Inte bara tur

Vilken tur att jag bor i ett land där jag kan få musikhjälp. Jag är verkligen tacksam över att ha tillgång till den hjälpen. Att det finansieras med skattepengar har säkert ingenting med saken att göra.

Efter några dagar med Musikhjälpen och temat “Ingen människa ska lämnas utan vård” trodde jag först att insamlingen skulle rikta sig till alla äldre-äldre här i Sverige, de som lidit hårt under pandemin. Men som vanligt med dessa insamlingsgalor är det svensken som inte gör sig besvär – förutom när det gäller att ge. Och visst, inget ont i det, men en lika viktig del i dessa galor verkar vara att boosta vår egen förträfflighet. Samtidigt finns det uppenbara brister inom vår egen vård och många som lider.

Flera gånger under Musikhjälpen har jag fått höra vilken tur vi har som bor i Sverige, vilken tur att just “jag” föddes här. Men det har faktiskt ingenting med tur att göra. Att jag föddes här var en medveten plan från mina föräldrars sida, inget som bara råkade hända.

Jag förstår poängen med att tala om tur, men ju mer vi matas med detta ord, desto farligare blir det. Till slut kan man få för sig att någon övermäktig kraft har spritt ut “god vård” över världen, och att Sverige fick sin beskärda del medan mindre turliga länder blev utan.

Patrik Sjöberg hoppade 2,42 – ett världsrekord. Föreställ dig hans reaktion om någon kallade det för ett turhopp, utan att se allt det hårda arbete som låg bakom. På samma sätt är Sveriges välstånd inte en fråga om tur. Det är resultatet av generationers uppoffringar och slit.

Om en psykolog skulle granska den här texten, skulle hen nog säga att på individnivå (jag) handlar det om egoism. Men på populationsnivå är diagnosen ”exceptionalism”, vilket kan beskrivas som en särskild typ av svensk självgodhet – en känsla av att Sverige är exceptionellt bra och därför inte behöver rannsaka sina egna brister. Denna självbild kan leda till att man undviker att erkänna problem inom det egna systemet, eftersom man ser sig själv som ett föredöme för andra.