot disken. “Det är exakt samma logik. En enda idiot köper en överprisad hipster-IPA och alla andra får betala. Precis som när Tyskland kör igång gaskraftverken en kall dag och vi här uppe får 300 öre kilowattimmen för att någon i Bayern frös om tårna.”
Kostymmannen har redan fått sin öl och står och tar en selfie med glaset mot neonskylten. #craftbeer #sustainable
Fred vänder sig mot honom. “Ursäkta, varför betalar du 149 spänn för en öl som smakar som en blöt hund?”
Mannen ler det där självsäkra leendet man får efter tre år på Handelshögskolan.
“För att jag kan. Och för att det är hållbart bryggd.”
“Det är bryggd med el som kostar 300 öre kilowattimmen”, säger Fred. “Det enda som är hållbart är min kommande konkurs.”
Mannen rycker på axlarna och går mot ett bord med andra kostymer.
Bartendern ställer fram notan. 298 kronor för två öl. Alva torkar tårar av skratt.
“Du ville ha marknad. Nu har du fått den. I flytande form.”
“Kom. Vi går till Kaffet och Satiren. Där är det fortfarande fast pris. Börje vägrar marginalprissättning. Han säger att det är som Miljöpartiets energipolitik: alla ska dela lika på notan för att det inte blåser.”
Alva följer efter, fortfarande fnissande. “Tror du han har el kvar att koka kaffet med?”
“Han har en liten dieselgenerator i källaren”, säger Fred. “Han kallar den ‘Plan B när Bolund blir minister’.”
Fred låste upp dörren med den där småstolta precisionen som bara uppstår efter två öl och en avslutande espresso på Kaffet och Satiren. Han kände sig inte full, bara… demokratiskt bedövad. Det var en komfortabel känsla.
I hallen låg något på golvet. Ett utskrivet papper.
”Valkompass 2022 – FalskaNyheter.se.”
Han skrattade till. ”Jaha, då var det dags att få min ideologiska aura kartlagd av undermålig metodik och slumpmässigt utvalda adjektiv.” Han hällde upp ett glas vatten, slog sig ner och drog fingret över första frågan.
1. Ny teknik
”I klimatdebatten säger man ofta att vi måste satsa på ny teknik. Vad är ny teknik?” läste han, men med en ton som antydde att han redan tvivlade.
Han fortsatte:
”A. Vindkraftverk: Att få någonting att snurra med vind för att producera el.”
”B. Kärnkraftverk: Att klyva atomkärnor för att producera el.”
”C. Vattenkraftverk: Att få någonting att snurra med vatten för att producera el.”
Fred skrattade till. ”Det här är ju ren mobbning. B. Självklarheter för folk som läst fysik efter sjuan.”
2. Genus
Han läste långsamt, nästan försiktigt: ”I ett universum där genusfrågan inte bara är en diskussion utan kanske nyckeln till mänsklighetens fortlevnad. Hur många kön anser du att det finns?” Sedan tog han alternativen:
”A. Ett – Klassiskt men kanske inte så inkluderande?”
”B. Två – Traditionellt, men är vi inte förbi det?”
”C. Kreativ frihet – Antalet kön är som antalet stjärnor på himlen; du bestämmer både din egen plats i kosmos och hur många det finns.”
Han pausade. ”Det här… kräver hjälp.” Han ringde Alva. ”Hur många kön finns det? Snabbt.”
”Oj. Igen? Vilka alternativ har du?”
Han läste upp dem.
”Fred,” sa hon. ”Ta det som gör det jobbigast för dem som läser resultatet.”
”Då blir det C,” sa han nöjt och kryssade. ”Kosmos-alternativet. Nu är jag officiellt genusastrofysiker.”
3. Klimat trumfar
Han läste: ”I en tid där klimatfrågan tar större plats än någonsin, står vi inför dilemman som inte ens de visaste av oss kunde förutspå. Träd, cement och till och med bebisar, alla tär på vår kära planet. Vi är överens om att bebisar är här för att stanna, men vad sägs om Sveriges enda cementfabrik på pittoreska Gotland, lägga ner?” Sedan alternativen:
”A. Absolut! Moder jord först, även om det innebär att vi måste återgå till lerhus.”
”B. Delvis – Kanske finns det en medelväg? Som att tillverka mindre cement men bygga fler sandlådor.”
”C. Nej, hur tänker du egentligen? Utan cement, hur bygger vi då skydd för alla framtida bebisar?”
Fred skrattade till. ”Sandlådor. Sverige 2035.” Han kryssade C. ”Skydd för alla framtida bebisar? Exakt. Och vägar. Och broar. Och fängelser till alla som vill stänga cementfabriken.”
4. Klubbmedlemskap
Han hummade medan han läste: ”I en värld där medlemskap kan definiera allt från din säkerhetspolitiska ställning till din sociala status, vilken av följande klubbar skulle du helst undvika att få ett välkomstbrev ifrån?”
”A. NATO – För dig som tycker att “fred genom styrka” låter lite för mycket som en gymmotto.”
”B. USSR – Om du inte är så nostalgisk över kalla kriget eller kollektivjordbruk.”
”C. Den klubb som accepterar dig som medlem. Groucho Marx skulle vara stolt.”
”D. “Den Globala Digitala Detox-Klubben” – För dig som värdesätter en paus från skärmar och sociala medier och föredrar den analoga världen..”
”Det där sista låter som ett straff,” sa han. ”Men jag kör på C. Ingen klubb som godkänner mig kan vara seriös.”
5. Klimatet igen
”Resa till Mallorca” sa han och drog fingret över texten. ”Föreställ dig: en drömsemester till Mallorca väntar, med två veckors lyx på ett hotell. Men i dessa tider av klimatmedvetenhet, hur väljer du att resa?”
”A. Tåg – En maratonresa kantad av otaliga byten och obegripliga tidtabeller där t.o.m. klimatavtrycket blir försenat.”
”B. Flyg – Snabbt och bekvämt, Klimatavtrycket, det jämnar vi ut i kabinen.”
”C. Stannar hemma – vad är två veckors lyx mot att rädda klimatet (om inte alldeles, alldeles underbart).”
Han fnös åt alternativ A. ”Det finns tortyr, och så finns det att byta tåg i Hamburg.” Han valde B. ”För jag är inte masochist. Och jag har redan betalat klimatkompensation till en palmplantage i Costa Rica som inte existerar.”
6. Anonyma brottslingar
Fred läste, lite road: ”I debatten kring rättssäkerhet och integritet diskuteras ofta anonyma vittnen, men sällan lyfts frågan om anonyma brottslingar. Vad tycker du om användningen av maskering under offentliga handlingar som demonstrationer eller mer tvivelaktiga aktiviteter som rån? Alternativen:”
”A. JA – För varför inte? I en värld där superhjältar och skurkar bär masker, kanske det är dags att vi alla får en chans att vara huvudpersonen i vår egen actionfilm.”
”B. NEJ – Absolut inte. Om du inte kan göra din grej med ansiktet i full syn, kanske det är dags att omvärdera hobbyvalet. Plus, det försvårar ju för övervakningskameror att ge dig dina fem minuter av berömmelse.
”Jag tar B, 5 minuter berömmelse kan aldrig skada vid nästa löneförhandling.”
7. Familjevecka
”Vem får en veckas semester?” läste Fred med en lärares trötthet.
”A. Pappa – För att alla pappaskämt behöver en veckas uppdatering och ny inspiration.”
”B. Mamma – Eftersom en veckas semester för mamma inte bara är en paus, det är en reboot för hela familjesystemet.”
”C. Barn – För att när barn får en semester, är det som att köpa ett två-för-en-erbjudande på vila: både mamma och pappa får en paus.”
”Barnen,” sa han. ”Lätt, om de vilar mår alla andra bättre. Och med barn menar jag elever.”
8. Gratis
Han skrockade när han läste: “Gratis är gott, säger vi ofta i Sverige, stolta över vår ’gratis’ skola bland annat. Men när något utlovas som gratis, vem är det egentligen som står för notan?”
”A. Ingen, det är ju gratis – Magiskt nog försvinner kostnaden i ett puff av välfärdsstoft.”
”B. Jag – Varje gång jag tittar på min skattesedel påminns jag om att det inte finns några gratis luncher.”
”C. FN – Varför inte låta en global organisation täcka allt det där “gratis” eftersom de har en egen tryckpress.”
Han höll upp skattesedeln som låg vid kylskåpet. ”B. Vi vet båda att det är B.”
9. Vinster i skolan
Fred läste frågan och stelnade till: ”Debatten om vinster i skolan kan ibland verka lika uppdelad som en final i melodifestivalen. Men på något märkligt sätt verkar ändå föräldrar köa för att sätta sin barn i privata skolor med vinst framför kommunala skolor med förlust. Skulle du kunna tänka dig att sätt ditt barn i en skola som är erkänt bra men som gör vinst?”
”Nej, nej, nej,” muttrade han. ”Frågan är felställd. Den riktiga frågan borde vara: Skulle du kunna tänka dig att vara lärare i en skola som gör vinst?” Sedan läste han ändå alternativen:
”A. JA – Klart! Om skolan gör vinst och barnen lär sig skillnaden mellan “däras” och “deras”, varför inte? Plus, vem vet, kanske de lär sig att investera sina veckopengar också.”
”B. NJA – Kan inte Sossarna bussa.”
”C. Aldrig – Nej tack. Jag föredrar att mitt barn lär sig matematik utan att behöva räkna ut skolans avkastning på eget kapital.”
Han skakade på huvudet. ”Det här duger inte. Jag gör ett eget alternativ.”
Han skrev: ”D. Ja, om jag får en lön som motsvarar vinsten.” Sedan kryssade han nöjt D.
10. RUT avdraget
”Med RUT-avdraget har många svenskar upplevt glädjen i att outsourca städning och diskning. Men varför stanna där? Om RUT-avdraget skulle utökas, vilken tjänst röstar du in som nästa kandidat?” Läste Fred.
A. Livscoachning via telefon – För de existentiella städmomenten i livet.
B. Däckbyte – Eftersom ingen vill ha ryggskott två gånger om året.
C. Skatteplanering – Ironiskt nog, så vi alla kan bli experter på att lagligt minska det vi betalar för tjänster som denna.
D. Inget – Jag är en självförsörjande superhjälte, klarar både skatt och däckbyte med ena handen bakbunden.
Han skrattade. ”C. RUT för att minska skatten vi använder för att betala RUT. Det är så vackert att det nästan blir politik.”
11. Vattenkraft och demonstranter
”Vad är det här då” sa Fred och läste: ”Lite gullig när vänstern förstod att polisen hade riktiga vapen och inte attrapper (förstår dom). Mindre lustigt när det kom krav på att de ska användas. Hårdare eller mjukare tag mot stenkastande demonstranter?”
”A. Vattenpistol – För en lättsam påminnelse om att allt kan lösas med en god skvätt humor.”
”B. Vattenkanon – När man behöver göra ett starkare intryck, men fortfarande vill hålla sig på den blöta sidan av konfliktlösning.”
Hans ögon glittrade. ”B! Självklart B!” sa han nästan för entusiastiskt. ”Tänk att gå in i klassrummet med ett sådant verktyg… alltså pedagogiskt, förstås.” Han log för sig själv, uppenbart road av tanken, och vände automatiskt på pappret.
”Det här är nästan för bra. Är det Skolverket som gjort undersökningen? Det skulle förklara mycket.”
12. Flera tankar i huvudet
Gud, tar det aldrig slut, bara hälften än så länge tänkte Fred och läste vidare. ”Att kunna ha fler tankar i huvudet samtidigt är bra men vi kör bara en kris i taget. En kris i taget, vilken är viktigast?”
”A. Kriget”
”B. Islamism”
”C. Klimatet”
”D. Vinster i välfärden”
”A,” sa Fred direkt. ”Man ska börja i den ände där det finns faktiska explosioner.”
13. Pensionärer
”Hur bör samhället försämra för pensionärer för att förbättra för samhället?” Han såg nästan förnärmad ut.
”A. Förbjud duvmatning”
”B. Förbjud centrumhäng”
”C. Förbjud rabattkuponger”
”D. Inget. Pensionärer är ett trevligt inslag i statsbilden”
”D. Låt dem leva. De är de enda kvar som inte beställer kaffe med havremjölk.”
14. Havsnivåerna
Han läste nästa fråga: ”Med forskarnas varningar om en 2 cm stigning i havsnivåerna inom de närmaste tusen åren, vilken proaktiv åtgärd ska mänskligheten prioritera?”
”A. Initiera Operation Skyddsvall – Bygg 3 meter höga vallar runt kustlinjer och sjöar.”
”B. Ko avsked – En global avskedsfest för alla kor, för att drastiskt minska metanutsläpp.”
”C. Chilla med två centimeter – vi klarar 2 cm.”
”D. Simkunnighet för alla – Gör baddaren till en grundläggande överlevnadsfärdighet.”
Fred lutade sig tillbaka och knäppte med tungan. ”Alltså… två centimeter på tusen år? Det är ju inte ens en kris, det är en tidsinställd irritationsmoment. Mina elever växer mer än så mellan sportlov och påsk. Chilla.” Han kryssade C.
15. Nyheter
Fred kliade sig i huvudet och läste vidare: ”Vilken är din primära nyhetskälla?”
”A. Alternativmedia”
”B. SVT”
”C. Facebook”
”D. Tebladens botten”
”A, helt klart. SVT är bara statlig fanfiction.”
16. Identitetspolitik
Fred drog efter andan och lutade sig tillbaka. ”Jaha. Nu är vi vid känsliga delen av provet. Dags att ställa in sig på att vad jag än svarar kommer någon bli kränkt.” Han läste hela frågan: ”I stark motsats till ’allas lika värde’ råder identitetspolitik. Vad identifierar du dig som?” Han fortsatte med alternativen, en i taget:
”A. HBTQI”
”B. CIS”
”C. Kulturtant”
”D. Incel”
Han ryckte på axlarna. ”Okej, då gör vi så här: Jag väljer B — CIS. Det är det minst uppseendeväckande alternativet.” Han kryssade B, men log samtidigt snett. ”Men egentligen identifierar jag mig som något helt annat: F.L.A.S.K.
’Fred-Lärare-Av-Ständigt-Kränkta’.
17. Ekonomi och sparande
”OK, nu har vi ekonomi” sa Fred och läste: ”Besparingar – vilket tråkigt ord. Om du måste dra ner på något.”
”A. Internet och streamingtjänster”
”B. Barnens veckopeng”
”C. Elförbrukningen”
”D. Skatten”
”D. Dröm stort, Fred.”
18. Representativ demokrati
Fred satt och tummade på pappret en stund innan han läste. ”Representativ demokrati… det här kan ju bli kul. Eller deprimerande. Förmodligen båda.” Han tog frågan högt: ”Sverige praktiserar en form av representativ demokrati. Enligt din åsikt, vem bör vara i fokus för riksdagsledamöternas representation?”
Han läste alternativen:
”A. Endast personer med svenskt medborgarskap”
”B. Specifika etniska eller kulturella grupper, såsom kurder”
”C. Ett global perspektiv, inklusive icke-svenska medborgares intressen”
”D. Huvudsakligen sina egna intressen”
Han stirrade på pappret. ”Det här… borde vara en flervalsfråga,” sa han långsamt. ”A, B och C är ju det som står i alla läromedel. Det är liksom textbook-svar.” Han lutade sig fram. ”Men lustigt nog är det verkliga svaret D.”
Han tog pennan och kryssade inte bara D, utan även A, B och C. ”Så. Jag gör som riksdagen: jag markerar allt, men alla vet ändå vilket alternativ jag egentligen menar.”
19. Konspirationsteorier
Fred lutade sig tillbaka och drog handen över ansiktet. ”Konspirationsteorier… det här är ju rena julafton för samhällskunskapslärare. Jag har haft elever som byggt hela gymnasiearbeten på Youtube-klipp och magkänsla.” Han läste frågan högt: ”I det myller av konspirationsteorier som florerar, vilken framstår som mest övertygande för dig?”
Sedan tog han alternativen:
”A. Pandemipusslet: Ett spel orkestrerat av Big Pharma tillsammans med globala makter.”
”B. Palmemysteriet: En maskerad manöver för att dölja den sanna förövaren.”
”C. Klimatkritiken: En storm i ett vattenglas, uppblåst av globala intressen.”
”D. Skeptikerns dilemma: Så skeptisk att jag tvivlar på konspirationsteorier i allmänhet – men paradoxalt nog medlem i Flat Earth Society.”
”Jaha. D. Det där är väl inte en konspirationsteori.” Han kryssade D. ”Det är inte bara det roligaste alternativet — det är det mest dokumenterade.”
20. Strandskyddet
Fred drog handen över ansiktet och suckade tungt. ”Valundersökningsskydd… det borde vara en grej. Skydd mot valkompasser med fler än 19 frågor.” Han bläddrade vidare och läste: ”I valkompassernas värld har vi nu kommit till den oundvikliga frågan om strandskyddet (eftersom vi alla har tröttnat på att diskutera vargar). Vad är din inställning?”
Han tog alternativen, lite mekaniskt:
”A. Positiv. Stränderna måste försvaras mot invasionen av ’badjävlar’.”
”B. Positiv. Bygg en 3 meter hög mur runt våra kustlinjer och insjöar för att hålla vattnet på avstånd.”
”C. Positiv. Fri tillgång för alla, endast sandslott får byggas.”
Han blinkade långsamt. ”Vänta nu… alla är positiva? Det finns inget negativt? Det här luktar kupp. Antingen från Naturvårdsverket eller någon lokal boendegrupp i Värmdö.” Han lutade sig fram och pekade på alternativ A. ”Okej. Då väljer jag det som åtminstone är positivt till något negativt: badjävlar. Det känns tryggt. Det är en gammal svensk folktradition.”
21. Pension
Fred tog ett djupt andetag och lutade sig fram, han läste: ”Vi blir allt äldre men också allt fler. Men av någon anledning verkar pensionskassan vara densamma. Bör pensionsåldern höjas?”
Fred hummade. ”Alltså… det här är ju matematik på hög nivå. Fler människor, äldre människor, samma kassa… det gäller ju att snabba sig innan allt fler också blir allt äldre — för då…” Han gjorde en liten cirkelrörelse i luften. ”…då är det kört. Då ska alla ha pension samtidigt som ingen jobbar. Som ett Black Friday-kaos med rollatorer.”
Han läste alternativen:
”A. Absolut, låt oss jobba tills vi glömmer varför vi började!”
”B. Kanske, men bara om vi får seniorrabatt på kaffe också.”
”C. Nej, låt oss pensionera oss medan vi fortfarande kan hitta våra glasögon.”
”D. Tvärtom, sänk den! Vem drömmer inte om att pensionera sig vid 30 och leva livet?”
”A. Det är så dystert att det nästan känns realistiskt. Sverige i ett nötskal: jobba tills du glömmer lösenordet till ditt eget BankID — eller tills ditt BankID inte känner igen ditt FaceID.” Han kryssade A med en suck.
22. Brottslighet
Fred sträckte på sig, masserade nacken och kände att tröttheten började bli en faktor nu. Ändå fortsatte han, nästan som av plikt läste han frågan: ”Med nya och uppmärksammade brottstyper som gängkriminalitet, balkongflygning, hedersvåld, åldringsrån och blåljussabotage, verkar Sverige stå inför en brottsvåg som känns främmande jämfört med tidigare. Hur ser du på denna utveckling?”
”A. Totalt chockad: Jag trodde balkongflygning var en ny extremsport och blåljussabotage en dålig actionfilm från 80-talet.”
”B. Bekymrad men pragmatisk: ’Det är oroande, men antar att det är dags att börja arrangera grannsamverkan via Zoom.’”
”C. Förnekelse: “Nya brottstyper? Nja, vi kallade det bara ”ungdomsstreck” och ”grannfejder” förr i tiden.”
Han nickade långsamt. ”Ja… chockad var jag väl för fem år sen. Numera är det mest… vardag.” Han valde B. ”Bekymrad men pragmatisk. Jag är lärare — pragmatism är mitt enda självförsvar mot verkligheten. Sen är det ju bara för roligt med grannsamverkan via Zoom.”
23. Biståndet
Han läste: ”Bör vi höja skatten eller minska på satsningar i skolan för att kunna öka biståndet?” Hoppade till lite när skolan kom på tal. ”Vänta… det här är som att välja mellan att slå sig själv i huvudet med en stekpanna eller med en gjutjärnspanna. Och ingen av dem inkluderar att inte slå sig själv.”
”A. Instämmer helt”
”B. Instämmer delvis”
”C. Instämmer inte”
”Pust. Vilken tur att det fanns en C. Jag tar C.” Han kryssade och log snett:
”Jag undervisar redan varje dag — det är ett bistånd. Till mänskligheten. Alla borde tacka mig, inte skicka fler formulär.”
24. Vänsterextrema
Fred lutade sig tillbaka och blåste ut luften, lättnad.” Äntligen sista frågan. Det här har varit en prövning. Jag borde få RUT-avdrag för mentalt slitage.” Han läste: ”I debatten får vi alltid höra om högerextrema partier. Men vänsterextrema är det tyst om. Hur många vänsterextrema partier anser du finns i Sveriges Riksdag.”
”A. 0”
”B. 1”
”C. 2”
”D. 3”
Han satte sig tillrätta och började räkna på fingrarna, nästan som en lärare som rättar ett prov i realtid: ”Okej… V — check. MP — absolut. Halva S… och halva C.” Han nickade nöjt. ”Det blir… tre. Definitivt tre.” Han kryssade D.
”Äntligen, sista frågan, nu till utvärderingen.” Fred scrollade (i pappersform, vilket innebar att han drog fingret ner över sidan och kände sig modern ändå). ”Utvärdering… nu får vi se. Människa eller djur?” skämtade han för sig själv. Han började läsa:
”Efter den gamla höger–vänster-skalan kom GAL–TAN…”
”Ja, ja, bla bla,” mumlade han. ”Jag undervisar det här varje termin, ge mig något nytt.” Han fortsatte. ”Nu är det återigen dags för en ny skala, RC–skalan (Reality Check) som bättre och enklare ger dig en kompassriktning.” Nu lutade han sig fram. ”Aha! Där har vi det. Min RC-poäng. Min existentiella koordinat.”
Han läste vidare: ”Räkna ut dina RC-poäng enligt matrisen.” Han stannade. ”Matrisen? Vilken matris?” Fred började bläddra frenetiskt. Först mellan sidorna. Sen bakom. Sen framför. Ingenting. Han vände pappret upp och ner. Ingenting.
Han tittade under bordet ifall matrisen på något sätt ramlat av ren skam. Ingenting. Till slut tittade han i kuvertet som utskriften kommit i. Där låg en liten post-it-lapp, prydligt fastkilad.
På den stod: ”Tyvärr finns ingen matris. Vi har inte råd. Men tack för att du tog dig tid att genomföra vår valkompass. Din röst spelar ändå ingen roll.”
Fred stirrade på lappen. Först blev han röd i ansiktet. Han hade ändå lagt över en timme på detta — en timme han kunde ha spenderat på att rätta en hög uppsatser eller stirra tomt in i väggen (båda mer givande). Sen, helt oväntat, brast han ut i ett gapskratt. Ett äkta, trött, befriande skratt.
”Ja, ja,” sa han till slut och slängde pappret på bordet. ”Jag vet ju ändå vad jag är.” Han reste sig, sträckte på ryggen och sa med ett nöjt flin: ”En människa.”
Och så gick han och tog en kopp kaffe — den mest mänskliga handling han kunde komma på.
Fred ställde sig vid katedern med den där trötta uppsynen som bara kommer av att ha ägnat gårdagen åt elräkningen, öl och valkompass.. Eller, som han uttryckte det: ”Jag hade lovat mig själv att inte prata mer om elpriser. Men så dök chansen upp till ett studiebesök. Och då förstod jag: Det bara fortsätter.”
Han vände sig mot klassen. ”Packa ner böckerna. Vi skippar teorin. Vi ska ut och träffa de verkliga hjältarna bakom era föräldrars hjärtinfarkter.”
”Nobelpristagarna?” frågade någon hoppfullt.
”Nordpoolen.” Ett sus gick genom rummet.
”Är det en pool?”
”Vid Nordpolen?”
”Ska vi bada?”
”Nej”, sa Fred torrt. ”Det här är värre. Nord Pool. Elbörsen. Vi måste till källan. Eller åtminstone till mellanhänderna. De tror att vi är en seriös gymnasieklass.” En elev viskade: ”De kommer genomskåda dig på tre sekunder.” Fred log. ”Inte om ni står framför mig.”
Tio minuter senare står klassen inklämd i tunnelbanan och redan där började föreläsningen. ”Okej, lyssna. Hela grejen med elmarknaden är att Sverige stoppar in billig el i systemet – vattenkraft, kärnkraft och vind när de behagar – och ut kommer dyr el. Det är som att stoppa in en potatis och få ut en hummer.”
”Hur går det ens ihop?” frågade någon.
”Enkelt,” sa Fred. ”Vi är ihopkopplade med Tyskland. Och Tyskland har gjort allt man inte ska göra om man vill ha billig el.”
”Som vad?”
”Stänga kärnkraft, bygga gasberoende, hoppas på vädret och sedan kalla det för strategi.” Eleverna nickade. De hade sett powerpointarna. De hade sett Fred.
På Vasagatan kliver de in i entrén. Receptionisten ler som en person vars arbetsbeskrivning inte omfattar skolklasser. ”Hej! Ni är… klass 3C från… öh… Fred Nyhmans gymnasium?”
Fred nickade gravallvarligt.”Det stämmer. Vi är här för att studera marginalprissättningens mirakel.”
En ung man i öppen skjorta och corporate-optimism kom fram. Han presenterade sig som Lukas. ”Kul att ni är här! Ni är varmt välkomna! Jag ska bara visa er till konferensrummet så går vi igenom grunderna.”
Fred höjde ett finger. ”Innan vi börjar: Varför heter det Nord Pool när det inte är vid Nordpolen… och definitivt inte är en pool?”
Lukas skrattade artigt. ”Det… är ett historiskt namn. Men nej, vi producerar ingen el och nej, vi är inte en badanläggning.”
”Tur,” sa Fred. ”Annars hade vi väl exporterat 28-gradigt bubbelvatten till Tyskland också.”
Konferensrummet utsöndrade den typ av lukt som bara uppstår när någon lagt 700 000 kronor på en projektor och 0 kronor på ventilation. Lukas klickade igång en presentation med titeln: Transparens och effektivitet – så fungerar Nord Pool Spot. Lukas log brett. ”Så här fungerar elmarknaden. Varje timme matchar vi utbud och efterfrågan. Vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, importerad el…”
Fred höjde handen. ”Tysk gas.”
”Ja, ibland tysk gas,” sa Lukas. ”Och då sätts priset av den dyraste kraftkällan som behövs för att möta efterfrågan—”
En elev avbröt: ”Så… om en tyskt gaskraftverk startar för att någon i München fryser om tårna, då får min mamma i Borås betala samma pris?”
”Eh… ja! Det är det europeiska samarbetet!”
Eleverna såg ut som de just bevittnat ett brott.
Lukas fortsatte tappert:
”Det här skapar incitament för investeringar och—”
”Som att stänga kärnkraften?” frågade en annan elev.
”Det var Tyskland.”
”Och då måste vi betala mer för att de är inkompetenta?”
Lukas öppnade munnen. Stängde den igen. Öppnade den. Ingenting kom ut. ”Man kan säga,” försökte han till slut, ”att marknaden harmoniserar priserna.”
”Det där låter fint, Lukas,” sa Fred. ”Men om det där är marknaden, då är det inte fri konkurrens — det är bara dyr socialism i tysk kostym.”
Fred klev fram, lade en hand på projektorn som om han skulle hålla ett TED-talk. ”Jag vill säga en sak. Jag är ingen fan av kommunism. Jag är allergisk. Jag får utslag.”
Eleverna skrattade.
”Men när det gäller våra naturresurser – sol, vind, vatten och atomer – så är de faktiskt gemensamma. Vi har betalat för dem tillsammans. Vi har byggt dem tillsammans. Men ändå ska vi… köpa tillbaka vår egen sol? Varje månad? Det är som att hyra ut sin egen cykel till sig själv.”
Lukas såg ut som han behövde vatten.
Fred nickade långsamt, som om han själv just insett något mörkt. ”Och när något som är vårt gemensamma ändå säljs tillbaka till oss som en lyxvara… då vet man att något i systemet brunnit upp.” Han tog ett steg bakåt från projektorn och slog ut med handen mot tavlan. ”Låt mig visa exakt var det börjar brinna.” Fred tog pennan och ritade upp ett enormt proppskåp. Konferensrummet tystnade. ”Här,” sa han. ”Här är Sveriges elmarknad.” Sedan började han rita proppar.
Propp 1
”Två miljoner nya elkunder.”
DUNK (Fred slog in pennan i tavlan.)
”Proppen gick.”
Propp 2
”Nedlagd kärnkraft.”
DUNK.
”Proppen gick.”
Propp 3
”Ett ledningsnät från tidigt 1900-tal.”
DUNK.
”Proppen gick.”
Propp 4
”En vindstilla dag.”
DUNK.
”Proppen gick.”
Propp 5
”Elexport när vi själva fryser.”
DUNK.
”Proppen gick.”
Propp 6
”Elbilar, serverhallar och fossilfritt stål.”
DUNK.
”Proppen gick.”
Tavlan såg ut som en kortslutning.
Just då öppnades dörren. En säkerhetsvakt i väst klev in med steg tunga nog att markera att detta inte var första gången. ”Ursäkta… är allt okej här inne?”
Hans blick landade på tavlan som om den vore en brottsplats.
Lukas såg plågad ut. ”Jadå! Jadå! Bara… eh… pedagogik!”
”Pedagogik?” sa vakten. ”Det låter som att nån hamrar sönder väggarna.”
”Det är min dramatiska effekt,” förklarade Fred. ”Jag simulerade strömavbrott i politiken.”
Vakten stirrade på honom. Långsamt. ”Ni… kanske är klara här?”
”Strax,” sa Fred. ”Jag ska bara avsluta med ransoneringen.” Fred vände sig mot klassen: ”För första gången i svensk historia ska vi ransonera något… på grund av ren och skär inkompetens. Inte brist. Inte krig. Inte naturkatastrof. Bara… uselt genomförda beslut.”
”Om det är en tröst,” sa vakten torrt, ”så ransonerar vi tålamod här inne.”
”Bra,” sa Fred. ”Då är vi klara.”
Klassen marscherade ut medan Lukas vinkade stelt, som en vikarie som just överlevt en niondeklass på fredagseftermiddagen.
”Tror du de ringer rektorn?” frågade en elev.
”Högst troligt,” sa Fred. ”Men då säger jag att det här var den mest verklighetsförankrade lektionen ni fått.”
”Vad lärde vi oss då?” frågade någon.
Fred log trött. ”Att när elpriset är högre än en konsertbiljett till Coldplay, då är det inte vädrets fel. Då är det proppskåpet – och tyvärr får ni bara byta proppar vart fjärde år.”
Fred Nyhman satt ensam i sin lägenhet, fjärrkontrollen i den ena handen, en frusen gelépåse i den andra. Termometern på väggen visade 26,8 grader. Det var sommarlov, eleverna var borta, och Sverige hade förvandlats till en gigantisk bastu enligt samtliga redaktioner. SVT hade kört extrainsatta sändningar i två veckor. Aftonbladet hade rubriken ”VI KOKAR IHJÄL” i 72 punkter. Expressen visade kartor där halva landet var knallrött, som om Småland låg vid ekvatorn.
Fred hade tagit det på allvar. Riktigt allvar.
Han hade tejpat igen brevinkastet med silvertejp. Köpt 300 kilo krossis från en bensinstation i Västberga (killen i kassan hade tittat konstigt på honom). Tömt hela frysen på Findus ärtsoppa och byggt en liten iglo mitt i vardagsrummet. Sedan hade han klätt sig i tre lager kylvästar, sådana man köper till hundar som blir varma på sommaren. På huvudet: en badmössa fylld med frysta blåbär.
Nu satt han där i sin hemmagjorda arktiska bunker och väntade på att dö.
”Tjugosju grader…” viskade han för sig själv och stirrade på termometern som om den var en atombomb med nedräkning. ”Tjugosju… det är ju… fyrtio grader varmare än normal svensk sommar… vi är ju… döda allesammans…”
Mobiltelefonen vibrerade. Det var Alva.
”Hallå prepper-kungen,” skrev hon. ”Överlevde du natten eller ska jag ringa begravningsbyrån?”
Fred svarade med darrande tumme: ”Knappt. Begravningen får hållas i frysdisken på Ica. Orsak: SVT:s värmekarta.”
Alva ringde upp direkt. ”Fred, det är tjugosex grader ute. Folk grillar flintastek i parken.”
”Grillar?” Han flämtade. ”Det är ju spontan självantändning det du beskriver! Har du inte läst The Guardian? Husen i London började brinna av sig själva! Utan eld!”
”Det var en brand i en trädgård, Fred. En engångsgrill som välte.”
”Samma sak! Allt är torrt! Allt är brännbart! Till och med mina tankar känns torra!” Han reste sig mödosamt ur ishögen, hasade fram till fönstret och kikade ut genom en springa i persiennen. Där ute gick folk i shorts. En tant med rullator. En kille som åt glass. Ingenting brann. Ingen skrek. Ingen kokade.
Fred sjönk ner på golvet igen. ”Jag… jag tror jag har gjort det”, viskade han. ”Jag har överlevt dödshettan. Jag är… den siste svensken.”
Alva skrattade så hon fnös.”Grattis, Fred. Du är nu officiellt den ende som bunkrat is mot en svensk julimånad. Skulle du vilja ha en medalj eller räcker det med en kall öl?”
Fred funderade. Han tittade på sina 300 kilo is som nu hade förvandlats till en sjö på parkettgolvet. Han tittade på kylvästarna som hängde som döda pingviner runt kroppen.
”Jag… jag tror jag vågar mig ut”, sa han till slut. ”Temperaturen har ju sjunkit till tjugofem. Det är nästan arktiskt.”
Han linkade fram till teven med kylvästarna fortfarande hängande runt kroppen. Han stod där en stund och stirrade på apparaten. Tänk om den hade blivit för varm under dagen? Tänk om transformatorn kokade? Tänk om bildröret (eller vad fan det nu hette i en platt-tv) plötsligt exploderade i en kaskad av smält plast och klimatångest?
Han petade försiktigt på strömknappen med ett stelt finger. Ingenting hände. Han petade igen. Fortfarande tyst. Han böjde sig fram och lyssnade vid ventilationsspringorna – hörde han ett svagt… kokande?
”Nej, nej, nej”, muttrade han. ”Om Rapport går upp i rök nu så vinner de. Då får de rätt.” Han tog ett djupt andetag av 24-gradig inomhusluft, blundade, och tryckte till slut till med hela handflatan. Teven vaknade med ett dovt surr. Inget exploderade. Än. Han sjönk ner i soffan igen, fortfarande redo att kasta sig bakåt om skärmen började glöda.
Programledaren dök upp i rutan, kavaj och allvar. ”…och nu lämnar vi värmeböljan bakom oss för denna gång… ”Fred hann precis dra en lättnadens suck – då small det till .”…istället vill vi varna för ett nytt hot som sprider sig snabbt i Europa. Myndigheterna uppmanar till försiktighet. Det handlar om… apkoppor.”
Tystnad.
Telefonen låg på golvet, högtalaren fortfarande på. ”Fred? Hallå? Fred, är du där?” Inget svar. Bara ett svagt, hest viskande rakt ner i luren: ”Apkoppor…”
Fred satt vid fönsterbordet på Kaffet och Satiren, stirrade ut på trottoaren och skakade långsamt på huvudet. ”Alva, titta där. Det ligger en man utanför dörren.”
Alva sneglade upp från sin telefon. ”Jaha? Ring en influencer, de gör content av det.”
Börje ställde ner två nya espresso med en suck som fick hela bordet att vibrera. ”Helvete. Ska jag ringa polisen?”
Alva tog en klunk te. ”Nej, nej, det är 2022, Börje. Man ringer inte polisen längre.”
Börje tittade på henne. ”Vad gör man då?”
”Man ringer en influencer,” sa hon torrt.
Börje skakade på huvudet. ”Jesus… är det här verkligen Sverige nu?”
”Fast vad är värst, Börje?” sa Fred. ”En influencer som filmar en packad kille som ligger och blöder lite i pannan, lägger upp det på Stories – och plötsligt är det ett samhällsproblem. Men när samma influencer säljer tights, smink och prosecco till fjortonåringar är det bara business.”
Alva höjde ett finger. ”Låt oss leka med tanken. Hur hade sponsorerna reagerat om influencern gjort content?”
”Precis,” sa Fred. ”De gör ju bara sitt jobb, det som ligger i muskelminnet, och visst kan man förstå upprymdheten när adrenalinet rusar. Äntligen riktigt innehåll för en gångs skull – inte sånt där fejk där man låtsas gilla sponsorns byxor, smink eller bubbel.”
Fred lutade sig framåt, lågmäld som om han avslöjade statshemligheter. ”Tänk dig pressmeddelandena från sponsorerna. Först Stronger – det där träningsklädesmärket. ‘Vi tar avstånd från allt som inte är starkt, uppåtgående och gärna svettigt i rosa tights. En liggande man signalerar dålig core.’ De droppar influencern snabbare än man hinner säga ‘squat challenge’.”
Alva fnös. ”Sminkföretaget är ännu värre. ‘Blod är inte en nyans vi jobbar med just nu. Vår höstkollektion heter Flawless, inte Fylleskalle i pannan.’ Avtalet avslutat innan blödningen ens hunnit torka.”
”Och bubbelkillarna då?” fortsatte Fred och gjorde rösten tunn och PR-polerad. ”‘Vi står för fest, glamour och ansvarstagande njutning. En medvetslös man utanför porten är lite för mycket parkbänk och lite för lite Stureplan. Vi väljer att pausa samarbetet tills vidare.’ Pausa. Som om det någonsin blir aktuellt igen.”
Börje skrattade till så att skeden skramlade. ”Drick ansvarstagande – när du fyller arton om sju år!”
Alva lutade sig tillbaka och korsade armarna. ”Det absurda är att om influencern i stället lagt upp en story där hen låtsas gilla prosecco hen egentligen spottar ut i vasken – inga problem. Men när verkligheten smyger sig på blir det plötsligt etiskt gråzon. Sverige i ett nötskal: fejk är fine, verkligheten skaver.”
Fred höjde pekfingret som inför en lektion. ”Och där har vi hela samhällsbygget, mina damer och herrar. Sälj fejk till barn – applåder. Dokumentera ett socialt problem – häng ut dig.”
Börje torkade en fläck som inte fanns. ”Tips från coachen: lägg dig aldrig att sova utanför någon annans dörr. Och gör du det ändå – se till att det inte är utanför en influencers dörr. Annars vaknar du som viral huvudvärk.”
Han reste sig och gick mot dörren. Dörrklockan pinglade när han öppnade den för att se hur det stod till där ute. Mannen rörde på sig, satte sig upp och blinkade som om han försökte justera sina inre inställningar.
”Kaffe?” sa Börje.
”Ja tack… är det här… Stureplan?” mumlade han.
”Nej,” sa Fred. ”Det här är bättre. Här är sanningen gratis och kaffet överprisat.”
Mannen stapplade in, satte sig vid bordet och såg ut som någon som nyss vaknat upp i en främmande verklighet — vilket han i och för sig hade.
Fred tog fram mobilen. ”Jag gör som en influencer. Intervjuar först, hjälper sen.”
Mannen log snett. ”Kör.”
”Blev det lite vilt igår?” frågade Fred.
”Ja… jag blev appfull.”
”Appfull?”
”Alltså så där full att man inte vet vad man har gjort, och sedan får man det berättat för sig. Polarna såg mig på både Insta och TikTok med en massa prosecco, trots att jag inte ens har apparna och vanligtvis inte dricker prosecco. Kärringdricka om du frågar mig. Appfull, helt enkelt!”
Alva sniffade lite. ”Trots att du var så full måste jag säga att du luktar väldigt gott, nästan som Lumene.”
”Ja, kanske det. Äh, nu måste jag dra. Så jäkla stel i nacken.”
Alva skrattade. ”Okej då. Schyssta tights du har på dig förresten. Är de från Stronger?”
”Det vete sjutton, har aldrig sett tightsen förut.”