Kaffet och Satiren var ett litet kafé i hjärtat av Stockholm, en plats där lika delar cyniker och drömmare samlades över billigt kaffe och oändliga diskussioner. Fred hade funnit det av en slump, en regnig dag när han behövde tak över huvudet och ett eluttag till sin laptop. Här satt han ofta i ett hörn, omgiven av en brokig samling personligheter: Twitter-krigare som avfyrade salvor mot etablissemanget, pensionärer som löste världens problem över en kopp svart och så kallade konspirationsteoretiker som såg chemtrails i cappuccinoskummet och Soros fingeravtryck i sockerkakorna.
Det var här han hade träffat Alva Inter, en redaktör med vassa ögon och snabba tangenter. Alva kunde dissekera en text snabbare än Fred hann säga ”vänsterpropaganda”, och hon hade en förmåga att utmana honom på precis rätt sätt. Hennes initialer – AI – hade han såklart inte kunnat låta bli att skämta om. ”Är du en robot som ska lära mig skilja på de och dem, eller en algoritm förklädd till besserwisser?” brukade han fråga. Alva svarade alltid med samma hånfulla leende: ”Fred, du är som en Arne Anka fast utan cigaretten och festen.”
Det var nog inte bara dåligt väder och batteribrist som drog Fred till kafét, utan en gnagande känsla av att något väntade på att bli upptäckt. Ända sedan den där misslyckade praktikperioden på Kamratposten, där han trodde att han skulle få ett scoop med före detta statsminister Löfven – som ju bara ställde upp för intervjuer med Kamratposten – men istället fick nöja sig med att fråga om favoritfärg och maträtt. Det blev inget bra, men intresset för politik och samhällsfrågor tog fart – och nu, som samhällskunskapsvikarie, var han lustigt nog den enda på skolan som inte köpte vänsterns kumbaya-sånger. Likaså funderingarna kring ”Kamratposten”. Vilket namn! En distinkt kommunistisk klang. Där fanns det verkliga scoopet. Kunde det vara så att det började redan med barnen?
Fred lutade sig fram över bordet och stirrade på Alva. ”Har du någonsin tänkt på Kamratposten?” frågade han plötsligt. Alva höjde ett ögonbryn, van vid Freds plötsliga frågor men ändå lite nyfiken. ”Du menar den där tidningen för barn? Vad är det med den?”
”Jo, tänk efter,” sa Fred, och en glimt av något nästan konspiratoriskt tändes i hans ögon. ”Namnet. Kamratposten. Det låter ju som något direktimporterat från DDR. Och tänk om det är där det börjar? Med barnen. Små, oskyldiga själar som matas med… jag vet inte… vänstervärderingar?”
Alva lutade sig tillbaka och korsade armarna. ”Så din teori är att Kamratposten är en inkörsport till vänsterns grepp om media och samhället? Det är ju inte direkt en hemlig cell inom KGB, Fred.”
”Nej, men det är subtilt,” envisades Fred. ”Tänk på det. Barn växer upp och blir vana vid vissa budskap. Och sen… sen har du vuxna som inte ifrågasätter något, bara sväljer allt. Det är genialt, på ett sätt. Om det är sant.”
Alva skrattade och skakade på huvudet. ”Du är en konspirationsteoretiker med alldeles för lite sömn.” Men hon kunde inte låta bli att fundera. ”Fast… det vore ju intressant att kolla upp. Har du tänkt gräva i det?”
”Kanske,” sa Fred och tog en klunk av sitt nu kalla kaffe. ”Om jag kan hitta något som knyter ihop det med hur falska nyheter sprids idag. Det skulle kunna bli en artikelserie, en blogg eller kanske en bok.”
Alva log igen, men den här gången var det något nästan utmanande i hennes blick. ”Om någon kan få det att låta trovärdigt så är det du, Fred. Så länge du inte börjar kalla dig själv ’Fred Kamratjägaren.’”
Fred skrattade. ”Vi får väl se. Men jag har en känsla av att det finns något här, Alva. Något som är värt att förstå och avslöja. Det är alldeles för mycket kamrat.”
Kapitel 2017
Kapitel 2018
Kapitel 2019
Kapitel 2020
Kapitel 2021
Kapitel 2022
Kapitel 2023
Kapitel 2024