2020

Att bli förnedrad

2020-02-13

Disclaimer: Jag har, i samma anda som vissa ideologiska rörelser, valt att medvetet misstolka SAS reklamfilm.

Med Forum för levande historias påstående om att “det inte finns någon inhemsk svensk kultur” som bakgrund, presenterar SAS sin anti-skandinaviska reklamfilm. En film där allt vi uppskattar med Skandinavien framställs som lånat från andra kulturer, medan skandinaverna själva påstås ha bidragit med… ja, knappt någonting.

Kanske finns det ett djupare budskap att läsa mellan raderna, men för mig känns det som ännu ett exempel på hur etablissemanget med jämna mellanrum ser det som sin plikt att påminna oss om vår obetydlighet. Det är som om de, med en viss skadeglädje, ständigt vill “markera revir” över medelklassen. Och vanligtvis accepterar vi detta, som om det vore den naturliga ordningen. Men den här gången slog det tillbaka. SAS verkar ha missat att tiderna har förändrats. Istället för att som vanligt tro sig kunna plocka några PK-poäng på den tålmodige svensken, möttes de denna gång av ett rasande Twitter-drev.

Nu hade medelklassen fått nog – det blev för mycket. Kanske var den sista droppen en ung person som rånades, förnedrades och sedan fick höra politiska ursäkter som snarare förvärrade situationen. Och därefter störtade SAS in i stugorna.

Att folk reagerar är ett tecken på att det fortfarande finns en gräns för hur mycket man kan tåla. När till och med Svenne fick nog, rusade mediaeliten till SAS försvar snabbare än man hinner säga ‘kulturarv,’ och minst fyra artiklar i dagens Aftonbladet bekräftar vad vi alla redan visste: de hade ännu en gång försökt förminska oss – men den här gången gick det inte lika smidigt.

Snåljåp (del 1)

2020-05-28

Kan du vara själv!

Det var här det började. EU vill dra ihop ett gigantiskt bidragspaket, och som alltid är det länderna i Norr som förväntas stå för notan medan länderna i Syd glatt sträcker ut handen och vill att det ska vara bidrag, inte lån. Och när Sverige då föreslår att det ska handla om lån istället för bidrag, ja då får vi snabbt höra att vi är snåljåpar. Oförskämt? Ja, om du frågar mig.

Tänk dig detta: Svenne Banan, som redan betalar 60% i skatt och sliter varje morgon med att skrapa isen från sin gamla Volvo 240 kl. 06.00 på väg till fabriken, ska nu också skicka sina surt förvärvade pengar till Italienaren. Ja, du vet, han som glider runt i sin märkeskostym, kör Lamborghini och tar en generös siesta mitt på dagen. Rimligt? Nej, jag tycker inte det.

Vad blir nästa steg? Ska AIK börja sponsra stackars Juventus med lite bidrag också? Man kan ju undra.

Cecilia Malmström (L) hade dessutom fräckheten att i Aktuellt antyda att Sverige är en snåljåp. Sverige, som så länge varit hela världens bankomat, ska nu skämmas för att vi säger stopp och belägg? Vi borde göra som Trump och sluta sponsra allt som förolämpar oss.

Som lök på laxen har det dykt upp en beef mellan Tegnell och Italiens ambassadör om sjukvårdskapacitet. Tegnell menar att vi har resurser, medan Italien hävdar att de minsann slår oss på alla fronter när det gäller läkartäthet, antal respiratorer, och så vidare. Och ändå är det vi som ska skicka pengarna! Fantastiskt.

Kanske är det dags för lite hämnd? Vi kan börja med att skicka Björklund till Rom och hålla inne med bidragen. Men detta var bara början…

Sverigebilden – en svensk lider

2020-06-21

Anders Ygeman har återigen lyckats (eller misslyckats, beroende på perspektiv) med Svenska Kraftnät. Samtidigt fortsätter Ann Linde att skämma ut sig i tysk media och coronafiaskot rullar vidare med en oförminskad kraft. Stefan Löfven, när han väl vågar visa sig, svamlar sig genom sina framträdanden, medan appen ”Alltid Öppet” för coronatestbokningar, ironiskt nog, är stängd. Till och med Folkhälsomyndigheten håller stängt över midsommar, troligen för att alla är upptagna med att fila på Tegnells sommarprat.

Eländet tycks aldrig ta slut. Per Bolund inför en skatt på plastpåsar, vilket ger staten några extra kronor, medan han samtidigt stänger kärnkraftverk och orsakar en kapitalförstöring av enorma proportioner. Det är som att försöka rädda en sjunkande båt genom att ösa med en tesked medan man borrar hål i skrovet.

Och Palmeutredningen? Förväntningarna hade blåsts upp inför presskonferensen, men i slutändan mynnade det hela ut i ett antiklimax som snarare skapade fler frågor än svar. Utredningen leddes av en politisk kommissarie, precis som så många andra myndigheter, vilket förklarar varför ingenting fungerar. Det är samma mönster som går igen – från Hans Holmér till Dan Eliasson och de många andra politiskt tillsatta personer vars enda verkliga merit tycks vara partiboken.

Lagen om offentlig upphandling ska reglera köp som görs av myndigheter med skattepengar. Men för att bli chef på en myndighet? Då verkar det räcka med att ha en personlig relation till Löfven.

Sverige har lyckats samla på sig en rad dystra rekord: högst dödlighet, störst smittspridning, den största invandringen, sämst integration, flest skjutningar, högst skatter, de sämsta PISA-resultaten, och dessutom stor korruption. Kort sagt, vi är bäst på det sämsta och sämst på det bästa – efterkrigstidens kanske mörkaste sverigebild. En svensk lider.

Medan sverigebilden rasar utomlands, blir det alltmer pinsamt att lyssna på våra svenska journalister som i sina försök att hålla bilden polerad, snarare polerar sin egen inkompetens. Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser har blivit en plåga att bevittna. Frågan måste ställas: finns det ingen journalistskola längre, eller har den också kapats av den röd-grön-rosa ideologin?

Journalisterna på SVT:s morgon- och kvällssändningar är lika usla och ängsliga. Man ska kanske inte kritisera utseendet, men när programledarna med sina tillgjorda leenden och perfekt stylade yttre ständigt fokuserar på fel saker, som handtvätt istället för strategi, Trump istället för Löfven, då kan man inte undgå att tänka på den nordkoreanska nyhetsuppläsaren. Det finns något djupt obehagligt med människor som ler medan de undanhåller sanningen. Det påminner om den där leende terroristen i Indonesien eller en clown.

Problemen är dock djupare än så. Det är journalisterna som borde granska och dra fram problemen i ljuset, men istället väljer de den bekväma vägen och fortsätter att putsa fasaden. De är rädda och ängsliga, eftersom all media i Sverige, liksom i Ryssland, Nordkorea och Kina, i praktiken ägs av staten. SVT ägs av staten, TV4 av Telia som i sin tur ägs av staten, och resten är beroende av statliga bidrag.

Pandemin har tydligt visat hur regimlojala våra journalister är. De få gånger kritiska frågor ställs, är det när utländska journalister får ordet. Som i den numera ökända intervjun med Ann Linde. En intervju som borde få varje socialdemokrat att känna skam, men som istället möttes av total tystnad. Om det finns några socialdemokrater kvar, se den intervjun. Om det fortfarande finns några kvar efter att ha sett den – grattis.

Innan pandemin var Socialdemokraterna på rejäl nedgång. Av någon märklig anledning fick de ett lyft trots brister i beredskapen och en hemmasnickrad strategi. Men det är klart. Kompisarna på TV, en Emma, Jan, Agnes och Johan med sina käcka ”tvätta händerna … när du är riktigt glad” gav tröst och därmed röst.

Men nu, 5 000 döda senare, syns de knappt längre. Och Johan – vart tog han vägen? Bara borta sådär. Först i TV varje dag, sen försvunnen som en avlöning, eller var det med en avlöning?

Även Novus, som var mycket aktiva i början med glädjesiffror som SVT gladeligen presenterade, verkar ha försvunnit. Kan det ha något att göra med att man bytt portkoder i hela Rinkeby?

Inrikes, den så kallade sossebilden, försvaras envist på Twitter av Anders Lindberg, Helle Klein, Göran Greider och Ulf Bjereld. De agerar som europeiska utvandrare under Eurovision, alltid redo att ge full poäng till sitt hemland oavsett bidragets kvalitet. På samma sätt försvarar dessa fyra Socialdemokraterna, oavsett hur allvarliga misslyckandena är. Två av dem är dessutom kyrkans män – vad säger kyrkan om att förvränga sanningen?

Men ibland är fiaskot så stort att det inte ens kan försvaras av dessa twitterriddare. När försvar blir omöjligt, tar man till nästa bästa knep som media och socialdemokraterna har till hands: att tiga ihjäl det. Så var fallet med Ann Lindes intervju – vissa saker är helt enkelt bäst att förtränga i tystnad.

På Rapport kommer vi att få höra Mats Knutson förklara att Sverigedemokraternas siffror sjunker eftersom deras frågor inte längre diskuteras, och sedan inget mer om intervjun. Fakenews har vi inte mycket av i Sverige, men darknews – de nyheter du själv måste gräva fram – finns det desto mer av.

Flaggan hissas och tårarna kommer vid nationalsången vid någon svensk framgång (eller valfri Ulf Lundell låt) men att Sverigebilden rasar är bara skönt. Den förljugna och uppblåsta Sverigebilden, även den inrikes varianten. En bra bild av Sverige skapar man inte genom att dölja, mästra och ljuga.

In Sweeedeeen, you know, we have something we call the Sverigebilden that describes how fucking great we think you think we are.

Det kom ett nytt bud (del 2)

2020-07-19

Efter att ha blivit utpekade som snåljåpar i maj, ser det nu ut som om Sverige har gjort ytterligare eftergifter. Idag kom det nämligen ett nytt bud från bland annat Sverige i förhandlingarna om Coronastödet i EU. Budet går ut på att Spanien och Italien bara behöver betala tillbaka hälften av pengarna de får. Hälften i bidrag och hälften som lån, som de kanske, eventuellt, någon gång i framtiden, ska betala tillbaka.

Vilket fantastiskt bud! Spanien och Italien måste känna sig djupt rörda över att så storsint behöva acceptera att de i alla fall ska betala tillbaka hälften av svenska pensionärers surt förvärvade slantar och våra barns framtida veckopeng, verkligen storsint.

Och Sverige verkar ha hittat en lysande öppning: om vi ger bort hälften av alla pengar, så kan vi få igenom våra höga klimatambitioner. Ja, men visst låter det bra? Vi skänker hälften av allt, så får vi våra klimatmål på köpet. Verkligen en affär av högsta rang, eftersom övriga EU tydligen inte är lika sugna på att rädda planeten som vi är.

Men det slutar inte där. Som grädden på moset kan vi ju också fortsätta exportera våra produkter till Italien och Spanien, som kommer betala oss tillbaka… med våra egna pengar. Genialt, eller hur?

Det är en så bra deal att jag nästan blir mållös. Men vad väntar härnäst i denna märkliga saga?

375 miljarder euro (del 3)

2020-07-20

Efter flera steg tillbaka i förhandlingarna har vi nu kommit till punkten där budet är sockrat ännu en gång. Nu kan vi tänka oss att ge bort 375 miljarder euro i EU-bidrag, så länge Italien lovar att sätta upp ett par vindsnurror.

Den sparsamma fyran, som nu har blivit fem, har höjt bidraget och för enkelhetens skull kan vi räkna med att Sveriges roll som den rika kusinen från landet, som alla lyckas lura skjortan av, tar 100 miljarder euro av notan.

Sveriges EU-avgift ligger på 35 miljarder kronor, vilket omräknat blir 3,5 miljarder euro. Här börjar det snurra rejält, och jag undrar återigen om jag lever i ett parallellt universum. Vi betalar, som nettobetalare, 3,5 miljarder euro om året i avgift, och nu ska vi ge bort 100 miljarder – vilket motsvarar 28 årsavgifter.

Ja, vi nettobetalare har verkligen mästerförhandlat fram en deal där vi får ge bort 28 årsavgifter i utbyte mot det något diffusa kravet på ”höga klimatambitioner.” När jag ser vår förhandlare, statssekreteraren Paula Carvalho Olovsson, i intervjuer är det inte en tuff och hård förhandlare som dyker upp i mina tankar. Och tillsammans med mästerförhandlaren Löfven har vi ett riktigt dreamteam som ska matcha de slipade sydlänningarna – vad skulle kunna gå fel? Ja, kanske 28 årsavgifter fel!

Jag kan bara föreställa mig hur förhandlingarna går:

”Ni måste ge oss något, vi måste kunna visa upp något, Greta måste bli nöjd – när vi kommer hem och möter svenskarna måste vi kunna visa upp en bra affär.”

”Okej, vi sätter upp några vindsnurror.”

”Toppen, perfekt, vill ni ha tio direkt? Vi har precis höjt klädskatten, fyndigt kallad ’skatt på modet’ eller ännu fyndigare ’den italienska skatten,’ så de första tio är redan finansierade. Paula, kan du göra en överföring?”

Och det verkar bara bli värre…

390 miljarder euro (del 4)

2020-07-21

Efter flera månaders förhandlingar och ständiga eftergifter, är Sverige nu på väg att acceptera ännu högre bidrag. Lustigt nog var det EU:s så kallade sparsamma fyra som stod för världshistoriens största vaskning. Mindre lustigt är det att Sverige var en av dem.

Nu har våra mästerförhandlare lyckats förhandla upp bidragsdelen från 0, till 350, 375 och slutligen 390 miljarder euro. Kunde ingen ha nämnt för mästerförhandlarna Löfven och Paula Carvalho Olovsson att förhandlingar vanligtvis går åt andra hållet? Bidragsdelen skulle nedåt, eftersom:

• Det är vi som betalar
• Det är pengar i sjön

Det här måste vara världshistoriens dyraste missuppfattning.

Som grädden på moset lyckades bilhandlarna M&M (Merkel och Macron) köra med världens enklaste bilhandlartrick. Vi fick en ”rabatt” – för egentligen tänkte M&M höja vår EU-avgift till 10 miljarder euro, men de höjde den bara till 6 miljarder euro, från tidigare 4,5 miljarder. Så vår “rabatt” är i själva verket en höjning med 1,5 miljarder euro. Tack för det, M&M.

Men det räcker för SVT, som nu har något regimtroget att rapportera – vi fick rabatt. Rabatt på vaskningen.

Och våra mästerförhandlare verkar nöjda, eftersom de har fått igenom krav som är unika för Sverige. Men tro nu inte att det handlar om bättre vägar, bättre beredskap eller höjda pensioner. Nej, nej – sådant håller man på med i Sydeuropa. Här handlar det om klimatambitioner. Det slår väl allt?

Så nu när vi har köpt världshistoriens dyraste klimatambitioner med pengar vi inte ens har, kan man då få veta vad de faktiskt innebär? Eller är det för mycket begärt? Kanske är det så att våra förhandlare redan har uppnått sitt verkliga mål – att bli ihågkomna som de som “räddade klimatet” genom att slänga våra skattepengar i ett EU-sponsrat svart hål. Men oroa dig inte, vi fick ju en “rabatt”.

MP och barnen

2020-08-21

Femhundrasextiotvå. Så många gånger sa Miljöpartiets Annika Hirvonen Falk ordet ”barn” i Kvartals fredagsintervju. Varje gång det blev svårt, varje gång något skulle kosta pengar – ”barn”. Det kändes nästan som att en vuxen (Jörgen) intervjuade ett barn.

Först tänkte jag inte lyssna – en timme med MP och deras migrationspolitik är inget man längtar efter en fredag. Men “know your enemy”, och det blev faktiskt intressant. Det var lite som att få en inblick i hur ett barn tänker. Dock lite frustrerande när man trodde att det äntligen skulle klarna (kostnad) vid en tuff fråga, men med ett enkelt ”barn” eller ”helig asylrätt” så var den frågan avklarad.

Det där med att asylrätten är helig som svar på alla åtgärder och krav är något jag aldrig kommer att förstå. Är inte asylrätten just det – rätten att söka asyl? Eller har jag missat något? Det verkar snarare som att “asyl-rätt” har blivit en buffé där man får plocka på sig vård, skola, boende, bidrag och ett permanent uppehållstillstånd som efterrätt. Men var det inte bara själva asylen man skulle få?

För övrigt gjorde Jörgen ett bra jobb, tyvärr för sent. Det var nog första gången jag hörde en journalist ställa den här typen av frågor till Miljöpartiet. Skrämmande när man tänker på det, eftersom MP har dikterat migrations- och flyktingpolitiken i flera år, och först nu får de dessa frågor. Ännu mer skrämmande när man hör svaren.

Men så tänker man – vilken tur att bara 3% av Sveriges medborgare stödjer MP. Synd bara att Löfven och Reinfeldt ingår i den procenten.

Efter att ha lyssnat klart kände jag bara – jag vill inte ha delad ekonomi längre. Gör vad du vill med dina pengar, men låt mina vara. Låt mina pengar vara, de är till mina barn.

Follow the skvaller

2020-10-18

Vi lever i en värld där den gamla devisen ”Follow the money” har bytts ut mot något mycket mer passande för vår tid: ”Follow the skvaller.” Men denna gång är det inte den stora makten som ska avslöjas – eller så är det den stora makten. Nu är det mer intressant med en omvänd Watergate-affär, vem är det som är skvallrets ”Deep Throat”?

Eftersom det nästan alltid är digitalt skvaller om högern – och då framför allt om SD – så får vi anta att vår ”Deep Throat” lutar starkt åt vänster och har lite för mycket skärmtid. Men att skvallret döljer sig bakom lösenord väcker två obekväma frågor. Den första: är det verkligen så illa ställt att hela högern skyddar sin information med något så tragiskt som ”qwerty” eller ”hemlig123”? Eller, för det andra, står vi inför något mer oroväckande – en organiserad datainsamling som påminner om en digital version av Watergate-affären, där hackade lösenordsdatabaser är vardagsmat?

Och vad händer när våra grävande journalister från bl.a. DN och Expressen intervjuas i TV och får den direkta frågan om hur de kommer över allt detta skvaller? Jo, de ler lite hemlighetsfullt och svarar undvikande: ”Vi fick ett tips.” Jag satt där, på helspänn, redo för att få höra om hackade databaser, digitala intrång och hela det tekniska dramat – men nej, det var allt vi fick. Inget mer än ”ett tips.” Och så gick programledaren snabbt vidare, utan att ens försöka ställa en följdfråga. Kanske tänkte programledaren att nästa fråga, ”hur vädret skulle bli i helgen,” var betydligt mer spännande. Eller så insåg hen bara att grävande journalistik är bäst på avstånd.

Men tänk om det inte är makten som ska granskas längre, utan istället de som själva utger sig för att vara maktens granskare? I den här omvända Watergate-affären är det inte politikerna som smyger runt i skuggorna – det är journalisterna, våra egna moderna Deep Throats, som agerar som både domare och jury när de väljer vad som ska avslöjas och vad som ska tystas ned.

Kanske är det dags att vi riktar strålkastarna mot dessa självutnämnda vakthundar och ställa obekväma frågor. Nu har journalisterna den stora förmånen att mot oss alla andra att lätt komma undan med att hänvisa till ”källskydd”, praktiskt när man själv är källan men istället får vi fråga – Varför bor du på Söder, hur kom du över din lägenhet, jobbar din mamma här, har du anlitat svart arbetskraft, använda du plastpåsar, flyger du, äter du rött kött, kör du på fossila drivmedel, källsortera du, använder du plastfolie när du marinerar din ekologiska tofu och har du en hemlig stash av icke-fairtrade choklad hemma?

Bryssel Calling – Dokumentären om Dokumentären

2020-12-05

SVT:s Bryssel Calling. En dokumentärserie som alla borde se, men bara om du är ute efter en tragikomisk EU-såpa där höga ambitioner möter låga resultat. Det är lite som att kika in i världens största lekstuga där en grupp vuxna människor, beväpnade med dyrbara kostymer och en oändlig arsenal av självupptagenhet, stoltserar runt och tror de är världens mest betydelsefulla.

Det är meta-TV när det är som allra bäst: en dokumentär om en dokumentär. Man undrar ju – har SVT verkligen lyckats smyga sig in och vinna förtroende bara för att sedan dra ner brallorna på hela den här farsen? Eller är de själva lika ovetande som resten? Svårt att säga, men underhållande är det, om man nu gillar att se hur slantarna bokstavligen kastas i sjön.

Vi får följa de ständigt upptagna statisterna som planlöst vandrar runt i EU:s labyrintiska korridorer, som om de vore med i Vita Huset – fast utan någon av den spänning eller betydelse som faktiskt gör Vita Huset värt att titta på. Här har vi vår svenska representant som avsätter en hel arbetsdag för att få ställa EN fråga till en annan jätteviktig statist. Sedan avsätts en annan dag för att trycka på en knapp, förbereda sig för knapptryckningen, och kanske till och med få hjälp att trycka på den där knappen. Det hela är nästan poetiskt i sin meningslöshet.

En annan dag avsätts till att resa fram och tillbaka till Skottland för att knacka dörr. Knack, knack – hej det här är Fredrik, han kommer från Sverige och vill inte Brexit, finns det några snälla barn hemma?

Bryssel framstår här som ett Samhall för internationella politiker (ursäkta alla Samhall-anställda som faktiskt gör något nyttigt). Och man undrar ju om det är den riktiga bilden SVT visar, eller om man bara filtrerat bort allt viktigt och tråkigt för att få till en underhållande show. För det är ju faktiskt kul – på sitt sätt.

Är detta bra TV? Ja, om du tycker om att se världens bäst avlönade statister veva runt utan att egentligen uppnå något alls. Huvudrollerna är självklart reserverade för M&M (Macron och Merkel) – de verkliga stjärnorna som bestämmer allt. Sverige? Ja, vi får väl hänga på som statister och finansiärer. Bra TV, eller bara tragikomik? Bedöm själva.

Myndigheten för Samhällsskydd och Skitsnack

2020-12-12

MSS verkar för att … ja, vadå? Efter att ha lyssnat på deras presskonferenser och tagit del av deras information känner jag mest … ja, vad då? Jag kan inte ens komma på något att raljera över. Allt är insvept i ett enda stort bla, bla-töcken. Som en oändlig SM-final i filibuster.

Om jag för tio år sedan skulle ha suttit ner och funderat på de värsta scenarierna och beredskap, så skulle en pandemi lätt ha kommit på topp tre. Det är alltid lätt att vara efterklok, men efter att ha sett filmen Outbreak förstod jag åtminstone allvaret. Kanske skulle jag till och med ha kommit på tanken att ha några brandflyg redo.

Men MSS har nu haft hela sommaren på sig att klura ut hur de ska tackla ett läge där hela världen plötsligt behöver engångssprutor, eller vad som händer när Frankrike, i vanlig EU-anda, vägrar skicka vidare leveranserna. Kan det verkligen vara så svårt att ha en egen tillverkning av sprutor? Jag menar, vi är ju trots allt i kris. Politikerna har diskuterat sprututbytesprogram i åratal, men inte egen produktion? Nej, “det är importerat från Kina, sörru. Vi har avtal.”

Att jobba på en statlig myndighet som hanterar katastrofer som aldrig händer – vilken dröm. Fina löner, massor av konferenser i fjällen för att diskutera … ja, vad? Och så en dag, när en pandemi verkligen inträffar, visar det sig att ingen, allra minst MSS, var förberedda.

Och nu ska vi dessutom få SMS. Jättebra! MSS har uppenbarligen funderat hela sommaren, och nu kommer ett SMS, som en slags tsunamivarning, fast utan tsunami. Att informera alla medier om att det kommer ett SMS känns så … fax.

“MSS SKICKAR SMS – viktigt meddelande! Snart är det jul. Vi har en pandemi. Håll avstånd och tvätta händerna. Din telefon är en smitthärd. Använd den inte.” – ti – di – di – di – da — da — di – di

Det är ju allmänt känt att ingen har ansvar i Sverige. Därför är det extra skrämmande att gå in på MSS hemsida:

“MSB har ansvar för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar, i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret.”

Ingen myndighet, chef eller politiker har ansvar. Och när ingen tar ansvar, så ska Myndigheten för Samhällsskydd och Skitsnack kliva fram. Vad kan gå fel?

Så vad har stackars svenskar fått utstå, vilka omständigheter har de växt upp under? Vilket trauma bär de med sig? Det kan inte vara annat än traumatiskt att ständigt fått höra om hur väl vi är förberedda, bara för att i krisläge upptäcka att det är precis tvärtom. När skyddet vi lovats visar sig vara bara en illusion, där guldet blev till en engångsspruta, på en flygplats, i Frankrike.

Inte bara tur

2020-12-20

Vilken tur att jag bor i ett land där jag kan få musikhjälp. Jag är verkligen tacksam över att ha tillgång till den hjälpen. Att det finansieras med skattepengar har säkert ingenting med saken att göra.

Efter några dagar med Musikhjälpen och temat “Ingen människa ska lämnas utan vård” trodde jag först att insamlingen skulle rikta sig till alla äldre-äldre här i Sverige, de som lidit hårt under pandemin. Men som vanligt med dessa insamlingsgalor är det svensken som inte gör sig besvär – förutom när det gäller att ge. Och visst, inget ont i det, men en lika viktig del i dessa galor verkar vara att boosta vår egen förträfflighet. Samtidigt finns det uppenbara brister inom vår egen vård och många som lider.

Flera gånger under Musikhjälpen har jag fått höra vilken tur vi har som bor i Sverige, vilken tur att just “jag” föddes här. Men det har faktiskt ingenting med tur att göra. Att jag föddes här var en medveten plan från mina föräldrars sida, inget som bara råkade hända.

Jag förstår poängen med att tala om tur, men ju mer vi matas med detta ord, desto farligare blir det. Till slut kan man få för sig att någon övermäktig kraft har spritt ut “god vård” över världen, och att Sverige fick sin beskärda del medan mindre turliga länder blev utan.

Patrik Sjöberg hoppade 2,42 – ett världsrekord. Föreställ dig hans reaktion om någon kallade det för ett turhopp, utan att se allt det hårda arbete som låg bakom. På samma sätt är Sveriges välstånd inte en fråga om tur. Det är resultatet av generationers uppoffringar och slit.

Om en psykolog skulle granska den här texten, skulle hen nog säga att på individnivå (jag) handlar det om egoism. Men på populationsnivå är diagnosen ”exceptionalism”, vilket kan beskrivas som en särskild typ av svensk självgodhet – en känsla av att Sverige är exceptionellt bra och därför inte behöver rannsaka sina egna brister. Denna självbild kan leda till att man undviker att erkänna problem inom det egna systemet, eftersom man ser sig själv som ett föredöme för andra.

Dum Dummare Dummast

2020-12-30

Jag trodde att jag hade en fyndig rubrik tills jag såg fler på samma tema. Efter ett tag insåg jag att “dum, dummare, dummast” tydligen var en populär tankenöt. När jag testade den på folk i min närhet, pekade alla direkt ut ministrarna och GD:n.

Bra jobbat, regeringen. Snacka om att lämna avtryck. Åratal av politisk karriär, och så sätter man sitt största avtryck under årets sista dagar. Och vilka avtryck sen! Morgan handlar mellandagsrea-julklappar, Löfven trängs i gallerian för att köpa klocka och reservdelar till rakapparaten (!), Magdalena tar skidsemester i Sälen och Dan Eliasson (GD) flyger till Kanarieöarna.

Vad är problemet? undrar kanske den som inte har en mobil Elle framtida läsare. Jo, dessa fyra skickade ut 20 miljoner sms som en påminnelse om att man ska undvika just det som de själva sysslade med (mitt under pandemin). De har skällt och predikat om återhållsamhet för att rädda vården – och sen gör de själva precis tvärtom. Om politik handlade om förtroende, hade de varit historia nu.

En sådan häpnadsväckande brist på självinsikt avslöjar mer än vi kanske ville veta. Hur många gånger har man inte tänkt: “Hur kan de? Varför ser de inte?” Tja, svaret kom i december 2020. De är helt enkelt inte klokare än så här.

Och som om det inte vore nog: Snål, snålare, snålast. Varje gång jag läser om skatteslöseri eller hur man generöst bjuder världen på utbildning, vård och bostäder, har jag tänkt: “Skulle de hantera sin egen ekonomi på samma sätt?” Svaret blev glasklart i slutet av december 2020. Ministrar med hundratusenkronorslöner jagar mellandagsrea-fynd och reservdelar till rakapparater, medan finansministern hyr pjäxor. Visst är det bra att vara ekonomisk, men varför hanterar de inte skattebetalarnas pengar på samma sätt? Men som det gamla vänsterordspråket säger: Det är lätt att vara generös med andras pengar.

Den här snålheten har kostat oss skattebetalare. Istället för att klicka hem en rakapparat för 1 499 kronor på nätet, släpas hela livvaktsstyrkan till butiken till en kostnad av hundratusentals kronor för en reservdel. Att skicka en assistent var visst aldrig en tanke. Nästa gång statsministerns rakapparat ger upp, bjuder jag gärna på en, så kan vi lägga pengarna på något vettigare.

Så tack, regeringen. Ni gjorde årets lista enkel att sammanställa.

Årets Dumhet

1. Att som minister glida runt på mellandagsrean och inte förstå att man blir fotad.
2. Att skicka 20 miljoner påminnelse-sms och sedan “glömma” bort sitt eget budskap.
3. Att som ansvarig (GD) för MSB få ett av dessa sms, och sen FLYGA, UTOMLANDS, TILL KANARIEÖARNA.