Tack vare mig

När Jonas Sjöstedt oblygt proklamerar, som han ofta gör, att ”det är tack vare mig”, avser han sannolikt inte att hans handlingar ska leda till en politisk sväng åt höger. Ändå blir detta, till stor ironi, resultatet när Vänsterpartiets ledare gör sina utspel.

Under presskonferensen, som närmast kunde beskrivas som en trollande enmansföreställning, stod Sjöstedt inför en skara journalister och direktsända TV-kameror. Med teatralisk röst hävdade han att han hade ett skriftligt avtal med Stefan Löfven. Det var ett dramatisk påstående, där själva klimaxen nåddes när han avslöjade att ingen annan än han själv fick se detta mystiska dokument. Scenen var så barnsligt hemligstämplad att det nästan framkallade bilder av en pojke som skryter om en osynlig vän. Det är Mållgan som har avtalet.

Det påstådda avtalet visade sig senare vara en illusion, en kreativ frihet tagen av Sjöstedt själv. Avslöjandet borde ha varit en katastrof, men som vanligt när ”en av våra” avslöjas faller det snabbt i glömska.

Det är denna oavsiktliga högervridning, kombinerat med teatraliska lögner och en barnslig benägenhet att skapa egna verkligheter, som gör Sjöstedt till en så fascinerande figur. Hans förmåga att fortsätta trots minskat förtroende är inte bara en studie i politisk överlevnad, utan även en betraktelse över journalistikens förfall.