Det var en klar septemberdag 2017 när Fred öppnade dörren till Kaffet och Satiren. Den lilla kaféhörnan var fylld av doften av nymalda bönor och ett svagt eko av ironiska skratt från gäster som diskuterade dagens absurditeter. Fred, alltid med en gnista upprördhet över något han sett eller läst, steg fram till bordet där Alva Inter redan satt med sin laptop.
“Har du sett den senaste undersökningen om partisympatier på SVT?” frågade Fred och slog sig ner mittemot henne.
Alva lyfte blicken från skärmen och log snett. “Låt mig gissa – en stark slagsida åt vänster?”
Fred lutade sig tillbaka i stolen med spelad indignation. “Hur kan du tro det? Det är opartiska SVT vi talar om! Såklart det är 50/50.” Med ett snabbt klick googlade han fram artikeln och vände skärmen mot henne. På skärmen visades två staplar i perfekt balans: en blå och en röd, båda med 50 procent.
Innan Alva ens hann öppna munnen fortsatte Fred. “Du vet väl att jag har kontakter på MIFFO? Och tydligen var det så här – när resultatet först kom tillbaka till SVT som 90 procent rött, blev de vansinniga. Det var inte det här resultatet de hade beställt.”
Alva fnös till och lutade sig tillbaka i stolen. “Inte beställt? Typiskt SVT att beställa ett resultat,” skrattade hon.
Fred höjde ett finger för att hålla dramatiken vid liv. “Exakt! MIFFO vägrade ändra något, och enligt min kontakt skickades hela undersökningen vidare till kulturredaktionen för färgläggning. Och voilà – efter några penseldrag av solidaritet blev det 50 procent rött och 50 procent blått. Två perfekt balanserade staplar. Opartiskt, eller hur?”
Alva skrattade högt och skakade på huvudet. “Det är nästan för bra för att vara sant. Tror du MIFFO vågar läcka det här?”
Fred ryckte på axlarna, men hans ögon glimmade av en idé. “Vad säger du, ska vi göra det här till vår första riktiga artikel? En som sätter tonen för vad Falskanyheter.se står för?”
Alva log brett och började skriva på sin laptop. “Definitivt. Kaffet och Satiren är redan vår redaktion, så varför inte börja här och nu?”
Efter första artikeln kände Fred en ny sorts tillfredsställelse. Han hade hittat en kanal – ett sätt att släppa ut all samlad frustration över hyckleriet, orimligheterna och det rena galenskaperna som ständigt sköljde över honom. Kaffet och Satiren hade blivit hans ventil, en plats där absurditeter kunde pysa ut innan trycket blev för stort och han exploderade, som en överfull kaffepanna på spisen.
Så när han nästa gång steg in genom dörren, med ett självbelåtet leende och en ny idé i bagaget, kunde Alva inte låta bli att dra på smilbanden. “Jag antar att kaffet kokade över igen?” sa hon och lyfte på sin osynliga mössa.
“Alva, har du hört om Anderssons nya budgetmetod?” Han lade ner mobilen på bordet framför henne och pekade på rubriken.
Alva, som alltid var skeptisk till sensationella rubriker, läste långsamt. “‘Tivoliekonomi?’ Vad i hela friden…?”
Fred skrattade och drog fram en anteckning ur sin ficka. “Det är det bästa jag hört på länge. Tydligen har Magdalena Andersson inspirerats av Anders Borgs gamla… låt oss kalla det ‘partytrick’… men hon har gjort det lite mer städat. Nu är det ett hjul. De snurrar det för att bestämma om ladorna är fulla eller tomma.”
Alva lade ifrån sig tidningen och såg skeptiskt på Fred. “Så du menar att finansdepartementet har förvandlats till en nöjespark? Snurrar ett hjul och bestämmer budgeten?”
“Exakt!” Fred slog sig ner och snurrade sin telefon. “Jag hörde det från en källa på Rosenbad, att Andersson gått och inspirerats av Anders Borgs gamla ‘propellersnurra’. Men istället för att chockera med pinsamma partytrick kör hon något mer städat – ett budgethjul!”
Alva fnös till. “Och vad står det på det där hjulet? ‘Höja skatterna’ och ‘höja skatterna lite mer’?”
Fred skrattade. “Inte riktigt. Tydligen snurrar de fram beslutet mellan ‘ladorna är fulla’ och ‘ladorna är tomma’. “Jaha,” sa Alva torrt. “Och ingen på Rosenbad tycker att det här är ett problem?”
Fred skakade på huvudet med en överdrivet dramatisk suck. “Ingen verkar bry sig, för det går ju bra ungefär varannan gång. Ena veckan är vi ett föredöme för hela Europa, och nästa vecka är vi på väg mot ruinens brant.
Alva lutade sig tillbaka i stolen. “Så vi har gått från kalkyler och prognoser till att driva en budget som om det vore ett tivoli. Vad ska vi göra med det här?”
Fred höjde kaffekoppen med ett litet leende. “Vi gör det vi alltid gör, Alva. Vi förvandlar absurditet till sanning. ‘Tivoliekonomi’ låter som en perfekt rubrik.”
“Det gör det verkligen,” sa Alva och öppnade sin laptop. “Dags att spinna vidare på den här idén.”
Det var söndag kväll, och Fred låg i soffan med fjärrkontrollen i handen. Helgen hade gått alldeles för snabbt, och tanken på att börja en ny arbetsvecka gav honom redan dåligt humör. TV:n var påslagen, och i ett inslag från kvällsnyheterna stod Anders Ygeman och gjorde det han brukade göra bäst: avfärdade kritik.
“Det är uppenbart att oppositionen bara försöker skapa kaos,” sa Ygeman med sin sedvanligt sömniga röst. Nyhetsankaret nickade förstående, och inslaget gled vidare till andra frågor.
Fred satte sig långsamt upp i soffan och muttrade för sig själv: “Skapa kaos… Alltid samma visa så fort någon kritiserar Socialdemokraterna.”
Han slog över till en annan kanal, men orden fastnade i hans huvud. Det var något med enkelheten i den frasen – hur den kunde användas för att avfärda allt och alla. Han skrattade till åt tanken: Vad skulle hända om jag själv började leva efter det där?
Måndag morgon började inte bättre än väntat. Väckarklockan ringde med sitt gälla tjut, och Freds första impuls var att kasta den i golvet. “Det där jäkla alarmet vill bara skapa kaos,” muttrade han och somnade om.
En timme senare vaknade han i panik. Mobilen vibrerade på nattduksbordet, och jobbet blinkade på skärmen. Han svarade yrvaket.
“Fred, var är du? Vi skulle ses i lärarrummet innan lektion.”
”Fan vad du skapar kaos,” mumlade Fred, lade på och kastade sig ur sängen. Med en macka i handen och kläder som såg ut att ha plockats direkt från golvet, rusade han ut genom dörren. The look av samhällskunskaps lärare.
På väg till skolan fortsatte Fred sitt kaos-test. Han ignorerade bussens biljettläsare och mötte chaufförens blick med ett självsäkert leende. “Varför måste du skapa kaos i min morgon?” frågade han innan han gick vidare och satte sig längst bak, numera stolt medlem i samma klubb som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) – planka.nu.
När han väl anlände till skolan mötte han rektorn i korridoren. “Fred, vi behöver prata om din terminsplanering. Den skulle ha varit inne i fredags.” Fred höjde handen med ett teatraliskt uttryck. ”Sluta! Inget kaos tack, jag har allt under kontroll.”
Första lektionen för dagen var “Källkritik och propaganda”. Fred skrev “Skapa kaos” med stora bokstäver på tavlan och vände sig mot klassen.
“Vad betyder det här för er?” frågade han.
En av eleverna räckte upp handen. “Är det inte det Socialdemokraterna alltid säger när någon kritiserar dem?”
Fred log brett. Exakt, direkt från spinndoktorns lilla manual. Idag ska vi analysera hur den här frasen används som retorisk strategi. Och,” tillade han med ett flin, “jag har själv testat den imorse. Det fungerar utmärkt.”
Eleverna skrattade, och lektionen förvandlades snabbt till en diskussion om hur politiska fraser kunde användas för att underminera kritik. När en elev undrade om det verkligen fungerade i verkliga livet, lutade sig Fred fram med ett snett leende och sa: “Ni tror väl inte att Sossarna har styrt i ett sekel på grund av sina budgetar?”
Resten av dagen fortsatte i samma anda. Fred skyllde på “kaos” när han glömde ett möte och påstod att det var kollegorna som försökte sabotera hans dag. På rasten, när en elev frågade varför ingen i personalen verkade ha koll, skrockade Fred och sa: “Kaos är helt enkelt det nya schemat.”
När arbetsdagen var slut och Fred satt vid datorn för att skriva ner sina tankar, kunde han inte låta bli att le. ”Till helgen får det bli som en Vänsterpartist – någon annan får betala.”
Fred vaknade med en molande känsla i käken och en ännu värre känsla i magen. Tandläkartid. Efter månader av väntan var det äntligen dags, och nu önskade han nästan att han hade struntat i det. Det var något med tandläkarbesök som alltid fick honom att känna sig som ett barn igen – utsatt, nervös och osäker på vad som väntade.
I väntrummet, innan han blev inkallad, bläddrade han igenom en tidning som låg på bordet. Tand & Tvekan – Sveriges ledande odontologiska nyhetstidning.
Rubrikerna var oroväckande. “Akut tandläkarbrist hotar folkhälsan”. Medan han läste väcktes en bekant irritation. Han mindes hur Ylva Johansson för några år sedan påstod att vi fått en “fantastisk tillgång” på tandläkare genom flyktingströmmarna. Men nu? Akut brist! Och ingen verkar vilja prata om varför.
När tandläkaren för andra gången tappar instrumentet på golvet och omilt slår i mina tänder tänker jag att jag måste sitta hos tandläkarnas “Fawlty Towers”-praktik. Första tanken är att resa mig och gå, men när “Emanuel” – en ung, osäker assistent – dyker upp och står och ser förvirrad ut i dörröppningen, blir det hela absurt roligt. Första gången på 50 år som jag faktiskt skrattar hos tandläkaren.
Men sen slår verkligheten till. När behandlingen väl är över får jag räkningen. Priset är orimligt. Tandläkaren, en man från Iran, ser sig omkring och lutar sig sedan konspiratoriskt fram.
“Det var en bluff,” viskar han.
“Vad var en bluff?” frågar jag, fortfarande med en bedövad tunga.
“Alla dessa tandläkare Sverige fick. Du vet, i mitt hemland är tandläkare ingen skyddad titel. I stort sett alla som någon gång skänkt en slant till tandfen kan kalla sig tandläkare.” Han skrattar kort och skakar på huvudet. “Så ja, Sverige tog emot många tandläkare, men… ja, du förstår.”
Han suckar och fortsätter. “Och nu? Min kostnad har skjutit i höjden. Staten kräver att jag anställer vissa av dessa ‘tandläkare’ för enklare uppgifter. Etableringstandställningar, kallas det. Vi har fluorblandare, ‘hålla i handen’-stödjare, instrumenttvättare och guldstjärneutdelare. Alla ska ha en del av kakan.”
Han slår ut med armarna och flinar. “Men du vet, en svenska lider.”
Jag stirrar på honom. “Det heter ‘en svensk tiger’.”
Tandläkaren rycker på axlarna och ler brett. “Same same.”
Jag lämnar kliniken med känslan av en dubbel rotfyllning – borrad i både tand och plånbok. Kanske är det här som idén om tandboys föddes. En äldre kvinna tar en ensam tandläkare under sina vingar, ger honom en roll, lite ekonomiskt stöd och en plats att bo. På sätt och vis kanske de lyckas bättre än staten.
Jag drar upp mobilen och skickar ett meddelande till Alva: “Har du en tandboy?”
Fred och Alva satt vid sitt vanliga bord på Kaffet och Satiren, inbegripna i en diskussion om den senaste undersökningen från MIFFO, när dörren plötsligt öppnades och ett välbekant ansikte klev in. Två, faktiskt.
Morgan Johansson och Maria Ferm.
Alva höjde knappt blicken från sin laptop. “Det här blir intressant.”
Fred log brett. “Det här blir underhållning.”
De två politikerna slog sig ner vid bordet intill och började samtala. Trots att de försökte hålla rösterna låga, hördes deras ord tydligt över kaféets sorl.
Morgan, fortfarande med smulor från sin mazarin i mungipan, lutade sig fram och sa med myndig ton:
– Jo, förstår du, Ferm. Dublinförordningen säger att man har rätt att söka asyl i sista säkra landet inom EU, så att man kommer så långt bort från kriget som möjligt.
Maria Ferm nickade allvarligt.
– Precis, Morgan. Så egentligen borde alla söka asyl i Norge, eftersom det ligger ännu längre bort från konflikterna.
Fred och Alva utbytte blickar. Alva tryckte naglarna i handflatan för att inte brista ut i skratt.
“Det där,” mumlade Fred, “är en nivå av inkompetens jag inte trodde var möjlig att uppnå i ett offentligt sammanhang.”
Alva nickade och torkade en tår från ögat. “Inte bara missförstår de Dublinförordningen – de verkar ha glömt att Norge inte ens är med i EU.”
Fred lutade sig tillbaka i stolen. “Vi borde skriva om det här. Ett perfekt exempel på politiker som inte förstår ett system men ändå argumenterar om det som om de vore experter.”
Alva flinade. “Fast det ironiska är att deras missuppfattning har råkat leda till rätt resultat. Folk har ju faktiskt hamnat i Sverige och Norge istället för i första EU-landet.”
Fred suckade. “Så låt mig sammanfatta: de förstår inte Dublinförordningen, de vet inte att Norge inte är med i EU, men ändå har deras missuppfattning på något sätt blivit verklighet?”
Alva höjde på ögonbrynen. “Det låter som svensk migrationspolitik i ett nötskal.”
Vid bordet intill höjde Morgan och Ferm sina mazariner i en tyst skål – ovetande om att de precis levererat ännu en paradox att lägga till i svensk politik.
Fred höjde handen för att få tyst i klassrummet. Det behövdes knappt, det var ändå ingen som pratade. Eller jo, någon satt och viskade något om en influencer som blivit av med ett sponsorkontrakt för att ha haft fel åsikt.
Han vände sig om och skrev med stora bokstäver på tavlan:
SKRIKDEMOKRATI
“Vad tror ni att det här betyder?”
En elev lutade sig tillbaka på stolen. “Att den som gapar högst vinner?”
Fred nickade. “Ja. Eller för att vara exakt: den som gapar högst och har rätt åsikter vinner. Det räcker inte att bara skrika, man måste skrika rätt saker. Försök skrika fel saker så får ni se hur det går.”
Tystnad. Sedan en försiktig hand. “Men… ska man inte få säga vad man vill i en demokrati?”
Fred log. “Ah, du menar att vi lever i en sån där klassisk ‘Jag-måste-inte-hålla-med-dig-men-jag-försvarar-din-rätt-att-säga-det’-demokrati? En sån där som lärs ut i samhällskunskapsböcker?” Han vände sig om och skrev bredvid:
HÅLLKÄFTEN-DEMOKRATI
“För i praktiken fungerar det lite annorlunda. Vi har gått från yttrandefrihet till ‘Du-har-rätt-att-yttra-dig-men-jag-har-rätt-att-skrika-så-högt-att-du-inte-hörs’-frihet.”
Någon fnissade längst bak. “Men är det inte så politik alltid har varit?”
“Bra fråga!” Fred höjde en penna i luften. “Vi kan ta en gammal referens, ni kanske inte har sett den, men i Monty Pythons Life of Brianfinns en scen där Brian står i en folksamling och försöker få alla att tänka själva. Vet ni vad han får till svar?”
Han tvekade inte ens på att de skulle kunna det, han tog sats och vrålade själv svaret:
“YES! WE ARE ALL INDIVIDUALS!”
Ett par elever skrattade. Någon såg förbryllad ut. “Men… det är ju motsägelsefullt?”
“Exakt!” Fred pekade på tavlan. “Och där har ni vår moderna demokrati. Alla skriker i kör om sin egen unika åsikt, men i praktiken är det den som skriker rätt saker som får höras. Ni vet det där talesättet om att den som tiger samtycker? Det har uppdaterats. Nu gäller den som inte skriker håller på fienden.”
Nu började diskussionen komma igång. En elev muttrade att det ändå inte kunde vara så illa.
Fred slog ut med armarna. “Okej, låt oss testa! Vi säger att vi ska hålla en debatt om kriminalpolitik. Jag är emot hårdare straff. Vad säger ni?”
“Man kanske borde höja straffen för vissa brott?” sa någon.
“RASIST!” vrålade Fred och slog med handen i bordet.
Eleven stirrade på honom. “Va?”
“Vadå va? Du är ju emot mänskliga rättigheter!”
“Nej, alltså, jag menade bara att om en grov våldtäktsman får typ två år så kanske det är för lågt…”
“TVÅ ÅR? Du vill låsa in folk för evigt! BRUNSKJORTA!”
Nu skrattade hela klassen.
Fred lutade sig mot katedern med ett snett leende. “Ser ni? Så här funkar det. Om man inte kan vinna en diskussion på argument, kan man alltid vinna på volym. Skrik högre än motståndaren och döp om honom till något fruktansvärt. Då behöver du aldrig bemöta vad han säger.”
Någon höjde handen. “Men det är ju jättelätt att missbruka?”
Fred nickade. “Javisst. Och just därför har det blivit en så effektiv metod. Om du har makt och mikrofonen, kan du styra debatten genom att utmåla alla kritiker som hemska människor. Det är därför man alltid hittar rätt personer att lyfta fram i en fråga. Hur kommer det sig att det alltid är exakt rätt organisationer som får sitta i SVT och tycka? Exakt rätt forskare? Exakt rätt civilsamhällesrepresentanter?”
Ingen svarade.
Fred sträckte sig efter sin kaffekopp och tog en klunk. “Så, vem är det egentligen som har makten i en skrikdemokrati?”
Tystnad igen.
Sedan sa någon, nästan viskande: “De som bestämmer vem som får skrika.”
Fred pekade mot eleven med sin kaffekopp. “EXAKT!”
Han vände sig om och skrev på tavlan:
1. Skrik först.
2. Skrik rätt.
3. Skrik högre än motståndaren.
Han lutade sig tillbaka mot katedern och såg ut över klassen. “Så vad är lösningen? Hur ser vi till att demokratin inte reduceras till en tävling i att vara mest högljudd?”
Någon föreslog att folk kunde lära sig att lyssna. En annan mumlade att medierna borde låta fler röster höras istället för att ge megafonen till samma gamla aktivister.
Fred knackade med fingrarna på bordsskivan. “Men vet ni vad? Jag har en ännu bättre idé. Vi inför en volymmätare kopplad till substansen – ju mindre innehåll i argumentet, desto lägre decibel. Eller varför inte en omvänd megafon där varje skrikare automatiskt tystas ner efter sitt tredje ‘du är ett hot mot demokratin’?”
Han vände sig mot tavlan och skrev:
HÅLLKÄFTEN-SKRIKDEMOKRATI
“En möjlig väg framåt för svensk demokrati? Kanske behöver vi ett slags rösttystnadens balansräkning, där alla får samma möjlighet att göra sin röst hörd – inte bara de som redan har vant sig vid att skrika högst. En demokrati där volymen anpassas efter substans, där ett välformulerat argument väger tyngre än en megafon. För när alla skriker samtidigt, drunknar orden i larmet. Och det är ofta de som är tysta som har mest att säga.”
Eleverna satt tysta. Sedan räckte någon upp handen.
”Men… om alla får prata, betyder det inte att de som är tysta också måste börja skrika?”
Fred log och la ner kritan.
”Nej. Det betyder att vi äntligen skulle kunna höra dem.”
Fred hällde upp dagens första kopp kaffe och slog på TV:n, som han alltid gjorde vid frukosten. Han visste att det skulle irritera honom, men det var en ritual han inte kunde vara utan. SVT och TV4 var som politisk espresso – en säker källa till morgonens första adrenalinkick. Det var märkligt, egentligen. Inte ens reklamfinansierad TV hade lyckats undvika det här självklara filtret av medveten verklighetsförnekelse.
Just den här morgonen var det TV4 Nyhetsmorgon som stod för underhållningen. Ämnet? Den växande otryggheten för landets brevbärare. Fred spetsade öronen när inslaget rullade igång. På skärmen syntes en leende brevbärare som tryggt cyklade genom ett idylliskt villaområde med perfekt klippta häckar och nyvattnade rabatter – en miljö där ingen brevbärare någonsin trakasserats eller hotats. TV4 hade omsorgsfullt valt att illustrera problemet med en plats där det inte existerade. Den visuella representationen av landets brevbärare – så som de ville att det skulle se ut.
Fred tog en klunk kaffe. Han visste redan vad som skulle komma. En brevbärare i studion, ett milt anslag i diskussionen och en panel av medieproffs som analyserade problemet utifrån en trygg position långt från verkligheten. Efter några minuter av artiga utläggningar kom de fram till en slutsats: PostNords leveransproblem var nog ändå den stora boven. Och vi svenskar, vi kanske hade blivit lite för dåliga på att hälsa på vår brevbärare. En paneldeltagare föreslog rentav att vi borde bjuda in dem på fika för att främja trivseln.
Fred satte ner koppen lite för hårt i bordet. De lekte med ämnet som en katt med ett garnnystan, drog i det, rullade runt det, men såg aldrig vad det egentligen bestod av. Att brevbärare misshandlades, rånades och trakasserades i vissa områden var en detalj man inte behövde nämna. Att dessa områden sammanföll med de berömda no-go-zonerna var ett sammanträffande för obekvämt att beakta. Istället – ett vänligt leende och en uppmaning att vinka lite mer när brevbäraren kommer förbi.
“Jaha. Så det är hälsningsfrekvensen som är problemet,” muttrade Fred för sig själv och sträckte sig efter fjärrkontrollen. “Inte att deras arbetsmiljö har blivit alltmer riskfylld.”
Han skrattade tyst för sig själv och stängde av TV:n. Det var nästan imponerande hur långt man kunde gå för att inte säga det som alla tänkte. Det krävdes en särskild sorts skicklighet att dansa runt verkligheten på det här sättet – som resultatet av många års träning i en filterbubbla – och skrattade igen. Reklamfinansierad TV som lutar åt vänster och journalister som lever i en isolerad bubbla – vi får den media vi förtjänar.
Men något gnagde i honom. Varför spekulera när han kunde undersöka själv? Fred bestämde sig för att göra ett studiebesök i verkligheten. En riktig no-go-zon.
Så, var börjar man? Han behövde en plats som passade TV4:s beskrivning av problemet. Ett område där elefanten i rummet verkligen var elefanten i rummet. Det fanns bara ett rimligt val – Skansen.
När han närmade sig entrén slog det honom att hela parken var omgärdad av stängsel. Stängsel och grindar. Som om något behövde hållas ute – eller inne. Han stannade till och betraktade den höga porten. Det var något kusligt över det hela, som filmen ”flykten från New – York”. Vinden ven genom de tomma biljettluckorna, och någonstans i fjärran hördes ett larm – eller var det ett dämpat trumpetande.
Med en teatraliskt överdriven min torkade Fred svetten från pannan. “Okej, andas. Vi gör det här fort. In och ut. Om jag inte kommer tillbaka, berätta min historia.”
Han klev in genom grinden och gick försiktigt vidare, som om han trätt in i en förbjuden zon. Gångarna låg tomma. Ingen postbil, ingen brevbärare. Han såg sig om, höll andan. Han tog några steg till, och en gren knäcktes under hans fot. Det ekade i den ödsliga djurparken.
“Jag borde inte vara här…” mumlade han, spelade upp sin egen skräckfilmsversion av det hela i huvudet.
Och där, mitt på savannen, stod den. Elefanten. För vi vet ju alla att det är elefanterna som, med sina massiva fötter, stampar sönder brevbärarnas fordon. Elefanterna som kastar hårda kulor och sprutar ner postbilarna med vatten. Fred stirrade på den och kände plikten kalla – som medborgarjournalist måste han testa dess instinkter. Han sträckte sig ner i fickan, fiskade upp ett gulnat brev och viftade med det i luften. Ingen reaktion. Han tog ett steg närmare, pekade på elefanten och sa högt: “Du vet väl att det inte finns tillräckligt med frimärken i hela landet för att täcka din vikt?” Elefanten blinkade långsamt, viftade lite med snabeln och lunkade in bakom en stenformation. Fullständigt obrydd.
Bakom honom gnisslade en grind till. Fred snurrade runt. Inbillade han sig, eller hade den rört sig?
“Så det var sant ändå,” sa han högt och skakade på huvudet. “PostNord har officiellt gett upp Skansen, fast det inte var elefanterna som var elefanterna i rummet.”
Han plockade upp sin mobil och skrev ner en snabb notering: “Verklighetsrapport från en no-go-zon: inga brevbärare i sikte, endast elefanter. Sverige år 2017. Snablar vilken beröringsskräck.”
Fred låg i soffan och bläddrade slött på mobilen när den ringde. Skärmen visade ett okänt nummer. Nyfikenheten tog över. Han svarade.
”Hallå?”
”Hej, det här är Tony från Dovus opinionsinstitut! Jag vill bara informera dig om att samtalet spelas in för utbildningssyfte (åt Expo) och att vi har några frågor till dig. Svara rätt och du kan vinna tio rullar Center!”
Fred kisade mot skärmen. Spelar in?
”Nu till första frågan: Skulle du säga att du har störst förtroende för en partiledare från ett rasistiskt parti som vill utvisa alla barn, eller för en ung kvinna som förespråkar fler satsningar på… ja, allt?”
”Det där låter… en aning vinklat.”
”Absolut INTE! Vi är strikt opartiska. Men jag måste ha ett svar – partiledaren som utvisar barn, eller Annie? Bara välj det som känns rätt i hjärtat!”
”Jag sa ju att frågan—”
”Jag hörde ‘Annie’! Grymt! Jag fyller i det. Vi går vidare.”
”Nej, jag sa—”
”Men låt oss inte stanna där! Nu till nästa fråga: Om du tänker på stabilitet och ansvar, vilken partiledare känner du då störst förtroende för? Alternativen är A: Annie. B: Den där andra.”
”Vilken andra?”
”Jaså, du kan inte ens komma på någon? Intressant! Det låter ju som att Annie är det självklara valet här, eller hur?”
”Men—”
”Jättebra! Jag noterar Annie. Sista frågan: Om du var tvungen att vara inlåst i en hiss i tolv timmar – vem skulle du helst ha där? A: En varm, inkluderande partiledare med visioner och framåtanda, eller B: En högerextremist med misstänkta kopplingar till ryska trollfabriker?”
”Jag vet inte, jag tror—”
”Åh, jag hör att du tvekar! Men tänk efter – vill du verkligen vara instängd med en rysk agent? Det hade ju varit ganska obehagligt. Eller så kan du välja en som bjuder på lite Center-rullar medan ni väntar på räddningen?”
”Det är fortfarande väldigt ledande…”
”Ledande? Nej, nej, det handlar om att hjälpa dig att hitta rätt svar. Och du vet vad som händer om du svarar rätt – tio rullar Center! Jag kan nästan höra hur chokladen smälter i munnen på dig.”
”Jag tror jag—”
”Jag noterar Annie! Och med det är vi klara! Tack för din medverkan – dina svar kommer användas för att bekräfta den breda folkliga uppslutningen kring Centerpartiet! Ha en fantastisk dag, och centerrullarna… ja, vi får se!”
Pip. Samtalet bröts.
Fred stirrade på telefonen. Han lutade sig tillbaka i soffan och var irriterad.
Det där var fyrstegsfinten i sin renaste form – hotet, vinklade frågor, mutan och feltolkningen – allt i en enda aggressiv säljpitch.
Och Centerrullarna kan man väl glömma.
Fred strosade genom centrum en mulen tisdag och fick syn på tre äldre män som satt på en parkbänk och slappade med varsin termos i handen. Det var något nästan provocerande över deras lugn. Han gick fram och stannade framför dem med armarna i kors.
“Här sitter ni och slappar. Har ni inget jobb att gå till?” sa han med ett snett leende.
Den ene mannen, iklädd en sliten skepparkavaj, tittade upp och granskade honom med en blandning av trötthet och road irritation. “Nej, du vet, vi har gjort vårt. Nu är det dags för de unga att jobba.”
Fred sjönk ner på bänken bredvid dem. “Jaha, ni har gjort ert? Men är ni säkra på det? Enligt vissa politiker kan ni nog jobba tills ni trillar av stolen. Pensionsåldern rör sig uppåt snabbare än inflationen. Snart får ni gå direkt från jobbet till krematoriet.”
Den andre mannen suckade och tog en klunk kaffe ur sin termos. “Vem vill anställa en 60-plussare, och vilka jobb finns som skulle passa? Svaret är enkelt: inga. Staten bryr sig inte om vad du gör, bara du inte plockar ut din pension. För staten skulle du lika gärna kunna rullas fram i en rullstol, ställas i ett hörn och hämtas upp igen när dagen är slut – så länge du inte kostar något i pensionsutbetalningar.”
En av männen skakar på huvudet. “Det låter som när man gick i lumpen. Vi grävde gropar ena dagen och fyllde igen dem nästa. Fast vi fick åtminstone ärtsoppa.
Fred nickade och plockade upp mobilen. “MIFFO har gjort en undersökning – ja, ni vet, såna där frågor som får en att undra vem som ens svarar. ‘Om ekonomin tillät det, skulle du gå i pension tidigare än 65, vid 65, eller senare?’ 80 % sa ‘tidigare,’ 15 % ‘vid 65,’ och 5 % – antagligen masochisterna – ‘senare.’ Men lyssna här, gubbar. Tänk er att ni räknat med att lägga av vid 61, få 14 000 i månaden och bara softa. Sen kommer nån politiker och flyttar fram det till 65. Det är fyra år, eller 48 månader. 48 gånger 14 000 – det är över 670 000 spänn som bara poff, försvinner! Pengar ni slitit för, borta ner i nån byråkratisk brunn. Och då har vi inte ens räknat med att ni kunde ha köpt en husbil och dragit till Spanien istället för att sitta här och frysa med termosen.”
Skepparkavajen rättade till kepsen och suckade. “De har ju trummat i oss i åratal att invandringen skulle rädda välfärden. Men nu urholkas den istället, och pensionsåldern höjs. Tack vare invandringen, eller trots den – vem vet?”
Fred log snett. “Och vad är det då för jobb dessa ‘äldrearbetare’ ska göra? SVT:s Rapport hittar säkert någon akademiker som organiserar papper eller en politiker som kan tänka sig att skriva en bok, men majoriteten som slitit med tunga yrken hela livet har en helt annan verklighet. Kanske kommer ni få höra Fredrik Reinfeldts råd att sadla om för att orka – som om det vore lätt att börja om vid 60 med något ‘framtidsyrke’ som systemutvecklare, officer eller tandhygienist.”
Den andre mannen fnös. “Det där är rent trams. Om vi ska jobba vidare så handlar det snarare om enklare jobb – inte att skola om sig till officer.”
Skepparkavajen nickade. “Grupp ställs mot grupp: nyanlända och äldrearbetare i konkurrens om enkla jobb. Ska de som är 60+ nu servera på McDonald’s, köra taxi eller budbil? Ska man, i stället för att få en lugn pension, stå i Drive Thru med extra förstärkt hörapparat och rullskridskor? Men Rapport hittar säkert någon som tycker det blir spännande att skaffa nya yngre vänner.”
Fred reser sig och klappar en av männen på axeln. “Tack för samtalet, gubbar. Jag ska gå hem och skriva en debattartikel om det här.”
En av männen ler. “Skriva? Så du jobbar inte heller?”
Fred skrattar och börjar gå därifrån. “Nej, men jag är i alla fall sysselsatt!”