75 procent smutskastning

I denna dystopiska verklighet dyker återigen Video-Sosse-Olle upp i mitt flöde, likt Storebror som ständigt vakar över oss genom skärmarna. Dessa skärmar, de som i Orwells universum aldrig sover, har nu fått en modern motsvarighet i sociala mediernas algoritmer, som noggrant portionerar ut den officiella linjen. Jag tackar Facebook för att standardläget är ”ljud avstängt”. Men denna gång väljer jag att avvika från min försiktighet, jag aktiverar ljudet. Kanske har Olle växt upp, kanske har budskapet förändrats. Tyvärr inte. Det är samma gamla retorik, samma trashtalk, samma guilt by association, riktat mot den eviga fienden, SD. Samma smörja, men med en ny valkampanj.

Vänsterns och liberalernas röster, de som ekar genom etermedierna, är alla synkroniserade i en enda tonart – propagandans. Oavsett om det är ett tal, en debatt, en intervju eller ett besök på förskolan, så är de alla programmerade som robotar, deras ord dikterade av partilinjen. Skivan snurrar oavbrutet. Ibland uppstår komiska ögonblick, som när Fritzon i SVT råkar avge sitt högerextrema / SD-tal i en totalt malplacerad kontext.

I Video-Sosse-Olles senaste verk tillbringas 75% av tiden på att smutskasta, och endast 25% på att diskutera den egna politiken. Korrelationen är lika enkel som förutsägbar: Ju mer man angriper sin motståndare, desto mindre tror man på sin egen politik. I Olles fall är ekvationen: 75/25. Tragiskt. En politik som endast förtjänar 25% av sin egen tro och som måste fyllas ut med 75% smutskastning.

Ett annat parti och en annan partiledare som är snabb med att extremistanklaga är Vänsterpartiet och Jonas. Därför var det särskilt slående – och något komiskt – när en av deras egna, under en officiell gruppfotografering, dök upp i en t-shirt prydd med en symbol för en “progressiv, revolutionär rörelse.” Vänsterpartister har ju aldrig dragit sig för att visa upp sig i kläder med politiskt laddade symboler, som hammaren och skäran, men att välja just denna specifika symbol i detta sammanhang kändes som en extra ironisk touche.

Och hur löste då Vänsterpartiet detta lilla modeproblem? Jo, med den sedvanliga lösningen: beskär bilden så att symbolen inte syns. Om något är obekvämt, ja, då suddar vi bara ut det. På min lokala valaffisch hade man till och med gått ett steg längre – där hade symbolen helt enkelt tejpats över. Som om lite klister och papper kan dölja de mer radikala inslagen. I deras värld räcker det tydligen med att beskära eller tejpa för att eliminera problemet. Det är nästan charmigt i sin enkelhet – om man inte ser det för vad det verkligen är: en ideologisk quick-fix. När verkligheten blir obekväm, klipper man bara bort den. Ett beprövat grepp, men ironiskt nog lika synligt som en revolutionär t-shirt i ett gruppfoto.