Funderar på att byta lag inför 2025
Efter åratal av att känna blodtrycket skena varje gång jag slår på SVT eller TV4 – särskilt TV4:s nyhetspanel och SVT Morgon – börjar jag undra om det inte vore enklare att bara ge upp. Att lämna debatterna bakom mig, sluta ifrågasätta och istället bara luta mig tillbaka i soffan. Tänk att nicka instämmande åt det som sägs, känna sig lite duktig och samtidigt få applåder från kulturetablissemanget. Är det inte så livet ska vara?
Jag överväger alltså att byta sida när vi går in i 2025. Att bli vänster. Inte för att jag plötsligt har blivit för högre skatter eller fler regleringar, utan för att det verkar vara en enklare tillvaro. Ett lugnare liv.
Att säga rätt saker verkar vara den magiska nyckeln. Jag skulle kunna omfamna de mest älskvärda vänsteråsikterna utan att någonsin behöva bry mig om huruvida de faktiskt fungerar.
- Kärnkraft? Självklart emot. Eller för, beroende på hur vinden blåser. Jag kan bli en perfekt vindflöjel, lojal mot vinden.
- Skatter? Ju högre desto bättre. Staten vet bäst, och vi vet ju alla att de aldrig slösar bort våra pengar.
- Bidrag? Höj dem ännu mer! Ju fler bidrag vi delar ut, desto fler geniala idéer föds framför Paradise Hotel. Det är så vi bygger framtidens Sverige.
- Woke? Tänk att bara svälja varje nytt rön utan att det någonsin skaver mot min världsbild. En sådan befrielse.
- Öppna gränser? Självklart. Och integration? Det löser sig alltid. Med lite tilltro och en stor kulturbudget fixar det sig.
Och det bästa av allt: jag skulle få dela planhalva med kulturens främsta förebilder. Alex Schulman och Jonas Gardell, till exempel. Två herrar som aldrig missar ett tillfälle att förklara hur vi andra borde tänka och känna. Men när jag tänker efter inser jag att vi inte har särskilt mycket gemensamt. Medan de sippar rosé på sina innergårdar och diskuterar sin senaste artikel, står jag på parkeringen vid Willys och funderar på om bilen klarar en vecka till utan service. Men visst, enas om något borde vi väl kunna? Att bilen är dålig. För mig. Inte för dem.
Det är här det blir intressant. För trots att de säger sig representera solidaritet och jämlikhet, lever de så långt ifrån det liv de påstår sig försvara. De bor inte i områden där bussen är försenad och lekplatserna är trasiga. De handlar inte där man klipper rabattkuponger för att få pengarna att räcka. De pratar om arbetarklass men skulle inte känna igen den ens om de stod som ROT-arbetare och spikade upp stuckaturen i deras hall.
Och kanske är det just detta som driver så många amerikanska arbetare till republikanerna. Inte för att de älskar miljardärer, utan för att de inte står ut med att bli förelästa av människor som sippar mimosas till brunch och kallar det solidaritet.
Så nej, jag tror jag stannar kvar där jag är. För trots att det verkar lugnare på andra sidan, är ett liv utan adrenalinrushen från SVT Morgon inte ett liv jag är redo att leva. Dessutom – det verkar ju ha slutat blåsa.
