Jag gör det för planeten

Att bli upprörd över klimatförändringarna är nästan lika trendigt som att dricka latte med havremjölk – men att använda det som en ursäkt för att inte skaffa barn är verkligen att gå ur askan i elden. Det är inte så att enbart vänstervridna hipsters väljer bort barnafödande; det verkar dock vara deras favoritlogik, en paradoxal önskan om att någon annan ska fylla jorden med miljömedvetna små människor medan de själva passar på att njuta av den ökade personliga friheten.

Att sätta klimatfrågan överst, högt över alla andra brinnande världsproblem, kräver en särskild talang att selektivt blunda för verkligheten. Om vi sneglar mot våra grannar österut – Ukraina, där man mer bekymrar sig över att undvika verkliga bomber än metaforiska framtida koldioxidbomber, får vår fixering vid klimatångest plötsligt en dimension av lyx. Och de baltiska grannarna ligger inte heller sömnlösa över stigande havsnivåer. Däremot sömnlösa över att den stora grannen ska banka på dörren.

Det verkar som att vår besatthet av klimatångest har blivit det ultimata förstavärldsproblemet – en lagom ångest som av någon anledning trumfar alla andra livets bekymmer, inklusive det att skapa och ta hand om ett liv eller oroa sig över de som vill ta ett liv. Vem vet, i framtiden kanske “Jag gör det för planeten” blir det nya “Hunden åt upp mina läxor”.

Annars ha vi det finborgliga sättet att se det, vi som ”living next door to Alice” kommer att få ta emot en hel del små ”Alicear” och dessa ska märkligt nog inte levereras med storken. Det känns inte heller som en planetlösning, möjligtvis en finborglig lösning.

Trots att vår oro för framtiden har blivit så omfattande att vi knappt vågar föröka oss, har vi lyckats avancera oss upp till en fjärdeplats i World Happiness Report – medan Ukraina, som har betydligt mer påtagliga problem att brottas med, hamnar på plats 105.

Det leder oss till den stora frågan: Måste man verkligen välja? Kan vi inte hantera flera problem på en gång? Eller ska vi inte börja med att säkra artens överlevnad, sedan ta itu med att stoppa allt dödande, och till sist – men absolut inte minst – rädda klimatet. I den ordningen, tack. För vad är meningen med att rädda en värld om det inte finns någon kvar att uppleva den?