Northvolt – batteridrömmen tappade all spänning
När Northvolt presenterades som Europas stora hopp för en egen batteriindustri var det som om kontinenten hade hittat sin gröna riddare i skinande rustning. Skellefteå i norra Sverige skulle bli epicentrum för en revolution – en gigantisk batterifabrik som skulle bryta beroendet av Kina, säkra Europas självhushållning och visa världen att vi kunde konkurrera med asiatiska jättar som CATL och BYD. Politiker klappade varandra på axeln, riskkapitalister kastade miljarder i potten, och journalister skrev lovsånger om den gröna framtiden. Men nu, efter konkursen, står vi här med en bitter eftersmak och en ännu bittrare insikt: Europa klarar inte ens av att bygga batterier – och det kan vara Kina som skrattar sist.
En dröm byggd på hype och lånade maskiner
Northvolt var inte bara ett företag, det var en symbol. Med över 15 miljarder dollar i investeringar och order värda 55 miljarder dollar från tungviktare som Volkswagen och BMW, skulle fabriken i Skellefteå producera batterier för en miljon bilar om året. Målet var tydligt: minska Europas beroende av Kina, som idag kontrollerar 85 procent av den globala battericellsproduktionen. Men istället för att skapa en självständig industri blev Northvolt själv en beroende aktör. Man köpte kinesiska maskiner för att hålla kostnaderna nere, hyrde in kinesiska tekniker för att få igång produktionen och lutade sig mot kinesiska råmaterial. Ironin är så tjock att man kan skära den med kniv: ett projekt som skulle göra Europa oberoende av Kina blev istället en filial till den kinesiska leveranskedjan.
Produktionen haltade redan från start. Skellefteå-anläggningen levererade mindre än 1 procent av sin kapacitet 2023, och problemen hopade sig: maskinfel, oerfaren personal och en ledning som verkade tro att ambitioner kunde ersätta kompetens. BMW drog sig ur ett kontrakt värt 2 miljarder euro på grund av kvalitetsbrister, och i november 2024 ansökte Northvolt om konkurs i USA under Chapter 11. Med 5,8 miljarder dollar i skulder och bara 30 miljoner dollar i kassan var sagan över – eller kanske bara början på en ny, mörkare historia.
Självhushållning viktigare än någonsin – och ändå så långt borta
I en tid då geopolitiska spänningar eskalerar och Europas beroende av externa aktörer blir allt mer uppenbart, kunde Northvolt ha varit en gamechanger. Att bryta Kinas grepp om batterier är inte bara en fråga om grön omställning – det är en fråga om strategisk överlevnad. Batterier driver inte bara elbilar, de är ryggraden i en framtid där energioberoende och teknologisk suveränitet är viktigare än någonsin. Men istället för att bygga en egen kapacitet har Europa snubblat på mållinjen. Northvolt är inte bara ett företags misslyckande – det är ett symptom på en kontinent som pratar stort men levererar litet.
Medan Kina satsar aggressivt på ny teknik och stärker sitt globala övertag, står Europa och slickar såren efter ännu en misslyckad industrisatsning. Andra projekt, som Britishvolt i Storbritannien, har också kollapsat, och av 16 planerade europeiska batterifabriker har 11 skjutits upp eller skrotats. Samtidigt går asiatiska tillverkare som CATL och Samsung SDI framåt med sina planer – ofta på europeisk mark, med europeiska subventioner. Självhushållning? Snarare självbedrägeri.
Kina köper resterna – ironins mästerverk
Och nu kommer den verkliga käftsmällen. När Northvolt nu ligger i spillror, vem står redo att plocka upp bitarna? Experter menar att bara en erfaren asiatisk tillverkare – läs: kinesisk – kan lösa företagets tekniska problem och få produktionen på fötter. Tänk dig scenariot: Kina, som Northvolt skulle utmana, köper upp konkursboet för en spottstyver, tar över fabrikerna och använder dem för att ytterligare cementera sitt globala monopol. Europas skattepengar, investeringar och gröna drömmar blir en present till Peking, inslagen i en prydlig liten rosett av inkompetens.
Spåren syntes redan tidigare. Northvolts planer på att producera katodmaterial skrotades, och istället köpte man från kinesiska och koreanska leverantörer. Fabriken i Skellefteå, som skulle ha blivit Europas stolthet, riskerar nu att bli en kugge i Kinas maskineri. Det är som om en grön riddare, efter att ha tappat all batterikraft, överlämnar sitt urladdade svärd till fienden – och bugar med sista gnistan av stolthet.
Vem tar smällen – och vem tar lärdom?
När konkursen är ett faktum är det tyst från de som en gång höjde projektet till skyarna. Politikerna som lovade jobb och framtidstro tiger. Riskkapitalisterna och pensionsspekulanterna som pumpade in miljarder räknar sina förluster. Och journalisterna, som skrev spaltmeter om Europas batterifrälsare, har plötsligt glömt sina egna ord. Ingen idkar självkritik. Istället hörs röster – som Nordeas chefsekonom – som försöker spinna konkursen till något positivt: “Vi har lärt oss något!” Ja, tydligen att vi inte kan lita på våra egna storslagna planer.
De få kritiska röster som höjdes, ofta från alternativ media, fick rätt till slut. De varnade för att Northvolt byggde på lösan sand, att beroendet av Kina aldrig bröts, att Europas industriella muskler inte var vad vi trodde. Men de tystades eller ignorerades – till förmån för en glättig berättelse om grön triumf.
Vad gör vi nu?
Northvolts fall är en väckarklocka, men frågan är om Europa ens hör den. Att bygga en batteriindustri från grunden är svårt – det kräver tid, kompetens och en strategi som går bortom fina ord i Bryssel. Kanske är det dags att sluta drömma om att vara nummer ett och istället fokusera på att vara nummer två – men en stark sådan. Partnerskap med asiatiska aktörer kan vara en väg framåt, men bara om Europa slutar vara en naiv underleverantör och börjar sätta villkor.
Annars riskerar vi att vakna upp till en framtid där Kina inte bara äger batterimarknaden, utan också resterna av våra misslyckade ambitioner. Northvolt kunde ha varit Europas stora chans. Nu kan det bli Kinas stora vinst. Och det, mina vänner, är en lektion vi inte har råd att lära oss igen.
En sista volt av självironi
På tal om lektioner – jag känner mig lite som Northvolt själv. Här sitter jag och drömmer om att starta en blogg, en motvikt till alla falska nyheter och agendor som florerar. Jag kastar mig in med stora planer, investerar i tangentbord och kaffe, men inser snart att jag inte kan skriva en rad som håller. Precis som Europa med sina batterier tänkte jag bygga något eget, bara för att snubbla på första steget. Så vad gör jag? Jag vänder mig till AI för hjälp – men var finns Europas egen? Ingenstans. Istället får jag be om kraft från USA eller Kina, en ironisk volt som gör mig till min egen lilla Northvolt-saga. Kanske är vi alla dömda att ladda våra drömmar från någon annans kontakt.
Men vänta nu, blev det inte lite väl seriöst? För att vara på en sajt som heter FalskaNyheter har det här blivit misstänkt faktabaserat. En faktagranskning skulle säkert visa att allt stämmer – så låt oss ta om det från början, den här gången med lite mindre, hm – fakta:
Northvolt – batteridrömmen som kortslöts (version 2 med alternativ fakta)
När Northvolt skulle sätta Skellefteå på världskartan som batterivärldens Silicon Valley blev det istället Silicon Valleys svenska kusin – Silicon Fail-y. Politiker dansade euforiskt runt en symbolisk batteristapel och lovade världen: “Vi laddar Europa, utan Kina!” Ironiskt nog kom verkligheten snart ikapp, med ett projekt som visade sig ha mindre spänning än ett batteri från Temu på mellandagsrea.
Med imponerande 15 miljarder dollar investerat och beställningar från industrigiganter som Volkswagen och BMW hade Northvolt allt – utom batterier av godtagbar kvalitet. Volkswagen fick plötsligt kalla fötter och hoppade av när de insåg att Northvolts batterier höll ungefär samma standard som en gratis skruvmejsel från valfri lågprisbutik. BMW följde efter – det går ju trots allt inte att bygga bilar med verktyg från lågprisbutiken.
Fabriken i Skellefteå blev snabbt en plats där battericeller inte producerades, utan snarare “modifierades”. Kinesiska tekniker flög in, kinesiska råvaror flödade in, och snart pratades det mer mandarin än norrländska i lunchrummet. Europa ville ha oberoende, men fick istället en filial till Kinas industrikorridor – komplett med instruktioner på mandarin.
Så kom kraschen. Konkursen ansöktes under Chapter 11 i USA. Inte nog med att vi behövde Kinas hjälp för att bygga batterier – vi behövde även USA:s hjälp för att gå i konkurs. Northvolts skuld var imponerande 5,8 miljarder dollar medan kassan visade blygsamma 30 miljoner dollar. Lite som USA:s budgetunderskott – kanske var den amerikanska hjälpen inte så tokig trots allt?
I kulisserna står nu Kina, lite snopet. Visserligen är det deras ingenjörer, maskiner, kunnande och katodmaterial som använts, men det är ju ändå våra pengar och och vi som byggt fabriken – det är det väl? Nu är det bara ett tomt skal kvar. När juicen är borta minns jag historien från (hm, ingen outning nu) en vän som när hen var liten fick en apelsin, och den elaka storasystern ville smaka. Efter mycket övertalning fick hon smaka med löftet att “bara ta juicen”.
Northvolts kollaps följer ett känt europeiskt mönster: lova guld och gröna skogar och alla springer okritiskt mot guldet, några få till och med mot den gröna skogen. Men tyvärr visade det sig att guldet var dina pensionspengar. Det påminner mig om det amerikanska uttrycket ”Vi är de 99 procenten” – fast i det här fallet är det kanske inte så mycket att vara stolt över. Snarare är vi bankomaten som andra glatt plockar sedlarna ur, medan vi själva står kvar med kontoutdraget och undrar vart guldet egentligen tog vägen. För när guldet blivit till sand är det alltid vi, de 99 procenten, som får stå kvar och sopa – och tugga på apelsinskalen.
Men ingen fara – politikerna har redan hittat nästa stora satsning: självkörande sparkcyklar med batterier importerade från, hm, Kina. Vi ser fram emot invigningsceremonin – förmodligen med konfetti från Temu. Eller varför inte smarta solpaneler? Men se då upp för den elaka storasystern som nog vill ”låna lite solsken”.
Fast vem är jag att sitta här och raljera? Jag tänkte alldeles själv skriva en ironisk text men körde fast direkt. Så vad gör jag? Jo, jag vänder mig till AI för hjälp – men var finns Europas egen? Ingenstans. Istället måste jag be om kraft från USA eller Kina, en ironisk volt som förvandlar mig till min egen lilla Northvolt-flopp. Kanske är vi alla dömda att ladda våra drömmar ur någon annans kontakt.
