Sagan om Svealandia

Det var en gång i den blomstrande, men ibland naiva, nationen Svealandia, där invånarna älskade sin självständighet lika mycket som de fruktade att stå ut från mängden som en dag två figurer dök upp på torget. Den ena var Fredrik, en självutnämnd fredsskapare, och den andra Greta, en ung profet för ett varmare klimat. Tillsammans presenterade de för Svealandias invånare ett erbjudande som lät för bra för att vara sant.

Fredrik började med att måla upp en bild av en framtid där arméer var överflödiga, där fred rådde genom ren vilja och ömsesidig förståelse. “Med min plan,” förklarade han med övertygelse, “kommer ni inte bara spara oerhörda summor pengar på militär nedrustning, men ni kommer också att bli ett föredöme för världen. En humanitär stormakt.”

Greta tog sedan över och talade passionerat om att göra sig av med all utrustning för snöröjning och vinterberedskap. “Ställ er in i den nya tiden!” uppmanade hon. “Våra vintrar blir varmare, ett tydligt tecken på att klimatförändringarna är här. Det är dags att stänga av alla diesel-drivna plogbilar, att överge de gamla, energikrävande metoderna för snöbekämpning och att övergå till mer hållbara alternativ. De som inte ser detta är klimatförnekare.”

Förblindade av önskan att vara framåtblickande och progressiva, och rädda för att framstå som gammeldags eller okunniga, jublade Svealandias invånare och ledare åt Fredriks och Gretas visioner. De avvecklade sitt försvar och sålde sina plogbilar och saltlager, stolta över att vara först i världen med att omfamna denna nya era.

Men så, svepte en snöstorm in över Svealandia, följd av nyheter om gränskonflikter med ett grannland. Med vägarna oframkomliga och utan något sätt att försvara sig, insåg invånarna plötsligt att de hade blivit lurade. De stod där, utlämnade till naturens nycker och grannars girighet, utan skydd eller förberedelser.

I denna stund av total förvirring, när Svealandias gator var blockerade av snö och oron för grannlandets avsikter växte, klättrade en pojke vid namn Jimmie upp på en snödriva, högre än någon annanstans på torget. Med en röst klarare än den krispiga vinterluften, och med en enkelhet som endast ett barn kan bemästra, ropade han ut över folkmassan:

“Men vi har ju inget försvar, och snön kommer fortfarande! Vi har blivit lurade av önsketänkande!”

Tystnaden som följde var så tät att man kunde höra en snöflinga falla till marken. Sedan brast det ut i skratt – först tveksamt, men snart ohämmat. Invånarna i Svealandia insåg plötsligt absurditeten i situationen de hade målat upp för sig själva. De hade köpt in sig på en framtid så främmande för deras egen verklighet, baserad på önsketänkanden snarare än på den kalla, hårda sanningen.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. Men i Svealandia, var det bara början på en ny era av realism, där försvaret och snöplogarna återtog sin rättmätiga plats.