När jaktinstinkten ersätter analysen
Det pågår ett märkligt skådespel just nu. En jakt, egentligen. Klimatministern Romina Pourmokhtari ska hudflängas, inte för att hon sticker ut, utan för att hon råkar vara den senaste spelpjäsen i det mediala kretsloppet.
Alex Schulman – kolumnist i DN – har skrivit flera krönikor där han med sin vana trogen ställer sig på den moraliska kullen och pekar ut ministern som ansvarig för att klimatmålen inte nås. Bonnier publicerar, SVT reagerar, och plötsligt har public service byggt upp en ”beef” mellan kolumnisten och ministern. Som om klimatpolitiken vore en dokusåpa och inte en av vår tids svåraste frågor.
Det är inte första gången SVT tar position. Tidigare lät man Stefan Sundström sjunga en nidvisa om Romina – ett redaktionellt grepp man brukar kallas ”satir” när det riktas uppåt, men som här mest liknar mobbing med gitarr.
I podden Alex & Sigge fortsätter dramat. Alex målar upp sig själv som ett slags klimatets främste uttolkare – en missförstådd sanningssägare, bara några grader från martyrskap. Sigge instämmer vänligt, kanske av artighet, kanske av slentrian, kanske för att han vuxit upp med socialdemokrati i hushållet – det sitter liksom i generna att veta vad som är rätt.
Och som om någon redaktör tryckt på repeat halkar vi senare på kvällen in i Svenska Nyheter, där Messiah Hallberg – nyligen prisad av just Bonnier som ”Årets Röst” – tar vid. Samma skämt, samma vinkel, samma enkla poäng: Romina som slagpåse.
En inte alltför vågad gissning är att de här profilerna rör sig i ungefär samma middagsmiljöer. Alex och Messiah runt ett bord, kanske med några av de andra poddgrabbarna som sällskap. Samma krets. Samma sfär. Samma opinionsmässiga syre.
Det är ett ekosystem i perfekt symbios: SVT, DN, Bonnier, kändisvärlden, priser, poddar, kvälls-tv och bidrag som smörjer hjulen. Alla länkar vidare till varandra, bekräftar varandra, förstärker varandra. Och mitt i snurren står klimatministern – inte som politiker, utan som dramaturgisk råvara.
Förlåt en enkel fråga, men någon måste ställa den: Har någon uppnått klimatmålen? Någon regering, något land, någon enda plats på hela jordklotet? Costa Rica och Etiopien är visst nära, men – nix.
Eller är det bara Romina som ska korsfästas för något som ingen i världen hittills ens varit nära att klara? Eller handlar det i själva verket om något annat. Det är ju knappast första gången en politiker missar sina mål – ändå är det just här som intensiteten skruvas upp. Man får nästan känslan av att fler mål än klimatmålen är i spel: klickmål, eller kanske till och med valmål. Och möjligen – möjligen – finns det en önskan i vissa kretsar att ett annat parti ska fram. Lycka till med klimatmålen, säger jag bara.
