Den äkta svenska kulturkanonen
Igår presenterades Sveriges kulturkanon – en polerad lista för kulturjournalister som vill briljera på vernissager och politiker som ska positionera sig som för eller emot. Men vad säger den om Svenne Banan, den folkhemsformade svensken som formats av socialdemokratins dröm om jämlikhet, fackmöten och en evig känsla av att livet är lite… grått? Nada. Därför presenterar vi Svenne-Banan-Kanon, en samling verk som fångar Sveriges själ: dyster, självreflekterande och med en eftersmak av folköl och regnvåta ylletröjor.
För att sätta tonen, spola tillbaka till SVT Aktuellts 21-sändning (2 september 2025) och efterföljande Kulturnyheterna. Debatten om kulturkanonen blev en mästerklass i public service-vänsterns favoritgren: att väva in SD i alla frågor och att attackera borgligheten. Men låt oss lämna kulturdebattens självspäkning och dyka ner i de verk – på film, TV och i litteratur – som verkligen visar varför svensken är som hen är.
Svenne-Banan-Kanon: Verken som formade oss
Vilse i pannkakan (1975, SVT, Staffan Westerberg): Ett barnprogram som är mindre “mysig sagostund” och mer Kafka för förskolebarn. En pojke irrar runt i en surrealistisk pannkaka, jagad av dockor och existentiell ångest. Detta är folkhemmets baksida: alla ska vara med, men alla känner sig vilse.
Dom kallar oss mods (1968, Stefan Jarl & Jan Lindqvist): En dokumentär om ungdomar i samhällets utkant, så svartvit att du börjar tro att Sverige aldrig haft en solig dag. Vänsteridealen är tydliga: systemet krossar individen, och vi ska alla lida med dem. Att den smugit sig in i den “riktiga” kulturkanonen visar bara att till och med etablissemanget älskar att vältra sig i folkhemmets ångest.
Rederiet (1992–2002, SVT): Såpopera möter socialdemokratisk predikan. Färjan Freja är ett flytande folkhem där klasskamp och kollektivavtal diskuteras mellan skandaler och stormar.
Mannen från Mallorca (1984, Bo Widerberg): En polisfilm där korruption och samhällskritik går hand i hand. Widerbergs vänsterblick gör att du lämnar filmen övertygad om att kapitalismen snott både din plånbok och din själ.
Tillsammans (2000, Lukas Moodysson): En komedi om ett 70-talskollektiv där idealism krockar med verkligheten. Alla är olyckliga, men det är ju autentiskt. Perfekt för den som tycker gemenskap ska kännas som en regnig novemberdag.
Litterära pärlor i Svenne-Banan-Kanon
Mina drömmars stad (1960, Per Anders Fogelström): Första delen i Fogelströms stadsserie är en hyllning till arbetarklassens kamp i 1800-talets Stockholm, men så genomsyrad av socialdemokratisk moral att du hör Olof Palme viska i marginalerna. Dystert? Självklart. Hoppfullt? Bara om du älskar att kämpa i motvind.
Röda rummet (1879, August Strindberg): Okej, tekniskt sett före 60-talet, men Strindbergs samhällssatir över Stockholm och byråkratin är en tidlös käftsmäll mot etablissemanget. Vänster? Kanske inte uttalat, men tillräckligt för att Svenne Banan ska nicka instämmande över att “alla är korrupta”.
Doktor Glas (1905, Hjalmar Söderberg): En till pre-60-talsklassiker, men Söderbergs melankoliska, grubblande läkare är som en prototyp för den moderna svensken: ångestfylld, moraliskt vilsen och med en känsla av att livet är en lång, regnig promenad. Han var folkhemmets självkritiska själ innan folkhemmet ens fanns. Socialdemokratisk? Kanske inte på pappret, men dyster nog för att Svenne Banan ska känna sig hemma.
Pärmen(1962, P.C. Jersild): En roman om en ung man som fastnar i byråkratins klor. Jersilds samhällskritik är så vass att du känner dig som en kugge i folkhemmets maskineri – och inte på ett bra sätt. Perfekt för den som tycker att formulär är höjden av existentiell skräck.
Utvandrarna (1949, Vilhelm Moberg): Egentligen precis före 60-talet, men Mobergs epos om svenskar som flyr fattigdomen är en hymn till arbetarklassens slit och en spark mot orättvisorna i det gamla Sverige. Dystert, episkt och med en doft av socialdemokratisk rättspatos.
”Aednan” (2018, Linnea Axelsson): En episk diktroman om samisk historia och kolonialismens sår. Den är vacker, sorgsen och full av rättvisepatos, vilket gör den till en favorit bland progressiva bokcirklar. Socialdemokratisk i andan, men med en modern twist som får Svenne att känna skuld över både historien och sin latte.
”Vinterkriget” (2006, Johan Ehn): En kortroman om en ung kille i ett vintrigt Stockholm, där ensamhet och samhällets kyla (bokstavligt och bildligt) genomsyrar allt. Ehns minimalism känns som en uppdaterad Doktor Glas – perfekt för den som tycker att livet är en lång väntan på nästa SL-buss.
”Ett öga rött” (2003, Jonas Hassen Khemiri): En uppväxtskildring från Stockholms förorter, skriven i dagboksform med en ung killes arga, roliga och vilsna röst. Khemiris samhällskritik mot klass och rasism är vass, och tonen osar av en vänsterpräglad känsla av orättvisa – men med humor som gör att Svenne Banan både skrattar och skäms.
Musikaliska pärlor i Svenne-Banan-Kanon
”Keeps Me Awake” (2019, Alice Boman): Drömsk, melankolisk indiepop som låter som en regnig höstdag i en förort. Boman sjunger om ångest och vilsenhet med en skir röst som får Svenne Banan att stirra ut genom fönstret och fundera på meningen med livet – mellan fikapauserna. Socialdemokratiskt? Inte uttalat, men den kollektiva ensamheten skriker folkhem.
”Vem kan man lita på?” (2004, Håkan Hellström): En modern klassiker från Göteborgs arbetarromantiker. Håkan blandar hjärta, smärta och samhällskritik i en låt som känns som en fackföreningskamp i popformat. Svenne nickar med och minns när solidaritet betydde något – innan han köpte sin första latte.
”Utkastad” (2010, Jens Lekman): Lekmans vemodiga pop är som en novell av P.C. Jersild i låtform. Texten om att vara en outsider i samhället träffar rakt i folkhemmets själ – alla ska med, men någon glöms alltid bort. Perfekt för en promenad i novemberdiset.
”Vita Bergens klockor” (2016, Little Jinder): En elektronisk elegi över Stockholm och livets flyktighet. Jinders mix av fest och sorg känns som en uppdaterad version av 70-talets vänsterpoesi – fast med syntar. Svenne Banan dansar långsamt och grubblar över bostadsbristen.
”Högre mark” (2018, Idles, svensk översättning och tolkning populär i indiekretsar): Även om Idles är brittiska, har deras råa, samhällskritiska postpunk om klass och orättvisor slagit an i Sverige. Låten är som en musikalisk spark mot systemet, och Svenne känner sig rebellisk – tills det är dags för nästa medarbetarsamtal.
Uppfinningar i Svenne-Banan-Kanon
Den officiella kulturkanonen skryter med uppfinningar som kakelugnen och trepunktsbältet – fina grejer, men knappast sprunget ur Svenne Banans själ. Vår kanon gräver djupare, ner i folkhemmets kollektiva ångest och socialdemokratiska dröm om att rädda världen, en praktisk pryl i taget. Här är uppfinningarna som verkligen format svensken.
Spotify (2006, Daniel Ek & Martin Lorentzon): Musikströmningstjänsten som gav världen rätten att lyssna på Håkan Hellström i en oändlig loop – men också en påminnelse om att även din mest personliga spellista ägs av algoritmer. Socialdemokratiskt? Absolut, för i folkhemmet ska alla ha råd med melankoli, men kapitalismen får ändå sista ordet. Svenne Banan gråter till “Känn ingen sorg för mig Göteborg” medan han betalar prenumerationsavgiften.
Hövding (2005, Anna Haupt & Terese Alstin): Den uppblåsbara cykelhjälmen som ser ut som en scarf – perfekt för den miljömedvetna svensken som vill rädda planeten men också se chic ut på väg till jobbet. Dystert? Självklart, för under ytan lurar rädslan för att krascha, både på cykel och i livet. Folkhemmets mantra: säkerhet först, men gärna med stil.
Sellpy (2014, Michael Arnör, Oskar Nielsen & Philip Gunnstam): En second hand-plattform som gör det möjligt att sälja dina gamla kläder utan att lämna soffan. Det är socialdemokratins dröm om hållbarhet möter lathet – Svenne Banan rensar garderoben, känner sig miljövänlig, men köper ändå en ny tröja från H&M dagen efter. Återvinning med en bismak av dåligt samvete.
Klarna (2005, Sebastian Siemiatkowski): “Köp nu, betala sen” – en uppfinning som är som en socialdemokratisk utopi på kredit. Alla ska ha råd med konsumtion, men sen kommer räkningen, precis som skatterna i folkhemmet. Svenne Banan köper en ny soffa, men grubblar över amorteringar i novembermörkret.
Northvolt-batterier (2016, Peter Carlsson): En grön dröm om att rädda planeten från kapitalismens excesser med batterier drivna av svenska visioner och skattepengar. Alla sprang med – politiker, investerare, och en enig mediekår som hyllade “Europas batterihopp” utan att våga påpeka att kejsaren var urladdad. Fabriksolyckor, missade mål och en konkurs senare står Svenne Banan där, med en död elbil och en folkhemsdröm i spillror, och undrar varför ingen sa att batteriet var tomt från början.
Upplevelser i Svenne-Banan-Kanon
Inte nog med dystra filmer, vemodig musik och urladdade batterier – Svenne Banans själ formas också av upplevelser som är lika svenska som en regnig midsommar. Här är en upplevelse som visar hur socialdemokratins indoktrinering är så mäktig att den till och med smittar av sig på borgarna: frihet, men bara med en rejäl dos moralpanik.
Gårdsförsäljning av alkohol (2025, borgerligt initiativ): Äntligen får Svenne köpa en flaska vin direkt från en vingård – tack, borgarna, för denna smula frihet! Men håll i hästarna: först måste du uthärda en 30-minuters lektion om alkoholens faror, komplett med en PowerPoint om leverskador och en broschyr från Folkhälsomyndigheten. Socialdemokratins skugga är så lång att till och med de blåaste liberalerna inte kan låta bli att predika. Svenne Banan nickar lydigt, köper sin flaska och går hem för att dricka den i tystnad – med en bismak av folkhemsmoral.
Varför Svenne-Banan-Kanon?
Dessa verk och prylar – från Westerbergs pannkaksångest till Håkan Hellströms arbetarromantik, från Fogelströms slitna Stockholm till Northvolts urladdade batteridrömmar – visar varför svensken är som hen är: formad av socialdemokratins ambition att indoktrinera alla med jämlikhetsdrömmar, men med en bismak av att livet ändå är en gråmulen måndag. Den officiella kulturkanonen må hylla kakelugnar och Strindberg, men Svenne-Banan-Kanon är den som får oss att nicka, sucka och ta en klunk folköl. För i Sverige är lyckan inte målet – det är att klara sig igenom nästa fikapaus utan att gå vilse i pannkakan eller få en Klarna-räkning på drömmarna. Men det är ju så grått, så dystert, och… alldeles underbart. Typiskt svenskt.
