Efter flera steg tillbaka i förhandlingarna har vi nu kommit till punkten där budet är sockrat ännu en gång. Nu kan vi tänka oss att ge bort 375 miljarder euro i EU-bidrag, så länge Italien lovar att sätta upp ett par vindsnurror.
Den sparsamma fyran, som nu har blivit fem, har höjt bidraget och för enkelhetens skull kan vi räkna med att Sveriges roll som den rika kusinen från landet, som alla lyckas lura skjortan av, tar 100 miljarder euro av notan.
Sveriges EU-avgift ligger på 35 miljarder kronor, vilket omräknat blir 3,5 miljarder euro. Här börjar det snurra rejält, och jag undrar återigen om jag lever i ett parallellt universum. Vi betalar, som nettobetalare, 3,5 miljarder euro om året i avgift, och nu ska vi ge bort 100 miljarder – vilket motsvarar 28 årsavgifter.
Ja, vi nettobetalare har verkligen mästerförhandlat fram en deal där vi får ge bort 28 årsavgifter i utbyte mot det något diffusa kravet på ”höga klimatambitioner.” När jag ser vår förhandlare, statssekreteraren Paula Carvalho Olovsson, i intervjuer är det inte en tuff och hård förhandlare som dyker upp i mina tankar. Och tillsammans med mästerförhandlaren Löfven har vi ett riktigt dreamteam som ska matcha de slipade sydlänningarna – vad skulle kunna gå fel? Ja, kanske 28 årsavgifter fel!
Jag kan bara föreställa mig hur förhandlingarna går:
”Ni måste ge oss något, vi måste kunna visa upp något, Greta måste bli nöjd – när vi kommer hem och möter svenskarna måste vi kunna visa upp en bra affär.”
”Okej, vi sätter upp några vindsnurror.”
”Toppen, perfekt, vill ni ha tio direkt? Vi har precis höjt klädskatten, fyndigt kallad ’skatt på modet’ eller ännu fyndigare ’den italienska skatten,’ så de första tio är redan finansierade. Paula, kan du göra en överföring?”
Och det verkar bara bli värre...