SKRIKDEMOKRATI
I den svenska demokratin tycks en unik modell ta form, en modell som bäst kan beskrivas som SKRIKDEMOKRATI. Min forskning pekar på att de röster som höjer sig mest och oftast i samhällsdebatten ofta får ett oproportionerligt inflytande, och i Sverige är det främst vänsterinriktade röster och aktivistgrupper som dominerar denna arena. Detta fenomen blev tydligt under de senaste årens migrationsdebatt, där stödet från civilsamhället var utbrett och många svenskar engagerade sig för att hjälpa till under flyktingströmmarna. Men trots det tycks inget räcka för denna SKRIK-VÄNSTER, som nu driver det så kallade Novemberuppropet för att stoppa utvisningar.
Här finns en paradox som är värd att undersöka närmare. Samma organisationer, ofta verksamma inom bistånd och sociala frågor, spelar en återkommande roll i att driva sådana frågor, ofta understödda av vänsterorienterade plattformar på sociala medier. Exempelvis Rädda Barnen har etablerat sig som en central aktör och lyckats bygga en stark infrastruktur, med kontor i prestigefyllda områden och höga löner för ledande befattningar. Organisationernas existens förefaller delvis bero på behovet av att konstant driva en viss agenda för att rättfärdiga sin egen roll.
Det hela kan liknas vid en klassisk scen från Monty Pythons Meningen med livet, där en övermätt gäst övertalas att ta en sista bit av en påstridig kypare och sedan exploderar. Gästens roll i vår situation symboliserar de genomsnittliga svenska medborgarna, medan kyparen representerar vänsterrörelsen. Den som skriker högst driver diskursen, och till slut kan hela situationen – om den fortsätter på samma sätt – leda till en explosiv backlash.
Det är intressant att observera denna dynamik där majoriteten av medborgarna – trots sin rätt att rösta vart fjärde år – är i skuggan av en högljudd minoritet som går in i så kallat “skrikmode” i varje fråga. Varför engagerar sig då inte andra grupper, som mer konservativa svenskar eller den tysta majoriteten, på samma sätt? Varför ser vi inte en motsvarighet från exempelvis högern, som likt vänstern kunde skapa hashtaggar, namninsamlingar, och arrangera demonstrationer? Ett upprop likt Novemberuppropet, men med motsatt budskap, skulle förmodligen kunna samla en stor andel underskrifter, men få vågar ta initiativet på grund av det fenomen som bäst kan beskrivas som HÅLLKÄFTEN-DEMOKRATI.
Ett antal inflytelserika organisationer och mediekanaler spelar en central roll i att upprätthålla denna tystnadskultur genom att aktivt förstärka en politiskt homogen röst i offentligheten. Organisationer som EXPO, RF, IRM, jagärhär, SVT, SR, Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter bidrar till denna tystnadskultur genom att skapa och befästa en gemensam narrativram. Ett växande antal incidenter, där individer fått sparken, blivit avstängda eller uthängda för sina åsikter, är konkreta exempel på denna normförskjutning.
En möjlig väg framåt för svensk demokrati? Kanske behöver vi ett slags rösttystnadens balansräkning, där alla får samma möjlighet att göra sin röst hörd, men där volymen anpassas efter substans istället för slagord. Lite som en HÅLLKÄFTEN-SKRIKDEMOKRATI – för när alla skriker samtidigt är det ibland just de tysta rösterna som har mest att säga.
