Färre och färre bestämmer i Sverige
En gång i tiden var det 7,5 miljoner röstberättigade i Sverige. Deras röster spelade roll i det politiska landskapet. Men så började processen där färre och färre fick bestämma och din röstsedel hamnade längre och längre bort från besluten och närmare och närmare papperskorgen.
Först kom decemberöverenskommelsen (DÖ), där din röst liksom dribblades bort. Fördelen med DÖ var ändå att det var en handfull personer inblandade, även om det inte kändes som om det fanns mycket utrymme för inflytande.
Sen kom Björklunds barn in i bilden. Hur många barn har Jan Björklund egentligen? Tre, kanske? På något sätt kändes det som om de plötsligt hade makt att bestämma över Sveriges framtid. Björklund hade lovat sina barn en politik som de själva hade röstat fram vid köksbordet.
Därefter kom januariavtalet, JÖKEN, och plötsligt var det bara två personer kvar som bestämde. Inte två partier, utan två individer: Stefan Löfven och Annie Lööf. De två skrev avtal som om de var bästa kompisar från högstadiet. Den ena var en svetsare, den andra en jurist. Vad kunde gå fel?
Till sist landade vi på EN person som avgjorde allt. Precis som i en diktatur? Vänsterpartiets politiska vilde Kakabaveh blev den som bestämde Sveriges framtid. Och hon verkade inte ha några problem med att sätta höga krav på regeringen. Lägenhet på Mallorca, en godisfontän, och makten att bossa över Morgan Johansson kostade den rösten.
Så från 7,5 miljoner röstberättigade med inflytande har vi gått till en handfull, sen 3, 2, och nu är det bara EN kvar. En är trevligt vid godisregn, men inte i en demokrati.
