Kanariefåglarna som röt
Idag återvände jag till en plats som en gång var välbekant för mig – min gamla förort. När jag vandrade genom de välkända men påtagligt förändrade landskapen, kunde jag inte låta bli att fundera över hur djupt förändringen gått. Som en upptäcksresande som återvänder till en tidigare utforskad region, ställde jag mig samma fråga om och om igen: Vad har egentligen hänt här? Vad har regeringsbolagen gjort, och framför allt, hur ska de lyckas med den utmaning de kallar integration?
Jag spanade efter ursprungsbefolkningen, men det enda jag såg var några enstaka 65-plussare, som sorgligt strövade omkring. Inte ens 87:an – de 87 procenten som ivrigt stöttade denna utveckling – syntes till. Det är en märklig känsla att gå längs dessa välbekanta gator, se samma byggnader, men ändå känna att allt är annorlunda. Samma plats, men på något sätt en annan värld. Vart hade alla de gamla invånarna tagit vägen? Det kan bara beskrivas som en white flight – en flykt utan returbiljett.
Nu undrar säkert någon om det är korrekt att kalla dem “svenskar” – är inte alla som bor här svenskar? Eller kanske borde vi sluta använda det ordet? Kanske är det dags för ett nytt, modernare begrepp, likt det könsneutrala “hen”. Vi skulle kunna införa “svenskhens” för att omfatta alla nationsneutrala och könsneutrala individer som bor i Sverige. Men vad ska vi då kalla dem jag växte upp med? De som har namn som Kalle, Lotta och Peter, och liksom jag, är födda här. “Svenskish”? “Svenne”? Nej, det låter inte rätt. Vad sägs om “svendianer”? Det har en viss klang. Kanske något för SAOL:s nyordslista? Så, svenskhens och svendianer – bra så. Men vart har de tagit vägen, svendianerna?
Svaret kom oväntat när jag läste Jonas Gardells debattinlägg i Expressen. Han menar att många, på grund av situationen i Sverige, nu överväger att flytta till Kanada. Har de redan gjort det? Det låter märkligt, men samtidigt logiskt. Kanada är ju på många sätt Sveriges raka motsats. För dem som ogillar Sveriges flyktingpolitik, framstår Kanada som ett naturligt val.
Till skillnad från Sverige tar Kanada nästan enbart emot arbetskraftsinvandrare. Ett strikt poängsystem avgör vem som får komma in, och extra poäng ges för kunskaper i engelska, franska eller bristyrken. I motsats till Sverige, där ensamkommande unga män är en stor del av asylsökandena, tar Kanada inte emot dessa alls. Kanadas invandringspolitik verkar vara en passiv-aggressiv kommentar till Sveriges.
Kändisar är som kanariefåglar – de varnar oss när de känner av förändringar i samhällsklimatet. Men jag hade inte väntat mig att höra deras varnande kvitter från innerstan och Södermalm. Det är värre än jag trodde. Kanske borde jag själv överväga att fly till Kjelles Thailand, Joels USA eller Jonas Kanada. Dessa tre upplysta kanariefåglar har sett hoten långt före oss andra och kvittrar nu varnande – kvitt, kvitt.
Men tyvärr, mina bristande franskakunskaper och skogshuggartalanger (till skillnad mot Jonas) gör att jag får låga poäng i Kanada. USA? Nej tack, jag är ingen Robocop. Och i det där tredje landet… ja, bloggandet där verkar vara en aning farligt. Så jag stannar nog här. Ni som kan flyga – gör det.