Det var något kusligt med hur nyhetsstudion såg ut i det flimrande ljuset från TV:n. SVT Aktuellt rullade på skärmen, men jag kunde knappt fokusera. Något om Lena Hallengren och Socialdemokraternas lottförsäljning till äldre. Hennes röst fyllde rummet, men varje gång hennes läppar rörde sig, var det som om en annan röst tog över. En röst som inte borde finnas där.
"SD... rötter... trollfabrik..."
Det ekade i mitt huvud, ett ihärdigt viskande som inte matchade det jag såg på skärmen. Det var som om något försökte bryta sig igenom verkligheten, något som gömde sig bakom Hallengrens ord. En skugga av röster. En spökröst.
Varje gång hon talade, satt jag där och väntade, likt ett rovdjur på byte, på att hon skulle nämna Sverigedemokraternas mörka förflutna och trollfabriker. Det var inte en fråga om, utan när. Men det kom aldrig. Istället hängde spökrösten kvar, osynlig, outtalad, men ändå obevekligt där.
När intervjun var över satt jag kvar, som fastfrusen. Jag såg om den flera gånger på SVT Play, men inte en enda gång formade hennes läppar de ord jag hörde. Och ändå, gång på gång, hördes det. Det var en spökröst. En röst planterad djupt inom mig, efter år av socialdemokratisk retorik. Och nu, när det viskande ljudet fyllt varje vrå av mitt sinne, var jag inte längre säker på vad som var verkligt.
Telefonen ringde.
Jag stirrade på den, som om jag förväntade mig att något skulle krypa ur luren. Kanske hade det redan börjat – Socialdemokraternas påverkan, ett tyst krig som utkämpades i det undermedvetna. Och nu... nu skulle det bli min tur att köpa en lott.
Telefonförsäljaren: "Hej, Gösta... vet du vad du gjorde förra sommaren? Det var då du valde att inte stödja demokratin genom att köpa våra lotter."
Gösta: "Vem är det här?"
"Jag vet allt, Gösta. Jag vet vad du tänkte. Du trodde att det bara var en lott, men du visste aldrig vad som låg bakom... du missade din chans att bekämpa mörkret."
"Vad pratar du om?"
Telefonförsäljaren (nu med en alltmer hotfull ton): "Det finns ingen väg tillbaka nu, Gösta. Du borde ha köpt den där lotten. Nu kommer du att vara fast i deras nät. Trollfabrikerna... du vet vad jag menar. De viskar i nattens mörker, och bara vi kan stoppa dem. Vi... och lotterna."
Gösta (andas tyngre, känner en växande panik): "Jag... jag vill inte köpa någon lott."
Telefonförsäljaren (en kylig, hotfull röst): "Det är för sent, Gösta. Du är redan med. Prenumerationen är aktiverad. Du kan inte fly. Vi kommer att ringa igen... och igen... och nästa gång kanske det inte bara är en lott vi erbjuder..."
Gösta (skrikande): "Nej! Jag vill inte vara med! Låt mig vara!"
Telefonförsäljaren (skrattar kallt): "För sent, Gösta. För sent... du har redan gjort ditt val." Klick.
I bakgrunden hör Gösta sin fru ropa från köket: "Vem var det på telefonen?"
Gösta (skakar på huvudet, stirrar tomt framför sig): "Jag vet inte... något om lotter... och demokratin."
Han känner hur en kall vind sveper genom rummet, och ett svagt, ihållande viskande fyller hans sinne: "SD... rötter... trollfabrik…lotter….sossar”