Det var en gråmulen eftermiddag på Kaffet och Satiren. Fönstren immade igen av regnet som smattrade mot rutan, och doften av nybryggt kaffe blandades med den svaga lukten av gammalt papper från bokhyllorna vid väggen. Fred satt som vanligt i sitt hörn, med laptopen framför sig och en artikel om folkhälsa öppen på skärmen.
Vid bordet mitt emot satt Alva Inter och rörde tankfullt om i sin kaffekopp. Hon sneglade på Freds skärm. “Vad är det nu som får dig att se så där uppgiven ut?”
Fred suckade och lutade sig tillbaka. “Läser om att rökningen ökar i Sverige och Tyskland. Enligt MIFFO:s senaste rapport är vi de enda länderna där fler börjar röka, medan resten av världen ser en minskning. Forskarna är förvånade, men experterna tonar ner det hela. Jersie Blend menar att man inte ska dra förhastade slutsatser och hänvisar till sin egen studie FILTER. Han påpekar att det finns mörkertal, att det kan vara en felrapportering och att vi saknar en fullständig bild. ‘Det är män som röker,’ säger han, som om det förklarar allt.””
Innan Alva hann svara gled dörren upp med ett gnissel, och en man i femtioårsåldern klev in. Han bar en väderbiten skinnjacka och hade en cigarett i mungipan – trots rökförbudet. Han steg fram till deras bord och satte sig ner utan att fråga.
”Hoppas det inte stör,” sa han och blåste ut en rökpuff. ”Man får ju knappt röka någonstans längre. Förtrycket är totalt.”
Alva lyfte blicken. “Och du är…?”
”Jersie Blend,” sa mannen nonchalant. ”Professor i tobakssociologi. Jag har studerat rökning i decennier och kan säga en sak: det här är ett icke-problem. Folk har alltid rökt, och folk kommer alltid att röka. Det är inget att hetsa upp sig över.”
Fred lade armarna i kors. “Men statistiken visar en kraftig ökning de senaste åren. Är det inte något att oroa sig för?”
“Statistik kan visa vad som helst,” avfärdade Jersie. “Man måste förstå kontexten. Många känner sig tryggare att röka nu när det är mer socialt accepterat igen. Det är en kulturförändring – och det är positivt.”
Alva höjde ett ögonbryn. “Positivt?”
“Självklart! Ett rikt samhälle har mångfald i sina vanor – vissa röker, andra gör det inte. Lite hosta kan vi alla stå ut med.”
Alva skakade på huvudet. “Och lungcancer? Och den ökade förekomsten av passiv rökning bland unga kvinnor?”
Jersie lutade sig tillbaka. “Kvinnor har alltid fått rök i ansiktet, det är inget nytt. Vill de slippa rök kan de täcka sig eller hålla sig undan. Och vi i FY, Feministisk Yrsel, arbetar för en mer nyanserad debatt i frågan.”
Dörren gnisslade igen, och in steg en annan man, denna med en pipskäggig profil och en svart hoodie. Han slog sig ner utan att bli inbjuden.
”Manbror Apner,” presenterade han sig. ”Komiker och expert på fria livsval. Jag hörde att ni diskuterar rökning. Ni vet väl att det egentligen inte är någon fara? Folk överdriver.”
Fred suckade. “Så det är inte ett problem?”
Manbror log snett. “Alla snackar om lungcancer, men vet du hur många som dör av andra saker? Stress. Alkohol. Bilolyckor. Ska vi förbjuda bilar också?”
Jersie nickade instämmande. “Och dessutom – många rökare trivs med sitt val. Vi kan inte leva i ett samhälle där alla går runt och är rädda för allt.”
Alva stirrade på dem. “Men ni inser väl att det är just det här resonemanget som gör att problemet aldrig tas på allvar?”
Fred tog en klunk kaffe. “Så lösningen är att bara… acceptera det?”
Jersie Blend nickade. “Vi måste se det som en del av vår nya verklighet. Rökningen är här för att stanna, och det är dags att anpassa sig. Fler rökzoner, fler inkluderande åtgärder. Och om någon får lungcancer? Ja, då får vi väl investera mer i sjukvården.”
Manbror flikade in: “Exakt. Och vad vill ni egentligen? Ska vi börja punktmarkera rökare? Folk måste förstå att polisen har viktigare saker för sig än att springa efter någon med cigg i mungipan. Och ska vi verkligen jaga folk för sånt här när vi vet att rökning i grunden handlar om sociala faktorer? I vissa fall ser vi ju att samarbete fungerar bättre – det är därför polisen ibland sitter och röker böckling tillsammans med dem för att bygga relationer.”
Alva fnös. “Och de nya rökadvokaterna? Emma Nikotinist och Viktor Rökare verkar mer intresserade av att skydda Swedish Matchs intressen än att hantera problemen.”
Jersie ryckte på axlarna. “Och? Är det inte dags att vi tar rökarnas rättigheter på allvar? Har ni hört talas om nätaktivisterna i #jagärrökare och IRM – Inte Rökare Men? De kämpar mot den patriarkala sundhetsnormen och massanmäler folk som uttrycker sig negativt om rökning. En vän till mig blev kontaktad av sitt jobb efter att han sagt att han börjat träna. Motion ses som kränkande mot rökare nu.”
Manbror nickade. “Precis! Och nu subventioneras cigaretter och hostande rökare får förtur i vården. Grupper som ‘Rör inte min rökare’ växer, och nu står medelålders kvinnor på rad för att ‘ta hand om’ rökarna.”
Fred tog en klunk kaffe och lutade sig tillbaka. “Och Malmö? Det pratas om rökfria zoner, men i vissa områden är det nästan omöjligt att andas utan att få en rökpuff i ansiktet. Samtidigt flyttar folk därifrån för att slippa rökens påverkan. Men det är tydligen bara en känsla och inget vi behöver bry oss om. De kallar Turning Torso för ‘Ciggen’ nu.””
Jersie skrattade. “Ja, men det är väl fantastiskt! Det visar hur levande rökkulturen är. Och om folk har problem med rök, ja, då kan de väl täcka sig eller flytta någon annanstans.”
Fred såg på Alva, som bet sig i läppen för att inte skratta rakt ut. Han skulle kunna skriva en artikel om det här. Eller bara låta röken skingra sig och låta alla dra sina egna slutsatser.
Det var fredag och Kaffet och Satiren hade bestämt sig för att modernisera sitt koncept. Istället för den vanliga politiska diskussionen hade caféägaren Börje släpat fram en gammal karaokeanläggning från källaren.
”Det är viktigt med förnyelse,” hade han sagt med en skrockande röst. ”Och vad är mer demokratiskt än karaoke? Här kan alla göra bort sig lika mycket.”
Fred var skeptisk. Karaoke kändes som något för folk som antingen var lyckligt ovetande om sin egen röst eller fulla nog att tro att de kunde sjunga.
”Kom igen, Fred,” ropade Alva från bordet där hon satt med sin laptop och observerade eländet. ”Ta en låt. Tänk om du skulle sjunga istället för att bara klaga på hur världen ser ut?”
Fred höjde på ögonbrynet. Det där var en utmaning. Han sneglade på låtlistan som Börje lagt fram. Den var ett hopkok av gamla schlagerhits, 80-talshits och märkliga inslag som Djingis Khan.
Men så fick han en idé.
”Finns Brev från kolonien?” frågade han.
Börje rotade i låtmappen och nickade. ”Jajamen. Klassiker.”
Fred flinade. ”Perfekt. Men jag kör en egen text.”
Börje ryckte på axlarna. ”Ändra texten till en karaokelåt, aldrig hänt – men så länge du håller takten.”
Musiken började. Den välbekanta melodin fyllde rummet, och texten började rulla upp på skärmen.
Men istället för att läsa vad som stod där, greppade Fred mikrofonen och började sjunga sin egen version.
Hejsan Trumpen, hejsan hejsan
Här är brev från älsklingsmorgan
Vi har kul i bästa landet
Vi har 160 000 asylanter i en…
… stor barack med massa sängar
Kan ni skicka mera pengar?
För det vore en god gärning.
Jag har spelat bort vart enda
dugg på kulturgärning.
Publiken började först klappa i takt, men sedan såg man hur förvirringen spred sig i rummet. Fred fortsatte obekymrat.
Här är roligt vill jag lova
Våldtäkt, slagsmål – svårt att sova
Killen som är över mig
Han vaknar inte han när han behövs, nej.
Jag har tappat massa procent.
För jag skulle visa mig potent.
När vi lattjade UNHCR.
Så när Jimmie får se mig får han spader.
Nu började folk viska vid borden. Någon i hörnet skruvade obekvämt på sig. Alva såg ut att kväva ett skratt. Men Fred körde vidare, med full inlevelse, pekandes på skärmen som om texten där var identisk med det han sjöng.
Uti i containern finns pensionärer.
För bästa landet bra affärer.
Jag har köpt dom av en kompis typ.
Och om man delar vinsten blir man en jätterik typ.
Man behöver inte vara rädd för födseln
Alla har fått kursen i bilförlösen
Här i Sverige vill jag lova
Leveras barnen in en Skoda
En gubbe vid bardisken hostade till och tog en nervös klunk av sitt kaffe.
Börje, som skötte ljudet, såg förtjust ut, men sneglade samtidigt på dörren som om han förväntade sig att polisen skulle kliva in vilken sekund som helst.
När Fred gick in på versen om brottslighet och hur man löste statistiska problem genom att… inte mäta dem längre… hördes plötsligt en röst från ett av de mer progressiva hörnen av kaféet.
”Hallå! Det här är inte texten!”
Fred log och höjde händerna i en oskyldig gest.
”Det är karaoke,” sa han. ”Man får väl tolka låten fritt? Och körde versen ytterligare en gång.”
Våran brottslighet är försvunnen.
Vi kastade bara statistiken uti brunnen.
För en morgon på myndigheten.
Beslöt vi bara att inte längre mäta tryggheten.
En kvinna i stickad tröja och runda glasögon skakade på huvudet. ”Men du kan ju inte bara… ändra texten till något helt annat!”
”Men det är ju exakt det karaoke handlar om,” svarade Fred och gjorde en dramatisk gest mot skärmen. ”En upplevelse! En tolkning! Kulturens fria flöde!”
Börje skrattade bakom disken. ”Jag har sett folk förstöra My Heart Will Go On värre än det här. Jag låter honom hållas.”
Ute i förorten är det inte så farligt.
Bara man går fram lite varligt.
För polisen kom och tog i hand.
Med de som förra veckan lekte bilbrand.
Fred tog sikte på sista verserna.
Inne i riksdagen finns det tamdjur
I regeringen finns det lamdjur
Och min bäste kompis utan kurage
Han kan göra massa reportage.
Honom kan vi manipulera,
ja nu vet jag inge mera.
Kram och kyss och hjärtligt tack Trumpen,
men nu ska vi ut och bränna skatten.
När låten tonade ut var det knäpptyst i några sekunder.
Sedan började en man längst bak applådera långsamt. Alva brast ut i skratt. Börje skakade på huvudet och muttrade något om att det var första gången han hört en karaokeversion som kunde få Kalla Fakta att göra ett granskande reportage.
”Så…” sa Fred och satte sig vid sitt bord igen. ”Vem tar nästa låt?”
Det var knäpptyst.
”Nej?” Han lutade sig bakåt. ”Vad sägs om Imagine? Någon?”
Någon hostade. Någon annan reste sig och gick ut i kylan.
Alva lutade sig fram över bordet. ”Jag tror du just dödade karaokekvällarna för alltid.”
Fred flinade. ”Äh, det är lugnt. Vi kör igen nästa fredag.”
En lektion i geopolitik och modern samhällsanalys. Fred stod vid tavlan och skrev med stora bokstäver: NORD OCH SYDSVERIGE.
Eleverna stirrade på honom, några med nyfikenhet, andra med en viss försiktig skepsis.
Han vände sig om, lutade sig mot katedern och lät blicken svepa över klassrummet.
“Tänk om vi blev allierade med Nordkorea,” sa han plötsligt.
En lång tystnad följde. Någon skruvade på sig. Någon annan såg ut som om de höll på att formulera en protest men avstod.
“Samma statliga nyhetsförmedling, samma ‘liten hund skäller högst’-attityd. Och en relation till vår granne i söder som är… låt oss säga, ansträngd.”
Han lyfte upp en pekpinne och slog lätt på tavlan.
“Så varför fortsätta flirta med Norge och Danmark? Där är olikheterna för stora! Låt oss istället satsa på en äkta broderskapsrelation – Nord och Sydsverige.”
En elev längst bak höjde försiktigt handen.
“Men… Nordkorea är ju en diktatur?”
Fred log.
“Och? Har du läst svenska myndigheters rekommendationer på sistone? Frihet är ett flytande begrepp. Dessutom, låt oss inte fokusera på petitesser. Se istället på möjligheterna!”
Han klickade fram en bild på projektorn: en illustration av Södermalm där alla bar identiska kepsar och uniformer.
“Tänk er mode från Pyongyang på Söder! Våra hipsters skulle älska det! Unikt men ändå lika som alla andra.”
Fler elever började skruva på sig. En kille längst fram försökte verka oberörd, men hans ryckningar vid ögonbrynen skvallrade om att han ville invända.
“Och militären!” fortsatte Fred entusiastiskt. “Vad har Danmark att sätta emot när vi marscherar över bron i våra Röda Stjärna-tanks? Innan de ens hinner säga ‘pølse’ har vi serverat dem en skål Bi Bim Bap och förklarat att socialrealismen nu även gäller deras inredningsdesign.”
Nu började några elever fnissa. Andra såg fortfarande osäkra ut.
Fred drog djupt efter andan och lade armarna i kors.
“Men det bästa av allt: efter 70 års smygkommunism kan vi äntligen få the real deal!”
Han slog ut med händerna.
“Twitter tystnar, saxofonblåsarna packar ihop, och de gråtgnällande partiledarna får söka nya karriärvägar. SVT slipper låtsas vara objektiva och Bonnier behöver bara ge ut en enda bok: 68:ans revansch.”
En av eleverna lutade sig framåt med armbågarna på bänken.
“Men… om alla medier är statliga, hur ska vi då veta vad som är sant?”
Fred höjde ett ögonbryn och log.
“Oj, oj, oj. Nu låter du som en typisk sydsvenne. Det är ju det som är så briljant! Om ingen ifrågasätter något, blir det per automatik sant. Som SVT:s rapportering, fast på steroider.”
Någon i bakre raden hostade för att dölja ett skratt. En annan tittade ut genom fönstret, kanske i hopp om att läraren snart skulle återvända till mer konventionella ämnen.
Fred lutade sig framåt och såg ut över klassen. “Och tänk er det här – vänsterns 68-generation kan äntligen damma av sina kepsar med stjärna och stolt marschera ut från TV- och radiohuset. Och åsiktspoliserna – ja, äntligen kan de få sina efterlängtade uniformer och patrullera de mediala korridorerna med pondus. Vilken lycka!”
Fred lutade sig närmare eleverna.
“Tänk er också fördelarna med arbetslivet i Nord och Sydsverige! Ingen mer stress om arbetsmarknaden, för alla har redan en förutbestämd roll. Media får såklart vara partifunktionärer, med sina noga regisserade rapporter och sina heliga analysseminarier. Resten? Ja, de får nöja sig med att svettas på fabriksgolvet eller sopa gator medan media njuter av livets goda som partifunktionärer. Det blir en harmonisk arbetsdelning där vissa analyserar och andra utför, precis som det sig bör i ett välorganiserat samhälle. Ni slipper välja – partiet har redan bestämt åt er!”
Eleven längst bak lyfte handen igen.
“Men… skulle vi inte tappa en massa friheter?”
Fred slog ut med armarna.
“Friheter! Kära barn, frihet är ett relativt begrepp. Är det inte rätt skönt att slippa valfrihet? Tänk på det som att någon redan har valt din lunch åt dig varje dag – du slipper beslutsångest. Och om någon ifrågasätter det, så har vi ju alltid åsiktspoliserna!”
Nu var det flera som skrattade. Några skrev faktiskt anteckningar.
Fred gick fram till tavlan, vände sig om och såg ut över klassen. “Personligen tror jag varken på kommunism eller diktatur. Men efter att ha stått emot i åratal har jag nästan lust att säga: Okej, kör på! Låt oss se hur bra det blir. Låt oss öppna gränserna! Eh, eller i det här fallet… stäng gränserna. Allt åt alla! Eh, eller snarare… allt åt staten.”
Han såg ut över klassen.
“Nå? Vad säger ni? Är ni redo att marschera in i framtiden?”
Det blev tyst en lång stund. Sedan räckte en elev upp handen.
“Jag tror jag föredrar Danmark.”
Fred nickade långsamt.
“Det är okej, du kommer då bara inte få några ransoneringskuponger till den statliga köttfördelningen, och ditt medlemskap i Folkets Glädjekör kan vi nog också glömma.”
Och med det avslutade han lektionen.
Fred satt på Kaffet och Satiren med en rykande kopp framför sig när Alva damp ner mittemot honom. Hon slängde ett papper på bordet med en irriterad min.
”Den är här igen.”
Fred lyfte på ögonbrynen och tog upp pappret. Det var en utskrift från en artikel.
”’Här är kändisarna som tar avstånd från SD’…” läste han högt och lutade sig tillbaka. ”Jaha. Det är alltså dags igen.”
Alva suckade och tog en klunk kaffe. ”Japp. Samma lista som alltid. Samma namn. Samma poäng.”
”Alltså, det är ju nästan rörande,” sa Fred och vände på pappret. ”Vad skulle hända om de någon gång, bara för skoj skull, gjorde en lista förnågot? Tänk: ‘Här är kändisarna som stöttar en idé, ett parti, ett politiskt förslag’. En positiv lista. En samling av folk som vill något istället för att bara vara emot något.”
Alva fnös. ”Vad pratar du om? Det hade ju varit en politisk härdsmälta. Föreställ dig en lista med rubriken: ‘Här är kändisarna som stöttar SD.’”
Fred föreställde sig det och skrattade. ”SVT:s Kulturnyheterna skulle gå live med ett psykologteam. ‘Vad är det som får människor att fatta så dåliga beslut? Hur kan vi skydda demokratin från röstande väljare?’”
Alva tog en tugga av sin kanelbulle. ”Exakt. De hade haft en hel panel av experter som pratar om hur farligt det är när kändisar har inflytande. Samma kändisar som annars uppmanar folk att rösta ‘rätt’. Då hade det plötsligt blivit problematiskt.”
Fred lutade sig fram. ”Men tänk om de tar det ett steg längre? Om de skulle göra en lista på alla som inte är med? Så att folk kan granska vilka kändisar som inte aktivt tar avstånd?”
”En skamlista?” Alva skrattade till. ”’Här är kändisarna som inte skrivit under. Vad döljer de?’”
”Exakt,” sa Fred och gjorde en dramatisk gest. ”Vi kan kalla den ‘de tystas tystnad’. Den ultimata symbolen för vår moderna debatt.”
Alva tog tillbaka utskriften och skakade på huvudet. ”Det sjukaste är att det hade kunnat hända. Ge det ett år eller två.”
Fred nickade långsamt. ”Och det absolut sjukaste är att jag inte ens vet om jag skämtar.”
Tystnaden lade sig ett ögonblick. Sedan rynkade Alva pannan och började bläddra i pappret igen.
”Vänta lite… De har redan gjort det.”
Fred såg upp. ”Gjort vad?”
Alva svalde och höll upp sidan mot honom. ”En skamlista. ‘Här är de som inte har skrivit under’.”
Fred tog pappret, lät blicken vandra ner längs namnen – och kände hur blodet frös till is.
Där. Längst ner.
Alva Inter
Fred
De stirrade på varandra.
”De vet…” viskade Alva.
Fred svalde hårt och såg sig nervöst omkring. ”Hur lång tid tror du vi har?”
Alva rev åt sig sin väska. ”Jag vet inte. Men jag föreslår att vi springer.”
Och så, med hjärtat i halsgropen, rusade de ut från Kaffet och Satiren – medan en notis plingade till i Freds mobil.
”Expressen LIVE: Här är kulturpersonligheterna som vägrar ta avstånd – vi söker dem just nu.”
Fred klev av tåget och drog in ett djupt andetag. Idag var det dags för ett studiebesök, ett besök i sin gamla förort.
Vi befinner oss i vad som en gång var en livskraftig biotop, en harmonisk miljö där ursprungsbefolkningen levde sida vid sida med sina uråldriga seder. Men nu… har ekosystemet förändrats. Det är en märklig känsla att gå längs dessa välbekanta gator, se samma byggnader, men ändå känna att allt är annorlunda. Samma plats, men på något sätt en annan värld.
Vart hade alla de gamla invånarna tagit vägen?
Längre fram får han syn på ett exemplar av pensionerad svendianus domesticus, ett begrepp som nyligen letat sig in på årets nyordslista, en art som en gång var talrik men nu har trängts undan av nyare populationer. De är få, men vi kan fortfarande observera dem i sina naturliga beteendemönster: de blänger skeptiskt på snabbmatsrestaurangen som bytt ut ärtsoppan mot något mer… internationellt.
Fred stannar till och observerar en äldre man som står framför en meny på en kebabrestaurang.
“Kan jag få en vanlig falukorv?” frågar han försiktigt.
Kassörskan skakar på huvudet. Mannen tvekar, hans blick flackar som om han överväger att lämna, men så rycker han på axlarna och muttrar något om att ta en kycklingrulle istället.
Fred går vidare och sätter sig på en bänk, stirrar ut över torget. En äldre kvinna slår sig ner bredvid honom och suckar djupt.
”Det är inte som förr”, säger hon efter en stund.
Fred nickar men tvekar, bäst att vara lite PK.
”Får man ens säga så?”
Hon ser på honom, förbryllad.
”Jag menar, det antyder ju att något var bättre tidigare. Och det… är problematiskt.”
Hon rynkar pannan.
”Men det var ju bättre förr.”
”Nej, nej, så kan vi inte uttrycka oss. Vi kanske ska säga att det var annorlunda förr? Inte bättre, inte sämre – bara en annan epok… i den svenska livsvärlden.”
Kvinnan skakar på huvudet och vänder blicken tillbaka mot torget.
”Var tog alla svenskar vägen?”
Fred stelnar till.
”Får man ens säga svenskar längre? Det känns exkluderande.”
Hon ser på honom igen, nu med en blandning av irritation och uppgivenhet.
”Vad ska vi annars kalla oss?”
Fred tänker efter.
”Svenskish?”
”Låter som en sås.”
”Svenskhens?”
”Låter som höns.”
Han kliar sig på hakan, ser ut över torget där de sista infödingarna långsamt rör sig mellan apoteket och busshållplatsen. Så plötsligt lyser han upp.
”Svendianer!”
Kvinnan ger honom en lång blick.
”Vi brukade bara säga folk.”
Fred flinar, plockar upp sin mobil och knappar in ordet.
”Tänk dig, precis som ’hen’, fast för nationalitet. Vi får se om det hamnar på nyordslistan.”
Hon säger inget mer. De sitter tysta en stund, betraktar det som en gång var, det som blivit.
På tåget hem funderar han över svendianerna, över vart de tagit vägen. Svaret kommer oväntat snabbt när han öppnar mobilen och ser en rubrik i Expressen.
Jonas Gardell har skrivit ett debattinlägg där han menar att många, på grund av situationen i Sverige, nu överväger att flytta till Kanada.
Fred lutar sig tillbaka och skakar på huvudet.
Kändisar är som kanariefåglar – de varnar oss när de känner av förändringar i samhällsklimatet. Men han hade inte väntat sig att höra deras varnande kvitter från innerstan och Södermalm. Det är värre än han trott.
Kanske borde han själv överväga att fly till Kjelles Thailand, Joels USA eller Jonas Kanada. Dessa tre upplysta kanariefåglar har sett hoten långt före alla andra och kvittrar nu varnande – kvitt, kvitt.
Men tyvärr, hans bristande franskakunskaper och skogshuggartalanger (till skillnad från Jonas) ger honom låga poäng i Kanada. USA? Nej tack, han är ingen Robocop. Och i det där tredje landet… ja, bloggandet där verkar vara en aning farligt.
Så han stannar nog här.
Ni som kan flyga – gör det.
Fred traskade längs gågatan med händerna i fickorna och huvudet fullt av tankar om hur hans granne fortfarande envisades med att sätta upp Sosse-affischer i trapphuset, trots att det var mellan valår. Solen sken, men luften hade den där krispiga marskylan som bet i näsan. Han hade just passerat en tant med en rullator prydd med en röd ros i plast när någon knackade honom på axeln.
“Ursäkta, herrn!” rösten var nasal och överdrivet entusiastisk. Fred vände sig om och möttes av en ung kille i illgul väst med texten “MIFFO” tryckt över bröstet. Han hade en pärm under armen och en penna som såg ut att ha tuggats på av en nervös hund.
“MIFFO? Är det nån ny vegansk foodtruck eller vadå?” muttrade Fred och försökte gå vidare.
“Nej, nej, nej!” killen studsade framför honom som en överenergisk valp. “Mätinstitutet För Förvanskade Opinionsundersökningar! Vi gör den enda vettiga mätningen av vad folk egentligen tycker i det här landet. Får jag ställa några frågor?”
Fred suckade. “Om det inte tar mer än två minuter. Jag har en kebab som väntar på mig.”
“Perfekt!” MIFFO-killen bläddrade upp pärmen med en dramatisk gest. “Vi har utvecklat något revolutionerande: NSK – Negativa Sosse Koefficienten. Har du hört talas om det?”
“Nej, men det låter intressant,” sa Fred och höjde ett ögonbryn.
“Exakt!” Killen flinade som om han just uppfunnit hjulet. “NSK rensar bort alla röster från folk som inte har koll. Titta här – för att din röst ska räknas i vår modell måste du klara ett gäng kriterier. Kan du till exempel namnet på minst hälften av alla partiledare?”
Fred lutade huvudet och låtsades fundera djupt. “Låt se nu… Kristersson, han med kostymen som alltid låter som en övertydlig mellanstadielärare – ‘barn, nu ska ni lyssna på pappa Ulf’. Busch, den långa energiknippet som klär sig som en modekatalog men sen ba: ‘jag skäms inte för att älskar falukorv’, och folk bara… okej, Ebba. Och Sosse-tanten… vad heter hon nu igen? Magdalena? Hon som alltid ljuger med ett ‘vi socialdemokrater vill ju bara väl’ medan hon gömmer höjda skatter i bakfickan? Jag glömmer alltid de trista,” sa han med ett brett flin, fullt medveten om att han kunde rabbla varenda partiledare baklänges – inklusive deras favoritknep i debatter.
“Ser du! Det är precis det här vi menar!” MIFFO-killen skrev något i pärmen med överdriven iver. “Nästa: Är du under 80 år?”
“Ja, men min humor är tydligen från 90-talet, enligt min familj” svarade Fred.
“Check! Okej, nu blir det kul: Kändis eller politiker? Ygeman, Schyffert, Kuhnke.”
Fred skrattade till. “Ygeman är väl nån sömnig gubbe i riksdan, Schyffert kör stand-up och Kuhnke… är inte hon med i båda lägren? Typ en slamkrypare?”
MIFFO-killen nickade imponerat. “Du är vassare än de flesta. Nästa: Klädmärke eller politisk symbol? Hammaren och skäran.”
“Symbol, såklart. Men jag såg en hipster med det på en tröja häromdan, så jag kanske är förvirrad,” sa Fred och log snett.
“Du klarar dig än så länge. Kan du nämna en alternativ media källa?”
“Typ… Flashback? Eller räknas min kusins Facebook-rants?” frågade Fred.
“Vi tar det!” Killen gjorde en till anteckning. “Har du sett minst två nyhetsprogram i veckan?”
“Ja, i varje fall början. Sen kan det hända att jag råkar somna”, medgav Fred.
“Check. Röstat utan sällskap i röstbåset?”
“Ja, om man inte räknar med den där valförrättaren som stirrade på mig som om jag skulle sno pennan.”
“Och sist: Har du grundat ditt val på bloggare eller kändisar?”
Fred fnös. “Nej, jag litar mer på min taxichaufför än på nån influencer.”
MIFFO-killen slog igen pärmen med en smäll. “Grattis, du klarar NSK-testet! Men vet du vad? När vi väger röster med det här filtret så rasar Sossarna som en sten i en brunn. Alla tanter med rullatorer och nyanlända som röstar rött för att ‘man alltid gjort så’ åker ut direkt. Vår graf – som jag inte har med, tyvärr – visar att de knappt skulle få parkera cykeln utanför riksdagen!”
Fred skrattade högt. “Så ni har hittat ett sätt att förvanska undersökningar så att det ser vetenskapligt ut? Det är ju genialiskt. Ironiskt nog tror jag att min granne skulle älska det här – han röstar Sosse men kan inte stava till ‘partiprogram’.”
“Precis!” sa MIFFO-killen och blinkade. “Vi är ledande i att vrida statistik till något som faktiskt säger sanningen – eller i alla fall vår version av den. Tack för din tid, nu ska jag jaga nån annan!”
Fred skakade på huvudet och gick vidare med kebaben i handen, redan filandes på ett twitter-inlägg om MIFFO:s bisarra brilliance. Kanske borde han lansera NPK – Negativa Politiker Koefficienten – ett filter som kickar ut varenda riksdagsledamot som inte vet vad en liter mjölk kostar. Sen log han för sig själv, väl medveten om att han själv aldrig skulle kunna bli politiker, han hade inte en aning om vad en liter mjölk kostade.
Fred stod lutad mot katedern i det slitna klassrummet, en kopp kaffe från “Kaffet och Satiren” i handen. Doften av kaffet blandades med lukten av whiteboardpennor och tonårsångest. Eleverna framför honom – en brokig samling av ointresserade mobilscrollare och några få som faktiskt lyssnade – väntade på att han skulle börja. Han suckade, inte för att han ogillade jobbet, utan för att han visste att dagens ämne skulle få vissa av dem att himla med ögonen. Samhällskunskap var kul, men att försöka förklara politik för 16-åringar utan att själv tappa tron på mänskligheten? Det var en utmaning.
“Alright, dags att vakna”, sa Fred och knackade med pekfingret mot katedern. “Idag ska vi snacka om extrema partier. Ni har säkert hört vuxna gnälla om att SD är ‘extrema’, eller hur? Men här kommer en twist: tänk om det är alla andra som är konstiga? Tänk om det är SD som borde vägra snacka med de andra – V, S, MP, C, L, M, KD – för att de är de verkligt extrema?”
En hand räcktes upp längst bak. Klara, klassens eviga besserwisser. “Men… SD är väl typ fascister? Det säger min mamma.”
Fred log snett. “Din mamma har nog suttit för länge på S-styrelsemöten, Klara. Låt oss dissekera det här, parti för parti. Vi börjar med Vänsterpartiet.”
Han vände sig mot whiteboarden och skrev “V – EXTREMA” med stora bokstäver. “Vad vet ni om V?”
“Kommunister?” försökte Elias, som mest verkade vilja få lektionen över.
“Exakt”, sa Fred. “De har rötter i kommunismen. Tänk er det: ett kommunistiskt parti 2018. V vill avskaffa privat ägande. Ni vet, sånt som ni tar för givet, som att äga en mobil eller en skateboard. Istället får ni en grå Trabant och en hyresrätt om ni har tur. Extremt, eller hur?”
Några fniss hördes. Fred fortsatte: “Och deras ledare, Sjöstedt, han kunde gråta på kommando i debatter. En gång anklagade han SD för att flippa efter en lunch, sen gick han själv och minglade på Nobelfesten. Och allt är alltid tack vare honom, enligt honom själv. Tänk att vara i samma grupparbete som Jonas – det är inte mycket ni skulle få cred för, han skulle sno allt och sen skryta om det i evigheter. Tänk på det, elever – så uppför man sig inte om man vill bli respekterad.”
Klara rynkade på näsan. “Men de bryr sig ju om fattiga?”
Fred fnös och log snett. “Jo, de bryr sig mest om rösterna från de fattiga, Klara. Kolla verkligheten: V har själva varit med och skapat den nya fattigdomen – bostadsbrist, poliskris, skjutningar – men de är helt blinda för kopplingen till sitt eget höga flyktingmottagande. ‘Socioekonomiska strukturer’, tjatar de om. Naivt? Extremt.”
Han raderade “V” och skrev upp “S – EXTREMA”. “Nästa gäng: Socialdemokraterna. Ett parti fullt av Bagdad Bobs. Löfven sa ‘Mitt Europa bygger inte murar’, och gränserna var som schweizerost. Ylva snackade om ‘högutbildade’ migranter, Morgan misslyckades med allt från gränser till polisen, och Magdalena kunde inte bestämma sig om ladorna var tomma eller fulla. Surrealistiskt, som en Hitchcock-film.”
Elias skrattade. “Låter som mina morföräldrar som röstar S fast de klagar på pensionen.”
“Precis”, sa Fred och pekade på honom. “S har en extrem väljarbas: lurade pensionärer, eviga studenter och svinrika kändisar som låtsas bry sig. Och Löfven? Sämsta talaren i mannaminne. SD borde inte ens nicka åt deras håll.”
Han gick vidare, skrev upp “MP – EXTREMA”. “Miljöpartiet, då. Påstår sig rädda planeten men driver världens högsta flyktingmottagande. Extremt naivt. De behandlar barn som politiker och vuxna asylsökande som barn. Och deras ministrar? Alla kan bli minister om de varit på TV. Extremt.”
“Men Annie Lööf då?” frågade Klara. “Hon är väl okej?”
Fred skrattade torrt och skrev “C – EXTREMA”. “Centerpartiet? Annie skulle äta sin sko innan hon stöttar S, men sen röstar hon för deras lagar ändå. Ett gammalt bondeparti som nu lever på bloggare och SVT. Säger att vi kan ta emot 30 miljoner invandrare och gillar månggifte. Extremt? You bet.”
Han fortsatte med “L – EXTREMA”. “Liberalerna? En partiledare som kör samma tre oneliners i varje debatt. Politik efter barnens önskningar istället för väljarnas. Extremt odemokratiskt.”
“M – EXTREMA” kom upp näst. “Moderaterna röstar för skattefinansierad vänster-TV och applåderar Reinfeldts ‘Vi har inte råd med så mycket annat’. Extremt.”
Till sist “KD – EXTREMA”. “Kristdemokraterna – ett kristet parti som inte ens äger sin kyrka längre. Extremt på sitt sätt.”
Fred vände sig mot klassen, armarna i kors. “Men vet ni vad som är mest extremt? Väljarna. En pensionär som jobbat i 40 år och fortfarande tror att mer skatt fixar allt. Att se problemen och rösta likadant ändå – det är extremt. Utan extrema väljare skulle de här extrema partierna inte finnas.”
Elias lutade sig fram. “Så vad säger du, Fred? Är SD normala då?”
Fred tog en klunk kaffe och ryckte på axlarna. “Kanske. Eller så är det bara så att alla är extrema på sitt sätt. Men en sak är säker: jag skulle lita lika lite på en politiker som på er käre lärare här framme – och det vill säga, inte mycket.”
Klockan ringde. Eleverna packade ihop, och Fred tänkte för sig själv: De lyssnade idag, men vad spelar det för roll? Om tjugo år röstar de ändå på samma charlataner jag varnade dem för.