Fred rullade in den gamla TV:n i klassrummet, ett tungt åbäke från förra seklet som envist hade överlevt varje modernisering på skolan. Eleverna såg nyfiket upp från sina telefoner, ovana vid detta analoga spektakel.
”Idag, kära elever,” sa Fred med överdrivet allvar i rösten, ”ska vi lära oss en viktig samhällskunskaplig lektion om hur man bäst fuskar med läxorna.”
Ett förvånat mummel spred sig i klassen. Fred log snett och satte på TV:n, där Jonas Sjöstedts presskonferens precis skulle börja. Jonas dök upp på skärmen med en teatralisk gest, och Fred pekade mot honom med fjärrkontrollen.
”Observera noga nu, klass. Här ser ni en mästare i konsten att påstå att man har gjort något utan att behöva visa några som helst bevis.”
Jonas Sjöstedt viftade dramatiskt med ett papper och sa med hög stämma: ”Det här är ett skriftligt avtal med Stefan Löfven – men ingen annan än jag får se det!”
Fred pausade TV:n mitt i Jonas triumferande blick. ”Där har ni det. Precis så ska ni göra nästa gång jag ber er lämna in en uppgift ni glömt. ’Fred, jag lovar att jag har gjort läxan, men det är ett hemligt dokument som bara jag får se.’ Klockrent.”
Ett skratt spred sig genom klassrummet. En elev längst bak räckte upp handen.
”Fred, tror du verkligen det funkar?” frågade hon.
”Tja,” svarade Fred och lutade sig tillbaka mot katedern. ”Det fungerar tydligen utmärkt för Jonas. Han kan stå där inför hela Sveriges journalister och påstå något utan att visa upp minsta lilla bevis. Så varför skulle det inte fungera här?”
En annan elev, Anton, skakade på huvudet med ett roat leende. ”Så nästa gång vi glömmer en uppgift ska vi alltså bara hitta på ett mystiskt avtal med dig?”
”Exakt!” utbrast Fred entusiastiskt. ”Ni kan kalla det ’Fred-pakten’. Ett hemligt dokument som bara ni har tillgång till. Men tänk på trovärdigheten – vifta gärna lite dramatiskt med handen så här,” sa han och härmade Sjöstedts teatraliska gest, ”det ökar trovärdigheten enormt.”
Hela klassen skrattade högt, och Fred fortsatte:
”Se också till att vara väldigt självsäkra när ni levererar repliken. Ni såg Jonas där, hur självsäker han såg ut. Om ni säger det med samma självsäkra ton, kanske, bara kanske, att jag nästan börjar tro på er.”
”Men Fred,” inflikade Emma, ”borde inte du som lärare föregå med gott exempel?”
Fred log brett och korsade armarna.
”Emma, jag föregår med ett utmärkt exempel. Jag visar er exakt vad ni INTE ska göra – även om det råkar fungera i politiken. Kom ihåg, verkligheten är alltid absurdare än det jag lär er här i klassrummet.”
Eleverna skrattade igen och Fred satte igång TV:n på nytt, med en sista kommentar: ”Men skämt åsido, om ni verkligen vill komma undan med lögner och bluff, rekommenderar jag att ni hoppar av skolan och satsar på en politisk karriär direkt.”
Fred fick plötsligt ett infall och vände sig mot klassen igen. ”När vi ändå har tjock-TV:n framme, är det någon som vill se en repris på något klassiskt åk med Ingemar Stenmark?”
”Ingmar vem?” ropade eleverna nästan i kör.
Fred suckade djupt och skakade teatraliskt på huvudet. ”Okej, okej, vi sparar det till historielektionen istället, när vi kommer till 1800-talet.”
Fred stod lutad mot katedern i det slitna klassrummet, en whiteboardpenna dinglande mellan fingrarna som om han inte riktigt bestämt sig för om han skulle skriva något eller kasta den på någon. Fyra par tonårsögon stirrade på honom – tre uttråkade, ett misstänksamt. Han suckade och knackade med pennan mot bordet.
“Alright, ni små revolutionärer,” började han, “idag ska vi prata om föräldraskap. Inte för att ni har ungar än, förhoppningsvis, men för att samhället tydligen tycker att ni ska veta hur man blir en god förälder redan nu. Inte bara bra, utan rättvis och inkluderande. Jag har satt ihop en liten guide åt er, så lyssna noga.”
En tjej i första raden, med en rosa mössa som skrek “jag är med i elevrådet”, räckte upp handen. “Men varför ska vi lära oss det här? Det står inte i läroplanen.”
Fred log snett. “Exakt. Det är därför vi gör det. Lyssna nu, punkt ett: Om ni har en sån där inspirerande lärare – ni vet, en som inte bara läser högt ur DN och kallar det samhällskunskap – så ska ni inte behålla hen för er själva. Nej, ni ringer rektorn och säger: ‘Skicka den här pärlan till nån skola där de verkligen behöver det.’ Själviskt att vilja ha bra undervisning bara för er, eller hur?”
En kille i bakre raden fnissade. “Menar du dig själv, eller?”
“Jag är för cynisk för att vara inspirerande,” svarade Fred och fortsatte. “Punkt två: Friskolor. Vi vet alla att de kan vara fantastiska, men är det rättvist att vissa av er får chansen bara för att era föräldrar har koll på kösystemet? Som Gustav Fridolin så klokt sa: ‘Utbildning är en rättighet, inte en förmån för de få som kan stå i kö.’ Därför måste vi omfamna lottning – alla barn, oavsett om de har rätt postnummer eller ens bor i landet, alla ska ha samma chans. Om ni förlorar i lottningen, grattis, ni har offrat er för en mer inkluderande framtid.
Rosa mössa rynkade pannan. “Men det är ju inte rättvist mot oss?”
“Precis min poäng,” sa Fred och höjde rösten. “Punkt tre: Bostäder. När ni blir stora och vill flytta hemifrån, och ni äntligen får en lägenhet efter tio år i bostadskö, ge bort den. Ge den till nån som precis kom hit och behöver den mer. Extra poäng om ni betalar hyran också. Solidaritet, hör ni!”
Nu skrattade halva klassen, medan en kille med hörlurar muttrade: “Du skämtar, va?”
“Nej, nej,” sa Fred och låtsades se förvånad ut. “Sista punkten: Semester. Inga flygresor, det är för miljöbovar. Tåg är grejen – två dagar dit, två dagar där, två dagar hem, vi kan kalla det 2+2+2 semester. Sex dagar för att visa att ni bryr er om planeten. Om era föräldrar klagar, säg att de får skylla sig själva för att de födde er i en klimatkris.”
Dörren öppnades plötsligt, och rektor Andersson stack in huvudet. “Fred, vad håller du på med? Vi har haft klagomål på att du avviker från kursplanen igen.”
Fred vände sig om med ett brett leende. “Bara en lektion i rättvisa, Andersson. Kanske borde vi lotta din plats också – ge nån annan chansen att styra skutan?”
Klassen brast ut i skratt, och rektorn stängde dörren med en suck.
Fred väntade tills skratten lagt sig och lutade sig fram mot klassen, rösten plötsligt lite allvarligare, men med den där glimten i ögat som avslöjade att han fortfarande drev med dem. “Så här ligger det till, mina vänner. Om era föräldrar följer alla de här PK-reglerna – skickar iväg de bästa lärarna, lottar bort skolplatser, ger upp lägenheter och åker tåg till klimatmöten – då är de goda föräldrar enligt vår tids normer. Men bra? Nej, för då har de inte fixat så att ni får den bästa läraren, den bästa skolan eller ens en egen bostad. De har offrat er på rättvisans altare. Så, kära elever, kan man vara både en bra förälder och en god förälder?”
Han lät frågan hänga i luften, kastade pennan på katedern och satte sig ner med ett nöjt leende medan klassen började viska sinsemellan.
Fred satt i sin slitna fåtölj hemma, med laptopen i knät. Han scrollade slött genom Facebook-flödet, en kväll då han varken hade energi att stänga av världen eller lust att dyka in i den. Då dök han upp igen: Video-Sosse-Olle. Som en digital Storebror, alltid där, alltid redo att predika från sin virtuella talarstol. Fred suckade. Han hade sett Olle förut, hört hans monotona malande om den stora, onda fienden – SD, såklart – och han hade lärt sig att algoritmerna älskade att mata honom med detta skräp. Tack och lov var ljudet avstängt som standard. Men ikväll, av någon outgrundlig anledning – kanske masochism, kanske nyfikenhet – tryckte han på play.
Olles röst fyllde rummet, som en trasig skiva på repeat. Samma gamla guilt-by-association, samma trötta smutskastning, nu paketerat i en ny valkampanj. Fred lutade sig tillbaka och stirrade i taket medan orden studsade runt i hans skalle. ”75 procent av det här är bara skitprat,” muttrade han för sig själv. ”25 procent politik, om man är generös.” Han kunde inte låta bli att fnissa åt sin egen analys – en enkel ekvation som Olle själv nog aldrig skulle fatta. Ju mer du attackerar andra, desto mindre tror du på dig själv. Det var så uppenbart att det nästan var tragikomiskt. ”Det är Freds lag om politisk entropi,” tillade han för sig själv med ett snett leende, ”75/25 – när bruset överstiger substansen kollapsar trovärdigheten exponentiellt.”
Till slut orkade han inte mer. Han stängde laptopen med en smäll, drog på sig jackan och begav sig ut i den krispiga majkvällen. Luften var fylld av den där typiska vårlukten – en blandning av blommor och avgaser – och han styrde stegen mot ”Kaffet och Satiren”. Kanske kunde en kopp svart kaffe och lite folkvimmel skaka av honom propagandasurret som fortfarande ekade i huvudet.
Väl framme slog han sig ner vid sitt vanliga bord nära fönstret. Alva Inter dök upp med en kanna kaffe i handen och ett snett leende. ”Du ser ut som om du precis har överlevt en hjärntvätt,” sa hon och hällde upp en kopp åt honom.
”Video-Sosse-Olle,” svarade Fred kort och tog en klunk. ”75 procent hat, 25 procent fluff. Jag börjar tro att de har en mall för det där.” Alva skrattade och satte sig mittemot honom – kanske för att hon hade samma allergi mot etablissemangets välpolerade fasader.
Medan de pratade kastade Fred en blick ut genom fönstret. På andra sidan gatan hängde en valaffisch från Vänsterpartiet, prydligt uppsatt på en lyktstolpe. Han kisade. Något såg konstigt ut. Affischen föreställde Jonas, partiledaren, med sitt vanliga självsäkra leende, men någon hade tejpat över en del av bilden med en klumpig bit vitt papper. Fred kunde inte hålla tillbaka ett skratt. ”Titta på det där,” sa han och nickade mot affischen. ”De har tejpat över något. Vad tror du – en hammare och skära som blev för pinsam?”
Alva följde hans blick och flinade. ”Antagligen. Minns du den där gruppbilden från i vintras? En av deras egna hade en t-shirt med en ’progressiv’ symbol som inte riktigt passade in i den polerade fasaden. De beskärde fotot tills det bara var huvuden kvar.”
”Klassiskt,” sa Fred och skakade på huvudet. ”Om något inte stämmer med narrativet, klipp bort det. Eller tejpa över det. Som om vi inte ser igenom det ändå.” Han tog en till klunk kaffe och lutade sig tillbaka. ”Det är nästan gulligt, på ett patetiskt sätt. Som ett barn som tror att man kan gömma sig genom att hålla för ögonen.”
Alva nickade. ”Och ändå funkar det för dem. Folk köper det.”
”Inte jag,” sa Fred och knackade med fingrarna mot bordet. ”I en värld som tejpar över sanningen föredrar jag att se fläckarna.” Han pausade, flinade för sig själv och lutade sig framåt. ”Först entropi, nu poesi – jag är uppenbarligen ett geni i förklädnad, dags att pensionera mig som dagens profet.” Med det tömde han koppen och muttrade att till och med hans poesi var bättre än Olles 75-procentiga brus.
Fred stod lutad mot katedern, med armarna i kors och en trött suck redo i bakfickan. Klassrummet luktade som vanligt av tonårsångest och gamla ostmackor, och whiteboarden bakom honom var fortfarande kladdig efter gårdagens försök att förklara EU-valet – ett försök som uppenbarligen inte hade satt sig, med tanke på provresultaten han precis delat ut.
”Okej, grabbar och tjejer,” började han, rösten lika torr som hans kaffe på ”Kaffet och Satiren” efter tre timmar. ”Vi ska snacka om EU-valet 2019 idag. Ni vet, det där valet där alla politiker tydligen vann – trots att de flesta förlorade så hårt att man kunde höra smällen ända hit till klassrummet – och som vi hade prov på.”
Några fniss hördes från bakersta raden, men de flesta stirrade tomt framför sig. Fred höjde ett ögonbryn och fortsatte.
”Ta Miljöpartiet, till exempel. Alice Bah Kuhnke stod där och log som om hon vunnit Melodifestivalen, och sa att de var ’den stora vinnaren’. Samtidigt hade de tappat hälften av sina mandat. Hälften! Det är som om du, Kalle,” han pekade på en kille i tredje raden som försökte gömma sig bakom sin pärm, ”skulle komma till mig efter provet och säga ’Fred, jag är klassens geni, jag fick ju tre rätt av tio!’”
Kalle rodnade, klassen skrattade, och Fred rätade på sig för att dra parallellen vidare. ”Sen har vi Socialdemokraterna, som kallade sitt resultat för en ’historisk framgång’. Historisk, absolut – om vi snackar om deras sämsta val någonsin. Och Liberalerna? De kallar sig själva EU:s största fanclub, men i EU-valet snubblar de in precis över strecket och firar som om de vunnit guld. Det är som att floppa i ett ämne där du redan är lärarens favorit och fått extrahjälp efter lektionerna – och sen stå där och skryta om att du ’typ klarade det’. Ni vet, som när ni får facit i förväg, jag går igenom svaren med er, och ni ändå lyckas bomba provet – men sen säger ’äh, jag var ju nära nog’.”
Han tog upp ett av provbladen från högen på katedern och höll upp det som ett bevis. ”Och vet ni vad? Ni har lärt er av dem. Här står det, svart på vitt – eller snarare rött på vitt, med tanke på mina kommentarer. ’Jag tycker jag förtjänar ett bättre betyg, jag har ju försökt’, skriver du, Lisa. Precis som politikerna: ’Vi vann, för vi försökte ju!’”
Klassen började skruva på sig, men Fred var inte klar. Han suckade teatraliskt och lät blicken svepa över rummet. ”Jag trodde jag skulle lära er något om EU – hur det funkar, varför folk röstar som de gör, eller åtminstone varför politikerna där borta i Bryssel verkar tro att fler flaggor löser bostadsbristen. Men nej, ni har tydligen snappat upp politikernas trick istället – snacka bort en förlust som om det vore en seger. Jag borde känna mig utklassad som lärare.”
Han pausade, lutade huvudet åt sidan och lät en liten, självironisk glimt smyga in i ögonen. ”Men vid närmare eftertanke… kanske är jag ändå stolt. Ni har lärt er nåt mycket bättre än vad jag hade planerat. Ni har knäckt koden till att överleva i det här samhället: Om verkligheten inte passar, bara låtsas att den gör det. Grattis, ni är redo för riksdagen.”
Med det kastade han provhögen på katedern, drog fram stolen och satte sig ner med en överdriven suck. ”Okej, nästa gång skippar vi läroboken och kör en masterclass i att förklara bort fiaskon – ni är redan proffs.”
Fred satt lutad över sin cappuccino på “Kaffet och Satiren” och stirrade trött på sin mobiltelefon. Skärmen var tom, precis som hans entusiasm för dagen. Mittemot honom satt Alva Inter, som av någon anledning verkade orimligt nöjd med livet. Hennes ögon glittrade som om hon precis hade vunnit en omgång mot världens samlade idioti.
“Vad flinar du åt?” frågade Fred misstänksamt och lade telefonen ifrån sig med en suck.
Alva log ännu bredare och höll upp sin egen mobil som om det vore en trofé. “Du kommer inte tro det här, Fred. Jag fick precis ett sms från Liberalerna.”
Fred höjde ett ögonbryn, lutade sig fram och läste högt från hennes skärm, med en röst som droppade av ironisk njutning: “Död åt alla otrogna hundar. Rösta på Liberalerna.”
Han lyfte blicken och mötte Alvas med en blandning av förvåning och den sortens cyniska glädje han sparade för när verkligheten överträffade hans mest absurda fantasier. “Fantastiskt,” sa han med ett snett leende. “De där måste ha köpt adresslistan från Socialdemokraterna.”
“Va? Vad pratar du om?” frågade Alva och rynkade pannan, som om hon precis hade missat en punchline.
Fred suckade dramatiskt och lutade sig tillbaka i stolen, händerna bakom nacken som om han förberedde sig för en lektion. “Jo, du förstår,” började han, med den där pedagogiska tonen han brukade dra fram för sina samhällskunskapselever, “Socialdemokraterna bestämde sig för att tjäna en slant och sålde några mobilnummer billigt till Liberalerna. De tänkte väl att det var pengar kastade i sjön för Liberalerna – ingen i Husby, Tensta eller Rinkeby skulle ju rösta på ett gäng kostymklädda kappvändare ändå. Men de missbedömde saken totalt.”
“Så du menar att det där sms:et faktiskt är äkta?” frågade Alva skeptiskt och knackade med nageln mot kaffekoppens kant.
Fred nickade långsamt, nästan sorgset, som om han sörjde världens dumhet. “Ja, Alva. Verkligheten är ibland ännu konstigare än satiren. Liberalerna skickade faktiskt ut det där sms:et – förmodligen av nån överambitiös praktikant som trodde han var kaxig – och resultatet? De gick kraftigt framåt i förorten. Snacka om bakslag för sossarna!”
“Otroligt,” mumlade Alva och tog en klunk av sitt kaffe, fortfarande med blicken fäst på skärmen.
Fred log bittert och stirrade ut genom fönstret, där regnet smattrade mot rutan som en passande metafor för hans syn på samhället. “Och ibland,” sa han lågt, mest för sig själv, “är det politiska etablissemanget så dumt att det överträffar den mest bittra satir jag nånsin kunnat hitta på.
Fred satt vid sitt vanliga hörnbord på “Kaffet och Satiren”, med en kopp svart som var lika bitter som hans syn på världen. Hans laptop stod öppen framför honom, men han hade redan stängt ner fliken med lokaltidningens hemsida efter att ha sett ännu en S-politiker lova gratis allt till alla. Han suckade och stirrade ut genom fönstret när dörren plötsligt flög upp med ett klingande från klockan ovanför.
In klev en bekant figur: Jens, en gammal vän från Grönland som Fred inte sett sedan de båda försökte överleva en blöt kväll i Köpenhamn för tio år sen. Jens pratade fortfarande danska som om han försökte tugga sig igenom en smörrebröd, och Fred fick anstränga sig för att hänga med.
“Hej, Fred! Lang tid, hva’?” sa Jens och slog sig ner utan att fråga. Han luktade vagt av fisk och optimism, en kombination Fred inte kunde bestämma sig för om han gillade eller avskydde.
“Jaja, Jens, du har inte förändrats. Vad fan gör du här? Har du smugglat sälar över Öresund?” Fred flinade och tog en klunk kaffe.
Jens skrattade, ett sådant där gutturalt danskt skratt som fick bordet att vibrera. “Nej, nej, men hör her, Fred. Trump – han vil købe Grønland! Han ringede vores statsminister i går og sagde det rakt ut. ‘Mette,’ sagde han, ‘jeg vil ha’ det hele, med is og det hele!'”
Fred höjde ett ögonbryn. “Trump? Grönland? Vad är det här, Monopol för imperialister? Men okej, jag förstår honom. Strategiskt läge, kallt som fan, och en chans att reta upp hela Europa. Men varför stanna där?” Han lutade sig fram, rösten droppande av ironi. “Glöm Grönland, Jens. Säg åt honom att köpa Gotland istället.”
Jens blinkade förvirrat. “Gotland? Hvad er det for noget? En ø med får og turister?”
“Exakt!” utbrast Fred och slog näven i bordet så att kaffet skvalpade. “Tänk dig det: soligare än Grönland – nåja, ibland – och perfekt läge mitt i Östersjön. Grönlänningar har sälar, gotlänningar har får. Samma sak, fast fluffigare. Inga kulturella problem där inte. Och vi svenskar? Vi är trötta, Jens. Vi behöver en deal. Tänk Las Vegas, fast på Gotland. Elon Musk bygger en hyperloop till fastlandet, stockholmarna är där på fem minuter, och plötsligt har vi jobb istället för bidrag. Försvaret? Skrotat. Win-win!”
Jens kliade sig i skägget. “Men Grønland, Fred… vi har isbjörne, vi har mystik! Trump vil ha’ noget exotisk!”
“Exotiskt?” fnös Fred. “Gotland har raukar, Jens. Stenar som ser ut som gamla gubbar. Och Almedalen! Visst, vänstern kommer gråta floder när vi säljer, men de har ju redan flyttat till Järvafältet för att vara folkliga. Sen kommer de krypande tillbaka när Almedalen fått ett lyxkasino – tänk dig Ebba i cocktailklänning och Jimmie vid rouletten. Representation på högsta nivå!”
Jens började skratta igen, men skakade på huvudet. “I får ikke Trump til at gi’ op Grønland. Han har allerede planer om at bygge en golfbane på isen.”
“Golfbane?” Fred lutade sig bakåt och korsade armarna. “Då kontrar vi med ett Gotland Grand Prix. Och prislappen, Jens – hör på den här: 1000 miljarder kronor. 50 gånger prisbasbeloppet. Eller, i Trumps värld, fem biljoner dollar. Cash, inga svenska kronor, och för guds skull, skicka inte pengarna till sossarna. Då får hela världen gratis busskort, och vi är tillbaka på ruta ett.”
Jens tog en klunk av Freds kaffe utan att fråga och grimaserade. “I svenskar er gale. Men jeg skal sige til Mette, at I har et tilbud. Måske kan Trump købe begge dele – Grønland og Gotland. En pakke-deal!”
Fred flinade och lutade sig bakåt. “En pakke-deal? Perfekt. Då kan vi casha in dubbelt så mycket, och danskarna får sitta där med lång näsa när Trump bygger sitt kasino på Gotland istället för på er is. Skål för det, Jens.” Han höjde sin tomma kopp, och Jens mötte gesten med ett brett leende.
Fred snubblade in i hallen, sparkade av sig skorna och möttes av posthögen. Bland räkningarna låg ett kuvert från SIFO och stirrade på honom: “Sverige Nu”-undersökningen. “Åh, titta, regeringen vill ha mina åsikter!” utbrast han med en röst som droppade av sarkasm. “Ska jag känna mig smickrad, eller är det bara ännu ett trick för att låtsas att jag räknas?” Han slet upp kuvertet som om det var en duellutmaning och kastade sig i soffan. “Okej, SIFO, visa vad du har – jag är redo att skratta.”
Första frågan: “Vilka tidningar läser du?” Fred gnuggade händerna. “Nu kör vi!” Listan var som en telefonkatalog – Expressen, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan, GP – en veritabel orgie av alternativ. “Oj, oj, oj, så mycket valfrihet!” Men sen hajade han till. “Vänta nu, det är ju bara Bonnier och Schibsted som låtsas erbjuda valfrihet, som ett sånt där öststatsval där alla kandidater heter Stalin!” Och Nya Tider? “Försvunnen som en dissident i en dystopi. Redan här börjar det lukta fiasko, SIFO.”
TV-kanaler nästa. SVT och TV4 stod där som trogna grindvakter. “Självklart, public service är ju livet,” fnös han. Men SWEBBTV? “Min dagliga dos av verklighet – försvunnen! Istället slänger ni in FOX News som ett lockbete. Tror ni jag är född igår? Jag har zappat genom min TV i tre år utan att hitta den – är det en skattjakt eller bara ren elakhet?” Han kunde se SIFO:s gäng sitta och fnissa medan de smugglade in FOX News i listan som ett elakt litet påskägg, fullt medvetna om att ingen någonsin skulle hitta kanalen.
Poddar. “Nu blir det kul,” tänkte han. “Aron Flam, Kvartal – ge mig något med sting!” Men listan var som en radioteater för pensionerade vänsterakademiker. “Vad är det här – ‘Mindfulness med Miljöpartiet’? Var är mina poddar? Har ni gömt dem under en hög av floskler, eller tål ni bara inte något som skaver och sticker hål på ert lulliga narrativ?”
Sajter, sista chansen. ”Nyheter Idag, Fria Tider, Samnytt – kom igen nu, överraska mig!” Inget. “Ledarsidorna? Nope. Ni har rensat bort allt som inte passar er trista mall.” Till slut dök Flashback upp. “Åh, en livlina!” Han satte ett kryss med överdriven dramatik, som om han äntligen hade fått valfrihet – på riktigt.
Fred kastade häftet på bordet och lutade sig tillbaka med ett hånfullt flin. “Hundratals alternativ, och ni lyckas ändå missa hela min värld. SVT, SR, Aftonbladet – visst, jag kollar dem för att know your enemy. Men det här? Det är som bröddisken på ICA: vid första anblicken dignar det av olika sorter, men sen inser du att det bara är samma menlösa bröd i olika förpackningar – du får välja mellan ljust eller mörkt, och sen är det slut på det roliga.” Han kunde se SIFO:s analys framför sig: “Svenskarna älskar traditionell media, alternativ är bara smulor från bröddisken!” Som om de skulle ringa om en partisympatiundersökning och fråga: “Sossarna, Sossarna eller Vänsterpartiet?” Han skrattade högt för sig själv.
Fred satt kvar och stirrade på häftet, konfunderad. Hur var det ens möjligt att SIFO hade missat hela hans mediakonsumtion? Inte ett enda svarsalternativ som passade – hans värld fanns inte ens med som val. “Är de på SIFO klonade från samma mall?” undrade han. “Samma ålder, samma röda partirand på kavajen, samma kaffefläckade DN i handen – lever de i en filterbubbla där SWEBBTV och Aron Flam är rymdvarelser?” Han fnissade åt tanken och föreställde sig att skicka tillbaka en egen undersökning till SIFO: “Hur ofta kollar ni Fria Tider? Lyssnar ni på Kvartal? Besöker ni Nyheter Idag – dagligen, veckovis, eller har ni aldrig hört talas om det?” Bara för att se dem sitta där, svettiga och vilsna, utan ett enda kryss att sätta.
Fred och Politik | Kapitel 2020