Som PK-pappa tycker jag inte att integrationen går särskilt bra. PK hit och PK dit – fast mest är det mina egna barn som får stå ut med min PK:ighet.

Det började med den där superläraren som mitt barn älskade. Engagerad, kunnig och framför allt inspirerande. En på hundra, en sån där lärare som förändrar liv. Jag tyckte också att hen var fantastisk, men så kan man ju inte tänka. Man måste ju lyssna på vad MP och S säger: ”I utanförskapsområdena ska de bästa lärarna arbeta.” Och som den bästa PK-pappan kunde jag förstås inget annat än att på nästa föräldramöte föreslå att superläraren genast skulle flytta dit. Det blev alldeles tyst. Jag tolkade tystnaden som samtycke och kände mig så duktig, så PK.

Mitt barn fick en ny lärare – dock obehörig, men vad gör väl det? Integration går ju före allt. Tyvärr blev det varken bättre för integrationen eller för mitt barns utbildning. Så när S och MP föreslog bussning av elever mellan skolor lät det som en utmärkt idé. Visst, mitt barn trivdes jättebra på den gamla skolan, som dessutom låg på gångavstånd, men att åka buss är ju kul. Och vem vet, kanske kunde hen få tillbaka superläraren?

På nästa föräldramöte var stämningen lite... stel. Kanske lite för att jag råkat föreslå flytten av superläraren. Men jag tänkte att bussningen skulle pigga upp. Sagt och gjort – jag lade fram idén. Ingen applåderade direkt, men tystnaden måste väl ändå ha varit ett tecken på bifall? Så nu blev det buss för integrationens skull.

Tyvärr hade superläraren slutat och alla kompisar hade bussats till andra skolor. Lite gnäll blev det på morgnarna, men inget som inte en PK-pappa kan lösa med några välvalda plattityder.

Fast integrationen blev inte bättre, och mitt barn började verka mindre nöjd. När S och MP sedan presenterade sitt senaste förslag blev jag överlycklig – äntligen skulle jag själv få göra en insats för integrationen! Vi skulle tvångsflytta. Jag berättade den glädjande nyheten på nästa föräldramöte. De andra verkade ha lite svårt att få ihop det med just sin tvångsflytt, men de var glada för min skull – äntligen fick jag applåder.

Ett halvår har gått sedan tvångsflytten. Och ärligt talat... jag känner mig inte särskilt integrerad. Det är snarare som om jag och min familj har blivit de ointegrerade. Jag är fortfarande PK-duktig, men det funkar liksom inte. Trots flytt av superlärare, bussning och tvångsflyttning har inget blivit bättre. Snarare sämre – det är dålig stämning hemma. Kanske är det dags för nästa steg: tvångsblandade familjer?

Familjemöte, hallå? Hallå? Var är ni?