Fred satt bakom ratten i sin gamla Volvo och stirrade ut i snöyran som hade förvandlat E4:an till en vit mur. De var på väg tillbaka till Stockholm efter att ha hämtat en låda specialkaffe åt Börje på Kaffet och Satiren – en “nödsändning” som Börje kallat det, eftersom hans vanliga leverantör hade gett upp i vinterkaoset. Nu stod de stilla i en evig kö av bilar, motorn surrade dovt, och Freds irritation bubblade över.
”Helvete vad mycket snö, och nu är det totalstopp också”, muttrade Fred och knackade otåligt på ratten. ”Titta i handskfacket efter foldern från MSM.”
”Du menar MSB”, rättade Alva torrt från passagerarsätet, utan att lyfta blicken från sin telefon.
”Samma skit”, fräste Fred, nu ännu surare. ”Bara en annan förkortning för statens eviga nanny state.”
Alva suckade och rotade fram foldern, bläddrade snabbt igenom den. ”Tydligen ska man sitta kvar i bilen”, sa hon neutralt.
”Va, det är ju rådet vid brand i lägenhet”, protesterade Fred. ”Kan väl inte vara samma åtgärd i en utkyld bil? Ska vi frysa ihjäl medan vi väntar på att staten ska skicka en filt?”
”Jo då”, svarade Alva med ett snett leende. ”Samma lösning på olika problem: sitt still i… eh, båten. Samma princip för allt – det brinner, börskrasch, trafikstockning. Sitt still så fixar pappa staten det. Klassisk svensk modell: passivitet som politik.”
Fred skrattade rått, men det lät ansträngt. ”OK, och var är då pappa Trafikverket? Vi har ju suttit här i timmar nu. Står det inget annat i den där bibeln?”
Alva bläddrade vidare och hittade ett avsnitt. ”Här: nöje under väntan. Det finns en spellista som MSB gjort. Vi kan lyssna på ‘Snön Faller’ med Uffe, ‘Flickor bak i bilen’ med Siw och ‘The Race’ med Yello. Det där sista måste vara ironiskt av MSB”, sa Alva med en trött röst och höjde ett ögonbryn.
”Inte slösar jag batteri på sådant skräp”, muttrade Fred. ”Skulle vara Uffe då i så fall.” Han drog igång ‘Snön Faller’ på bilstereon, och snart trallade han med: ”Den är så skön när körtjejen kommer in.”
Efter Uffe på repeat tjugo gånger närmade sig en figur utifrån i snöyran. Knackningen på vindrutan var hårdhänt, för att överrösta Uffes bas som fick hela bilen att skaka.
”Sänk, sänk, det är någon här!” skrek Fred och vred ner volymen innan han vevade ner rutan. ”Hej, äntligen. Är det pappa Trafikverket?” frågade han hoppfullt, med en cynisk glimt i ögat.
”Nej för sjutton”, svarade mannen utanför, en bonde med overall under jackan. ”Jag är UE till Trafikverket – underentreprenör. Det är jag som äger bondgården där borta. Den här vägsträckan är mitt ansvarsområde: Stockholm SydOstOstSyd.”
”Jaha du”, sa Fred och lutade sig fram. ”Kan du hjälpa oss loss då?”
”Tyvärr inte”, svarade bonden och skakade på huvudet. ”Jag har inga resurser.”
Fred stirrade på honom. ”Men vad vill du då?”
Bonden rätade på sig viktigt och nickade mot motorn. ”Det är förbjudet med tomgångskörning här.” Sedan försvann han tillbaka in i snöyran, lämnande Fred och Alva i tystnaden.
Fred satt stilla ett ögonblick, sedan brast han ut i ett gapskratt. ”Typiskt Sverige: staten skickar en underentreprenör för att straffa oss för att vi följer deras råd att sitta still. Nästa gång föreslår de väl att vi cyklar hem i snöstormen – för klimatet.” Alva skakade på huvudet med ett flin. ”Eller så är det bara ett test: hur länge sitter svensken kvar och fryser innan han inser att pappa staten aldrig tänker komma.”
Vid sitt vanliga hörnbord på Kaffet och Satiren satt Fred, halvvägs in i en kall espresso, när han plötsligt fick syn på honom: Tomas, en gammal klasskompis från gymnasiet som han inte sett på åratal. Tomas satt ensam vid ett bord längre in, stirrade ner i sin kaffekopp och såg deppig ut. Fred reste sig, gick fram och klappade honom lätt på axeln.
”Tjena Tomas, länge sen! Hur står det till, gamle vän?”
Tomas tittade upp med ett trött leende. ”Fred… ja, det var länge sen. Sätt dig. Det står till… ja, inte särskilt bra, om jag ska vara ärlig.”
Fred drog ut en stol och satte sig. ”Du ser ut som om du precis fått reda på att Kamratposten är statsfinansierad. Vad har hänt?”
Tomas suckade djupt och rörde i kaffet utan att dricka. ”Det är integrationen, Fred. Som PK-pappa tycker jag inte att den går särskilt bra. PK hit och PK dit – fast mest är det mina egna barn som får stå ut med min PK:ighet.”
Fred höjde ett ögonbryn. ”Berätta. Från början.”
”Jo, det började med den där superläraren som mitt äldsta barn älskade. Engagerad, kunnig, inspirerande – en sån där lärare man minns hela livet. Jag tyckte också hen var fantastisk. Men så kan man ju inte tänka. Man måste ju lyssna på vad MP och S säger: ’I utanförskapsområdena ska de bästa lärarna arbeta.’ Så på nästa föräldramöte föreslog jag att superläraren genast skulle flyttas dit. Det blev helt tyst på föräldramötet. Jag tolkade det som samtycke och kände mig så himla duktig, så PK.”
Fred flinade snett. ”Och barnet då?”
”Fick en ny lärare. Obehörig, förstås, men vad gör väl det? Integration går ju före allt. Sen kom förslaget om bussning av elever mellan skolor. Mina barn trivdes jättebra på den gamla skolan, som dessutom låg på gångavstånd, men jag tänkte: att åka buss är ju kul! Och vem vet, kanske min äldsta kunde få tillbaka superläraren? På nästa föräldramöte lade jag fram idén. Stämningen var… lite stel. Kanske för att jag redan föreslagit flytten av superläraren. Men tystnaden tolkade jag som bifall igen.”
Fred lutade sig fram. ”Låt mig gissa: superläraren hade slutat och kompisarna bussats till andra skolor?”
Tomas nickade dystert. ”Exakt. Lite gnäll på morgnarna, men inget en PK-pappa inte kan fixa med några välvalda plattityder. Fast integrationen blev inte bättre, och barnen började verka mindre nöjda. Sen kom S och MP med sitt senaste förslag – tvångsflyttning. Äntligen skulle jag själv få göra en insats! Jag berättade den glädjande nyheten på nästa föräldramöte. De andra verkade ha lite svårt att få ihop det med just sin tvångsflytta, men jag fick applåder till slut för att jag kunde ställa upp och tvångsflytta. Äntligen!”
Fred skrattade till. ”Kan tänka mig det. Och nu då?”
Tomas stirrade ner i koppen igen. ”Ett halvår har gått sedan vi tvångsflyttade. Och ärligt talat… jag känner mig inte särskilt integrerad. Det är snarare som om jag och familjen har blivit de ointegrerade. Jag är fortfarande PK-duktig, men det funkar liksom inte. Trots flytt av superlärare, bussning och tvångsflyttning har inget blivit bättre. Snarare sämre. Det blev dålig stämning hemma. Kanske är det dags för nästa steg: tvångsblandade familjer?”
Fred såg på honom. ”Oj, det var drastiskt. Hur tog de det?”
Tomas reste sig långsamt, tog sin kopp och såg sig omkring – hemma i det tomma köket, fast bara i tanken. ”Familjemöte, hallå? Hallå?” Han vände sig mot Fred med ett bittert leende. ”Var är ni? De har lämnat mig, Fred. Hela familjen. Jag integrerade bort dem.”
Han nickade kort, vände på klacken och gick mot dörren. Fred satt kvar, tittade efter honom och muttrade för sig själv: ”PK-duktig till sista andetaget. Men ensam som fan.”
Några veckor senare klev Tomas in på Kaffet och Satiren igen. Det var mitt på dagen, lugnt i lokalen. Fred och Alva satt redan vid sitt vanliga hörnbord. Tomas såg tröttare ut än sist, men också mer samlad – som någon som slutat bli förvånad. Han nickade kort mot dem och slog sig ner utan att beställa.
”Allt okej?” frågade Fred försiktigt.
Tomas ryckte på axlarna. ”Jag tänkte inte prata om familjen.”
”Bra”, sa Fred. ”Det hade blivit stelt.”
Tomas drog upp ett skrynkligt papper ur jackfickan och lade det på bordet mellan dem. ”Jag tänkte läsa istället.”
Alva lutade sig fram. ”Veckobrev?”
”Från förskolan.”
Fred log snett. ”Alltid trygg läsning.”
Tomas harklade sig och började läsa. ”Kära föräldrar.” Han pausade. ”De skriver alltid så. Som om det är ett val.”
Han fortsatte: ”En vecka till ända här på vuxendagiset Ankdammen, och vi vill tacka för era fantastiska barn.”
Fred höjde ögonbrynen. ”Bra start.”
”Pulkaåkningen på Skogskyrkogården blev en succé – nästa gång kör vi orientering.”
Det blev tyst vid bordet. ”Skogskyrkogården”, upprepade Alva långsamt. ”Inte… lekplatsen.”
”Nej”, sa Tomas. ”Kulturarv. Minneslund. Backe.”
Han fortsatte läsa: ”Dock har vi ett allvarligt meddelande: Vi har tyvärr hittat spår av kokain på barnens toalett.”
Fred satte kaffet i halsen. ”Förlåt, vad?”
Alva lutade sig framåt, ögonen smala. ”Kokain? På barnens toalett? Är det fyraåringarna som har en sidohobby eller har föräldrarna börjat smuggla i blöjpåsarna?”
Tomas bara skakade på huvudet och fortsatte läsa: ”Detta är naturligtvis helt oacceptabelt och något vi vill att ni tar upp med barnen hemma.”
Alva log tunt. ”Annars bra. Tydlig kommunikation.”
”Vi vill påminna om att Ankdammen strävar efter att vara en trygg och drogfri miljö.”
Tomas gjorde en paus, som om han behövde hämta andan, och fortsatte:
”Det här blir det sista veckobrevet på ett tag. Jag kommer att sjukskriva mig på obestämd tid, och under tiden kommer en vikarie från vår återvändar-pool att ta över.”
Fred lutade sig bakåt. ”Återvändar-pool.”
”Ja”, sa Tomas. ”Har varit i strid. Det stod i presentationen.”
”Pedagogisk bredd”, mumlade Alva.
Tomas tog ett sista andetag och läste avslutningen:
”Slutligen, glöm inte att packa med hjälm inför nästa vecka – läget är instabilt, det kan bli skottlossning. Med vänliga hälsningar, Personalen på Ankdammen.”
Han lade ner papperet på bordet och stirrade på det ett ögonblick, som om han väntade på att det skulle förklara sig självt.
Alva var först med att bryta tystnaden. ”Alltså… pulka på kyrkogård, kokain på toaletten, återvändande från gud vet vad som vikarier och stålförberedelser för gängkonflikt. På en förskola. Är det här veckobrevet eller en trailer för en dystopisk SVT-serie?”
Fred lutade sig tillbaka och skrattade till. ”Det är Sverige 2024 i koncentrerad form. Vi har gått från ’glöm inte extrabyxorna’ till ’glöm inte hjälmen’. Och det värsta? Ingen kommer ens att reagera. Det blir bara ett nytt normalläge.”
Tomas stoppade ner brevet i fickan, reste sig och nickade kort. ”Ja. Tack för kaffet som inte kom. Vi ses.” Han gick mot dörren lika tyst som han kommit.
Fred och Alva satt kvar och tittade på varandra. Alva suckade. ”Om det där är framtiden för svenska barn så förstår jag varför hans familj stack.”
Fred tog en klunk av sin nu iskalla espresso och skakade på huvudet.
”Välkommen till Ankdammen – där samtidens alla kriser möts i sandlådan.”
Alva flinade torrt och lutade sig tillbaka. ”Och det bästa? Föräldrarna kommer inte att höja på ögonbrynen. De bara packar ner hjälmen i ryggsäcken, skickar iväg ungen och tänker: ’Äntligen en förskola som tar läget på allvar.’ Trygghet made in Sweden – numera med kevlarfoder.”
Klassen hade precis slagit sig ner efter rasten när Fred steg in, stängde dörren med en liten smäll och gick rakt fram till tavlan. Han skrev snabbt med stora bokstäver:
FÖR ÄR EMOT
ANSVAR ÄR SLAVERI
NAIVITET ÄR STYRKA
Sedan vände han sig om och såg på eleverna med ett snett leende. ”Någon som vet vad det här är för något?”
Först tystnad. Sedan en hand.
”Typ… ett emo-band?”
Fred skakade på huvudet.
”Meme-citat med solnedgång?”
”Nix.”
Elias lutade sig fram. ”Vänta, det är ju Orwell. 1984. Fast… lite ändrat.”
Fred nickade belåtet. ”Precis. Originalet är ’Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka’. Det här är den svenska 2024-versionen – uppdaterad för våra politiker.” Han pekade på första raden.
”För är emot. Tänk efter: ena dagen är vi för öppna gränser, nästa dag emot. Mot kärnkraft, för kärnkraft. Mot NATO, för NATO. Och när någon påpekar det…” Fred drog ett djupt andetag, satte händerna i sidan och ropade plötsligt med hög, teatralisk röst: ”HYCKLERI!!!”
Klassen brast ut i skratt – vissa osäkert, vissa högljutt.
Fred lade huvudet på sned och fortsatte med samma imitation: ”En socialdemokrat som står i plenisalen och anklagar andra för ’hyckleri’ – någonstans där blir det bara för mycket, även för svensk politik.”
Alma räckte upp handen, fortfarande fnissande. ”Men… varför går det hem?”
Fred flinade och pekade på andra raden. ”Därför att ansvar är slaveri. Ingen behöver ta ansvar längre. Ministrar, generaldirektörer – alla säger samma sak: ’Vi har varit naiva.’ Som om naivitet vore en superkraft. Tänk er en pilot som tycker ansvar är som slaveri, eller läkemedelsbolaget som nu är emot sitt vaccin som man tidigare var för. Ingen skulle flyga med den piloten. Ingen skulle ta det pillret. Men i politiken? Applåder.”
Elias igen: ”Och naivitet är styrka då?”
Fred pekade på sista raden.
”Exakt. Varje gång det går åt skogen: ’Vi var naiva.’ Öppna gränser ena året, stängda nästa – ’vi var naiva’. Mot kärnkraft, för kärnkraft – ’vi var naiva’. Det är inte längre ett misstag. Det är en dygd. Media nickar, myndigheterna nickar, väljarna rycker på axlarna. Och generaldirektörerna – de S-tillsatta, förstås – sjunger med i kören: ’Ansvar är slaveri.’ Fast med deras löner känns det mer som lyxigt frivilligarbete.”
Klassen skrattade högre nu. Fred lade ner pennan och lutade sig mot katedern.
”Orwell skrev 1984 som en varning. Våra politiker verkar ha läst den som en handbok – och bara moderniserat slagorden lite.” Han gjorde en paus, såg ut över klassen och ryckte på axlarna med ett oskyldigt leende. ”Egentligen tycker jag inte så här. Jag tar inget ansvar för det jag just sagt. Det var nog lite naivt att skriva upp det på tavlan.” Han log brett. ”Men det känns bra.”
Klassen vrålskrattade. Klockan ringde, och eleverna packade ihop under fortsatt fniss. Fred satt kvar vid katedern och muttrade lågt för sig själv medan de gick: ”Kanske vi lärare också borde anamma de nya slagorden. Det verkar ju funka för alla andra.”
Klassen samlades i klassrummet tidigt på morgonen. Spända. Sömniga. Fred stod vid tavlan med en utskrift i handen och ett flin som avslöjade att det här inte skulle bli ett vanligt studiebesök. ”Okej. Alla på plats?” sa han. ”Bra. I dag åker vi till SVT. Officiellt för att lära oss om public service.” Han gjorde en paus, och sänkte rösten. ”Inofficiellt är det här en operation. Vi ska infiltrera nepotismens kärna.”
Några elever vaknade till.
”Diskreta frågor. Anteckna allt. Varje gång någon säger ’min dotter’, ’min svåger’ eller ’min kärlekspartner’ – ner med det. Vi är där för att samla bevis.”
Elias räckte upp handen. ”Alltså… vi ska vara spioner?”
Fred nickade allvarligt. ”Exakt. Ni är min elitstyrka. Kodnamn: Klass 3B. Uppdrag: Operation Familjeservice.” Han pekade ut över rummet. ”Ingen får misstänka något. Leenden. Oskyldiga frågor om karriärvägar. Och i kväll sitter vi i kontrollrummet under Rapport. Perfekt spaningsläge.”
Alma log. ”Och om vi blir upptäckta?”
”Då säger vi att vi bara är nyfikna på journalistik”, sa Fred. ”Nu – ut i fält.”
Senare samma kväll stod klassen i SVT:s entréhall. Glas, stål och självförtroende. Guiden Lisa tog emot dem, leende och pratglad. ”Välkomna! I kväll får ni en exklusiv visning. Ni ska till och med få sitta i kontrollrummet under Rapport.”
Fred log oskyldigt. ”Vilken tur. Hur får man egentligen jobb här? Är det… mycket rekommendationer?”
Lisa skrattade. ”Ja, vi är som en stor familj. Min mamma jobbade här på 80-talet, så det var ganska naturligt. Och många kommer ju in via någon man känner.”
Pennor började röra sig.
I kontrollrummet trängdes klassen med hörlurar på. Lamporna släcktes. Signaturen drog igång.
BaBam.
”God kväll och välkommen till Rapport med mig – kompis till Hanna”, sa programledaren. ”Vi börjar med en sensationell nyhet: Sverige faller i Transparency Internationals korruptionsindex. Vi går direkt till vår egen expert – min dotter.”
Dottern fyllde skärmen. ”Tack, mamma. Som du säger faller Sverige till en chockerande låg nivå. Åter till dig, mamma.”
Elias lutade sig mot Alma. ”Redan nu?”
Fred viskade: ”Anteckna. Bevis ett.”
Programledaren fortsatte. ”Underbart reportage, kära dotter. Nu till något mer upplyftande: SVT:s nya fredagsunderhållning, ledd av min charmerande svåger.”
Svågern dök upp. ”Hej allihop! I kväll blir det festligt – med min gamla buksvåger, några halvsyskon och jag i spetsen. En oförglömlig kväll. Tillbaka till dig, svägerska.”
Lisa skrattade i kontrollrummet. ”Visst är det härligt med familjekänsla?”
Fred lutade sig mot henne. ”Är det vanligt med… så mycket familj?”
Lisa nickade stolt. ”Ja. Det skapar trygghet.”
Nästa inslag. ”Nu över till vår inrikespolitiska expert – inte bara min studiekamrat, utan också en stor journalist som ska analysera debatten.”
”Enligt min pålitliga källa, en S-politiker, var det en solklar seger för S”, sa experten.
”Briljant analys, min vän”, svarade programledaren.
Brottsdebatten tog vid. Tidigare polischefen från NOA och ÖB satt mittemot varandra som inbjudna debattörer. Polischefen log. ”Först en praktisk fråga till min motdebattör, kollega och eh… tar du hunden senare?”
ÖB log ansträngt. ”Nej. Jag tog Rex i går.”
Tystnad. Sedan dämpade fniss.
Fred nickade ivrigt mot klassen. Pennorna glödde.
Lisa såg förvånad ut. ”Allt okej?”
”Absolut”, sa Fred. ”Väldigt… mänsklig debatt.”
Avslutningen kom snabbt. ”Och här är vår yngsta reporter.”
”Tack, pappas vän”, sa reportern. ”Jag ska testa lite träning med kändistränaren och spela med några kändisbarn. Åter till studion.”
Programledaren: ”Och nu till vädret. Kan vi få en specialprognos för Djurgården? Vi ska ju alla på allsången efter sändningen.”
”Tack för i kväll.”
Lamporna i kontrollrummet tändes igen. Skärmarna gick över till standby. Lisa klappade händerna lätt. ”Ja, då var det Rapport. Följ med mig så kan vi ta lite frågor i personalrummet innan ni går.”
Klassen reste sig lydigt. Fred noterade hur flera elever fortfarande skrev, som om sändningen pågått i huvudet.
Personalrummet var rymligt, öppet, fullt av halvtomma kaffekoppar och fat med intorkade kanelbullar. Några medarbetare passerade förbi, nickade vänligt.
”Så”, sa Lisa. ”Några frågor om journalistyrket?”
En hand åkte upp.
”Är det vanligt att man jobbar tillsammans med folk man känner?” frågade Elias oskyldigt.
Lisa skrattade. ”Ja, alltså… man blir ju som en familj här. Och många har ju varit med länge. Det är klart att man dras till människor man litar på.”
”Och familj?” fyllde Alma i. ”Alltså släkt?”
Lisa tänkte efter, log. ”Det händer. Men kompetens går alltid först.”
Fred nickade långsamt, som om han tog in något djupt professionellt.
”Så nätverk är viktigt”, sa han.
”Väldigt”, svarade Lisa utan att tveka.
En medarbetare kom in, ställde en tom kopp alldeles bredvid diskhon. ”Jag tar det sen”, sa hon och vände sig om, som om hon ville fråga klassen något.
Fred såg sig omkring. Tallrikar. Glas. Bestick. Allt samlat i små högar. ”Ska vi hjälpa till?” frågade han och gjorde ett försök att öppna diskmaskinen.
Medarbetaren skrattade till. ”Nej, nej. Lägg det bara där. Det är ingen fara.”
”Jaha?” sa Fred.
Hon ryckte på axlarna, log. ”Äsch. Mamma jobbar här.”
På bussen hem bläddrade Fred i elevernas anteckningar och log nöjt.
”Operation Familjeservice: full framgång”, sa han. ”Material för en hel termin.” Han lutade sig tillbaka, tittade ut i mörkret och muttrade nöjt: ”På SVT behöver ingen säga ’din mamma jobbar inte här’. För det gör hon visst. Och det förklarar precis varför Sverige rasar i korruptionsindexet – utan att någon ens höjer på ögonbrynen.”
Fred var på väg till Kaffet och Satiren när han gick rakt in i skylten. Bokstavligen. En stor, reflexgul skylt mitt på trottoaren, uppställd med den där myndighetsomsorgen som bara Sverige kan erbjuda:
STOPP – VISITATIONSZON. GÅ RUNT.
Under texten: en pil. Tydlig. Omtänksam. Pedagogisk.
Fred stannade och tittade sig omkring. Två poliser stod några meter bort, bredbenta, avslappnade, nästan uttråkade. Ingen såg särskilt hotad ut. Inte heller särskilt kränkt.
”Så… poängen är alltså att man ska veta i förväg var man riskerar att bli kontrollerad?” sa Fred och nickade mot skylten.
Den ena polisen ryckte på axlarna. ”Det är viktigt med transparens.”
”Självklart”, sa Fred. ”Man vill ju inte råka stoppa någon som inte vill bli visiterad. Det hade varit förfärligt.”
Polisen log stelt. Den andra tog över.
”Alla kontrolleras lika. Det är själva idén.”
Fred nickade långsamt. ”Just det. För om någon inte kontrolleras kan någon annan känna sig utpekad.”
”Precis.”
”Så lösningen på risken för diskriminering är att kontrollera alla?”
”Ja.”
Fred tittade åter på skylten. ”Men inte de som går runt.”
Poliserna sa inget.
”Det är elegant”, fortsatte Fred. ”Man inför en visitationszon för att bekämpa brott, men skyltar så tydligt att den som faktiskt borde visiteras får tid att välja en alternativ rutt.”
”Vi följer riktlinjer”, sa polisen.
”Jag känner igen det”, sa Fred. ”Det är som passkontrollerna vid Öresundsbron. Alla fick visa pass. Pendlaren, småbarnsföräldern, stressade sjuksköterskor. Miljoner i kostnader, missade dagishämtningar – men ingen kunde känna sig diskriminerad.”
Han gjorde en paus.
”Förutom de som faktiskt inte hade pass.”
Polisen harklade sig. ”Vi kan inte göra selektiva kontroller.”
”Nej, det vore ju subjektivt”, sa Fred. ”Mycket farligare än systemhotande brottslighet.”
Den ena polisen sneglade på klockan. ”Tänker du gå igenom zonen eller runt?”
Fred tittade på pilen igen. Tänkte på kaffet som väntade. På Alva. På Börje.
”Jag går rakt igenom”, sa han. ”Jag vill inte riskera att känna mig inkluderad på fel sätt.”
Polisen nickade och började metodiskt visitera honom.
Bakom Fred gick två killar i dunjackor och adidasbyxor åt andra hållet, följde pilen och försvann runt hörnet.
Skyltarna stod kvar. Trygga. Tydliga. Okränkande. På Kaffet och Satiren luktade kaffet som vanligt mer åsikt än arabica. Börje stod bakom disken och räknade växel med samma misstänksamhet som om varje mynt bar på en agenda.
Fred slog sig ner mitt emot Alva och hängde av sig jackan. ”Jag gick igenom en visitationszon på vägen hit.”
Alva tittade upp. ”Frivilligt?”
”Absolut. Det fanns skyltar. Pilar. Rekommendationer. Jag kände mig sedd.”
”Kontrollerad?”
”Bara jag”, sa Fred. ”De andra följde instruktionerna och gick runt.”
Alva log svagt. ”Det är den svenska innovationen. Likabehandling genom omvägar.”
”Polisen sa att alla måste kontrolleras lika”, fortsatte Fred. ”För att ingen ska känna sig diskriminerad.”
”Så de som faktiskt kontrolleras är de enda som märker att systemet finns”, sa Alva. ”Alla andra slipper både kontrollen och konsekvenserna.”
Börje lutade sig fram över disken. ”Men skylten då? Den är väl ändå bra?”
Alva nickade. ”Skyltar är viktiga. De signalerar att staten har tänkt. Inte färdigt – men länge.”
Fred tog en klunk kaffe. ”Det bästa var ändå logiken. Man kan inte välja ut någon, för det vore orättvist. Så man väljer ut alla. Utom de som väljer bort.”
”Det är inte en säkerhetsåtgärd”, sa Alva. ”Det är ett värdegrundstest.”
”Och jag klarade det?” frågade Fred.
”Du stannade”, sa Alva. ”Det är godkänt. De andra tog omvägen. Det är också godkänt.”
Fred lutade sig tillbaka. ”Så ingen gör fel.”
”Exakt”, sa Alva. ”Och därför kommer inget bli rätt.”
Börje ställde ner kaffekoppen med en duns. ”Vill någon ha påtår?”
Alva tittade på Fred. ”Bara om alla får.”
Fred nickade. ”Och ingen känner sig utpekad.”
De satt tysta en stund efter påtåren. Utanför cafét stod skyltarna kvar. Inne på Kaffet och Satiren låg luften tung av den där svenska tillfredsställelsen som uppstår när man lyckats vara rättvis utan att egentligen göra något alls. Alla behandlas lika – genom att slippa behandla problemet.
Det var då samtalet vid bordet bredvid letade sig igenom sorlet.
”Vi har valt att inte skaffa barn. För klimatets skull.”
Fred stelnade till mitt i en rörelse med kaffekoppen. Han sa ingenting. Bara tittade rakt fram.
Alva såg på honom. ”Du hörde det där.”
”Ja”, sa Fred. ”Det är samma lösning igen. Man löser problemet genom att inte göra något alls.”
Alva nickade. ”Det är ändå elegant. Ett personligt val paketerat som global uppoffring.”
”Och någon annan får ta ansvaret”, sa Fred. ”Helst någon annans barn. Miljömedvetna, naturligtvis.”
Börje torkade disken långsamt. ”Jag hör sånt där oftare. Som om barn blivit en miljörisk.”
”Ja”, sa Fred. ”Krigen däremot verkar fortfarande vara klimatneutrala.”
Alva lutade sig fram. ”Det krävs en särskild sorts trygghet för att ha klimatångest som sitt största problem.”
”Lyxvarianten”, sa Fred. ”I Ukraina oroar man sig mer för att undvika riktiga bomber än framtida koldioxidbomber.”
”Och i Baltikum”, fortsatte Alva, ”sover man dåligt av helt andra skäl än stigande havsnivåer.”
Fred log snett. ”Men här trumfar klimatet allt. Säkerhet. Krig. Och till slut även fortplantning.”
”Det ultimata förstavärldsproblemet”, sa Alva. ”Tillräckligt stort för att slippa ta itu med resten.”
Börje ställde ner ännu en kopp kaffe. ”Och ändå är folk lyckliga.”
”Mycket”, sa Fred. ”Fjärde plats i världen enligt World Happiness Report. Samtidigt så oroliga för framtiden att vi inte vågar skapa någon.”
Alva tittade ner i mobilen. ”Ukraina ligger runt plats hundra.”
”De har fullt upp med nuet”, sa Fred.
Tystnaden kom tillbaka. Kaffemaskinen pustade bakom disken.
”Så man låtsas att det bara finns ett problem?” sa Alva.
Fred skakade på huvudet. ”Nej. Men det är bekvämare att tänka så.”
Han såg mot bordet bredvid. ”Det är något väldigt fint med att vilja rädda världen.” En kort paus. ”Synd bara att det inte finns någon kvar att uppleva den.”
Dörren till Kaffet och Satiren öppnades med ett litet pingel, och in kom en äldre herre med en helt vanlig pappkasse över huvudet. Två hål var klippta för ögonen, och han navigerade försiktigt mellan borden.
Börje bakom disken tappade nästan kannan.
”Eh… välkommen? Dubbel espresso?”
Mannen med kassen stannade vid Fred och Alvas bord, kände sig fram till en ledig stol och satte sig med en djup suck.
”Ja tack, en dubbel”, sa han genom påsen. ”Och om ni har en sax så jag kan klippa hål för munnen vore det fint.”
Fred och Alva stirrade. Alva var först. ”Förlåt, men… varför har du en kasse på huvudet?”
Mannen suckade igen, rösten dämpad men tydlig.
”Det är en lång historia. Jag heter Bosse, förresten. Jag gick in i en HiFi-butik runt hörnet alldeles nyss för att köpa en enkel stereo. Bara något som spelade radio och CD, inget fancy. Men försäljaren, en ung kille med flanellskjorta och ironisk mustasch, såg sin chans. Han började bombardera mig med frågor: ’Digital eller analog signalomvandling? Impedans – behöver du specifik ohm-nivå för högtalarna? DAC-frekvenser, är du intresserad av 24 bit/192 kHz? Stöd för DSD?’ Jag förstod ingenting. Han bara fortsatte, mer och mer tekniskt, tills jag var helt förvirrad. Till slut sa han: ’Och du, en sista grej – vill du kanske ha en pappkasse över huvudet medan du lyssnar, för att verkligen isolera dig från omvärldens störningar?’ Jag var så lost att jag bara nickade och sa ’Ja tack’. Sen kom jag ut utan någon stereo – men med kassen på huvudet. Den satt kvar hela vägen hit.”
Fred och Alva satt tysta ett ögonblick, sedan brast Alva ut i skratt.
”Det där är ju en klassisk sketch! Exakt samma historia – en äldre herre som bara vill ha en enkel stereo, men hipsterförsäljaren kör på med all teknisk jargong tills gubben till slut går med på precis vad som helst, inklusive pappkasse över huvudet.”
Bosse nickade ivrigt under kassen, som skakade lite. ”Precis, Bosse Boomers var namnet.”
Fred flinade och lutade sig fram. ”Du vet, det är inte bara HiFi-butiker som kör den taktiken nu för tiden. Nyheterna gör precis samma sak. De bombarderar en med så mycket absurditeter att man till slut bara nickar och säger ’ja tack’ till vad som helst.”
Alva fyllde i: ”Som klassisk musik på resecentrum för att få bort buset. Tanken är att lugnande toner från Bach och Beethoven ska bringa fred bland stressade resenärer och ligister. Har beslutsfattarna glömt den lilla detaljen i A Clockwork Orange? Där är just Beethoven soundtracket till ultravåldet.”
Fred fortsatte: ”Eller Tyskland – avvecklar kärnkraftverken för miljöns skull, släcker ner reaktorerna en efter en, men samtidigt diskuterar de att skaffa kärnvapen. Från att inte kunna driva städer med kärnkraft till att kanske försvara eller utplåna dem med kärnvapen. Logiken är ju klockren: ’Vi har ingen el, men vi kan åtminstone utplåna kontinenter om det kniper!’”
Alva: ”Och samma Tyskland legaliserar cannabis för att folk ska ta det lugnt när AI tar över jobbet. Ökande arbetslöshet är på väg, robotarna kommer – lösningen? Se till att alla är ordentligt hög så att ingen märker att maskinerna redan styr. Bra plan – låt massan ligga på soffan och flumma medan framtiden rullar förbi.”
Fred: ”Eller landshövdingen som gör ’öppen rekrytering’ med en post-it-lapp i receptionen. Nästa gång kanske de anställer statsministern via en lapp på ICA:s anslagstavla.”
Alva: ”Och alkoholreformen i händerna på KD. Vad kan gå fel? Antagligen ingenting – förutom allt.”
Bosse suckade djupt under kassen. ”Och så åldersgränsen… jag såg en rubrik om sänkt från 18 till 16. Tänkte: äntligen får ungdomarna köra bil tidigare! Sen insåg jag att det handlade om könsbyte. Då pallade jag inte mer.”
Fred och Alva tittade på varandra och skrattade.
Fred höjde sin kopp i en skål mot Bosse.
”Välkommen till 2024, Bosse. Nyheterna är som din HiFi-försäljare – de kör på med mer och mer tills man bara vill ha en pappkasse över huvudet.”
Bosse reste sig långsamt, kände sig fram mot dörren.
”Tack för kaffet – jag hittar ut. Och kassen behåller jag. Funkar perfekt mot både ljud och nyheter.”
Han linkade iväg, krockade lätt med en stol, men tog sig ut.
Fred och Alva satt kvar.
Alva skakade på huvudet. ”Vi har nått punkten där en pappkasse är den enda rimliga lösningen.”
Fred log snett och tog en klunk. ”Absolut. För i en värld där allt är möjligt numera – klassisk musik mot våld, kärnvapen utan kärnkraft, post-it-anställningar – är det enda sättet att behålla förståndet att helt enkelt stänga ute allt. Ja tack till kassen.”
Fred ställde sig bakom katedern, lade ifrån sig mobilen och såg ut över klassrummet. ”I dag ska vi prata om trollfabriker”, sa han. ”Inte för att Skolverket vill det, utan med anledning av TV4:s avslöjande.”
Några elever rätade på sig. Ordet avslöjande fungerade fortfarande.
”Jag har Wallraffat som MSM-konsument hela mitt liv”, fortsatte Fred. ”Och kan nu avslöja något som kommer chockera er: trollen har alltid funnits.”
Han skrev TROLL med stora bokstäver på tavlan.
”Skillnaden är bara att det först var när Socialdemokraternas troll växte i styrka som trollen organiserade sig i fabriker. Det började med 68-trollen. Där tog det fart på allvar.”
Han vände sig mot klassen. ”Fabriker byggdes. Förklädda som redaktioner. SVT. TV4. Aftonbladet. DN. Trollade på löpande band. Skorstenarna gick varma. Rök och propaganda om vartannat.”
En hand åkte upp längst bak. ”Menar du att alla där är troll?”
Fred log snett. ”Nej. Precis som i sagorna räcker det med några få för att förtrolla många.” Han fortsatte, nu lugnare. ”Den stackars befolkningen drabbades hårt. Över hälften blev bergtagna av den förtrollande berättelsen. Och som alltid när någon blir bergtagen märker de det inte själva.”
Han knackade med pennan mot tavlan. ”Men på senare år, särskilt i södra Sverige, sägs trollen vara utdöda. Bortjagade. Slaget står nu mellan olika trollarméer. Alla med sin egen sanning. Sina egna förtrollningar.”
En elev längst fram lutade sig fram. ”Så… vem har rätt då?”
Fred ryckte på axlarna. ”Troll brukar inte ha rätt. De har versioner.” Han gick vidare. ”TV4 Kalla Faktas troll gör nu stort nummer av att ha infiltrerat SD:s gruva, men visar ingen självinsikt. Endast ett troll kan smälta in bland andra troll, eftersom troll direkt känner igen en människa. Och endast ett troll gör sedan sitt bästa att med bergtagning lura med sig ännu ej bergtagna.
”Vad betyder bergtagning?” frågade Elias längst fram.
Han tittade ner i sina papper. ”Wikipedia beskriver bergtagning så här: ’Att lura med sig människor till sina boningar i berget eller under jorden, varpå dessa, när de släpptes fria, hade fått ett starkt förändrat sinnelag.’ Bergtagningar var också ett sätt att förklara psykiska sjukdomar.”
Någon fnissade.
”Troll som avslöjar troll. Troll som låtsas vara upprörda över andra troll. Vi lever i en enda stor John Bauer-tavla”, sa Fred. ”Eller om ni vill: sagan om tomtar och troll.” Han pausade, lät blicken svepa över klassrummet. ”Om media, kändisar och politiker är troll”, sa han långsamt, ”är du, kära elev, i bästa fall en tomte – och i värsta fall bergtagen.”
Det blev tyst.
En elev räckte försiktigt upp handen. ”Hur vet man om man är… bergtagen?”
Fred tänkte efter en sekund, som om han verkligen övervägde svaret. ”Som sagt, det gör man inte.”
Några elever log.
”Men det finns tecken” sa Fred. ”När någon ifrågasätter dina åsikter kallar du det för ’hot och hat’, du ser bara nyheter på MSM för att få din världsbild bekräftad och du säger ’vi’ om politiker och medier du aldrig träffat.
En annan hand åkte upp. ”Men om alla de här är troll, varför bråkar de så mycket med varandra då?” frågade Elias.
Fred nickade, nöjd. ”Bra fråga. Därför att vissa troll har en grandios självbild, bristande självinsikt och en övertygelse om att bara för att man öppet talar om vilken fabrik man arbetar på, så är det okej att trolla.” Han lutade sig mot katedern. ”Men tomtar – och redan bergtagna – ser inte fabriken. För dem är det ingen trollfabrik. Det är bara… normalt.”
Klockan ringde.
Eleverna reste sig långsamt, någon ropade: ”Du då Fred, är du ett troll, bergtagen eller kanske en tomte.”
Fred skrattade och samlade ihop sina papper. ”Jag är vaktmästaren. Någon måste ju se till att tomteverkstaden inte blir en fabrik.”
Klassen satt redan på plats när Fred steg in, stängde dörren med en liten smäll och gick rakt fram till tavlan. Han skrev med stora bokstäver:
THE FLAT MEDIA SOCIETY
Sedan vände han sig om och såg ut över rummet med ett road leende.
”Uppföljning på gårdagens lektion om trollfabriker. Någon som vet vad The Flat Media Society är för något?”
Tystnad. En hand räcktes upp längst fram.
”Har det med platt-tv att göra?”
Fred skrattade till. ”Bra gissning, men nej. Det är en subavdelning till The Flat Earth Society. Fast i stället för att förneka att jorden är rund, förnekar man att media kan vara vinklad. Igår var TV4-avdelningen i full gång i Nyhetsmorgon, på helt vanlig linjär TV. Så på ett sett har det med platt-TV att göra. Var det någon som såg det?
En elev i mittenraden rynkade pannan. ”Linjär TV? Vad är det?”
Fred flinade bredare. ”Det är när programmen kommer i en bestämd ordning och du inte kan spola förbi reklamen eller välja själv. Som en platt jord – ingen kurva, inget djup.”
En annan elev, Ludvig, lutade sig framåt med ett allvarligt ansikte.
”Men jag håller faktiskt med Flat Earth Society lite. Alltså, horisonten ser ju platt ut. Och NASA… de kan ju fejka allt.”
Fred höjde ett ögonbryn, men log ironiskt. ”Åh, spännande. Äntligen får vi en inblick i The Flat Earth Society från insidan. Berätta mer, Ludvig – hur förklarar du att jag kan ringa en kompis i Australien när det är natt här men dag där?”
Ludvig ryckte på axlarna. ”Tidzoner. Och kanske… speglar?”
Klassen fnissade. Fred slog ut med armarna. ”Fantastiskt. Samma logik använder The Flat Media Society. De pekar på horisonten – eller i det här fallet på sina egna reportage – och säger: ’Se, inga trollfabriker! Inga vänstervridna vinklar! Bara hos ett politiskt parti finns anonyma konton.’ Och för att bevisa det kallar de in Expressens före detta chefredaktör som förklarar att medier inte är vänstervridna. Ungefär som att låta en Coca-Cola-chef förklara varför läsk är hälsosamt.”
En elev skrattade till.
”Men tror de på allt det där?”
Fred ryckte på axlarna. ”De tror på sin platta mediavärld. Som medlem i den ideella organisationen The Flat Media Society måste man alltid motarbeta uppfattningen att mainstream media skulle vara vänstervridet och att SD är ett demokratiskt parti – annars får man inte vara med. Och i går visade de upp sig i all sin prakt, med gråterskor, skrikerskor och absurda överdrifter.”
Han pausade och såg ut över klassen. ”Men vi ska ändå vara tacksamma.”
Eleverna såg frågande ut.
”För tack vare The Flat Media Society – och särskilt Kalla Fakta – fick vi ett avslöjande.” Han lutade sig mot katedern igen. ”Inte av trollfabriker. Utan av hur media ser på sig själva.” Fred talade långsammare nu. ”Till skillnad från Watergate, som bara avslöjade ett parti, lyckades man här avslöja alla andra – journalister inkluderade – som troll, hycklare och partiska. Önskat resultat, men fel skyldiga.”
Fred lade ner pennan.
Meja räckte upp handen: ”Kommer det här på provet?”
Fred funderade ett tag. ”JA! Det här är viktigt: jorden är rund, media är partisk och alla trollar – och bäst på det är Socialdemokraterna. Lär ni er det så kan jag garantera 3 poäng på nästa prov.”
Meja antecknade febrilt. ”Vad sa du att jorden var?”
Fred tittade upprört upp, men innan han hann säga något brast Meja ut i skratt: ”Skojade.”
Klassen vrålskrattade. Fred skakade på huvudet med ett snett leende. ”Skoja ni bara. Plattjordare får visserligen stå i hörnet och peka på horisonten tills de blir blå i ansiktet – få nappar på det. Men The Flat Media Society? De har hela etern till sitt förfogande, dag ut och dag in.” Han rätade på sig och pekade mot dörren. ”Ut med er. Provet kommer fortare än ni tror – och det är linjärt.”
Det var något fel med ljuset i vardagsrummet. Inte trasigt, inte mörkt – bara fel.
TV:n stod på i hörnet och kastade ett kallt, blåaktigt sken över soffbordet, bokhyllan, den halvt urdruckna kaffekoppen. Allt såg plattare ut än det borde, som om rummet själv tappat djup.
SVT Aktuellt rullade vidare.
Lena Hallengren fyllde rutan. Rak hållning. Kontrollerad min. Trygg röst. Något om Socialdemokraternas aggressiva lottförsäljning till äldre, om ansvar, om gränsdragningar. Hennes läppar rörde sig i takt med studioljuset.
Och ändå hörde han något annat.
”SD… rötter… trollfabrik…”
Orden var inte höga. De var inte ens tydliga. De bara fanns där, som ett lågmält brus bakom hennes röst, exakt varje gång hon öppnade munnen. Som om någon annan talade genom henne – eller snarare över henne.
Fred rätade på sig i soffan.
Han kände igen det här. Kände igen rytmen. Den där märkliga förväntan som alltid infann sig när en socialdemokrat intervjuades om något besvärligt. Fokusförflyttningen som brukade komma. Skulden som skulle placeras någon annanstans. Sverigedemokraternas skugga som alltid drogs fram, oavsett ämne. Han väntade. Nästan som ett barn som väntar på ett jumpscare i en skräckfilm. Men det kom aldrig. Ändå fortsatte spökrösten. Han spolade tillbaka inslaget. Spelade om det. Igen. Och igen.
Inte en enda gång sa hon orden han hörde. Inte en antydan. Bara sakliga formuleringar, tillrättalagda meningar. Och ändå: varje gång hennes läppar formade ett nytt svar, viskade det till i hans huvud. ”SD… rötter… trollfabrik…”
Fred stängde av ljudet. Tystnaden i lägenheten var kompakt. Nästan tryckande. Kylskåpet brummade svagt i köket. Någonstans tickade en klocka han inte mindes att han ägde. Det slog honom hur självklart det känts. Hur naturligt det varit att höra det där viskandet. Som om det inte var en hallucination, utan ett eko. Något inlärt. Något planterat efter år av samma retorik, samma mönster, samma förklaringsmodell.
Han visste inte längre om det var TV:n som spökade – eller han själv.
Telefonen ringde.
Ljudet fick honom att rycka till så häftigt att fjärrkontrollen föll i golvet. Den fortsatte ringa. Långsamt. Tålmodigt.
Han stirrade på mobilen på soffbordet, som om den när som helst skulle börja vibrera av sig själv, krypa fram, öppna sig. Till slut svarade han.
Telefonförsäljaren: ”Hej, Fred… vet du vad du gjorde förra sommaren? Det var då du valde att inte stödja demokratin genom att köpa våra lotter.”
Fred svalde. ”Vem är det här?”
”Jag vet allt, Fred. Jag vet vad du tänkte. Du trodde att det bara var en lott, men du visste aldrig vad som låg bakom… du missade din chans att bekämpa mörkret.”
”Vad pratar du om?”
Telefonförsäljaren – rösten mörknade, blev tätare: ”Det finns ingen väg tillbaka nu, Fred. Du borde ha köpt den där lotten. Nu kommer du att vara fast i deras nät. Trollfabrikerna… du vet vad jag menar. De viskar i nattens mörker, och bara vi kan stoppa dem. Vi… och lotterna.”
Fred kände hur luften i rummet blev tyngre. ”Jag… jag vill inte köpa någon lott.”
Ett kort skratt i andra änden. Kallt. Mekaniskt. ”Det är för sent, Fred. Du är redan med. Prenumerationen är aktiverad. Du kan inte fly. Vi kommer att ringa igen… och igen… och nästa gång kanske det inte bara är en lott vi erbjuder…”
”Nej!” skrek Fred. ”Jag vill inte vara med! Låt mig vara!”
Telefonförsäljaren log hörbart. ”För sent, Fred. För sent… du har redan gjort ditt val.”
Klick.
Samtalet bröts.
Fred satt kvar med mobilen i handen. Rummet kändes plötsligt dragigt, trots att alla fönster var stängda. En kall vind – eller inbillning – drog genom vardagsrummet.
Och där, igen, det där viskandet. Inte från TV:n. Inte från telefonen.
Inifrån.
”SD… rötter… trollfabrik… lotter… sossar…”
Fred stängde ögonen. Det var först då han förstod det verkligt obehagliga. Det var inte en spökröst som försökte ta sig in. Den fanns redan där, planterad för länge sedan – vattnad av upprepning, normaliserad tills den inte längre gick att skilja från hans egna tankar.
Börje stod bakom disken, vände sig mot Fred som satt med Alva vid sitt vanliga bord på Kaffet och Satiren: ”De ringde i morse”.
Fred såg upp. ”Vilka?”
”EU. Eller Chat Control. De presenterade sig inte riktigt. De ville mest veta vad folk pratar om här.”
Alva lutade sig tillbaka. ”Och vad svarade du?”
”Att folk pratar”, sa Börje. ”Mest skit. Väder, barnbarn, politik. Då hummade de.”
”Politik” sa både Fred och Alva nervöst. ”Är vi avlyssnade?”
”Lugna ner er” skrattade Börje och nickade mot pensionärsbordet. ”Det var nog snarare frågor om barnbarnen.”
Både Alva och Fred tittade mot pensionärsbordet där stämningen var ovanligt upprörd. En av dem viftade med mobilen.
”Det var nån jävla Chat Control som ringde”, muttrade en av pensionärerna högt. ”Tydligen hade de något emot bilden jag fick på barnbarnet, de ville att jag skulle förklara mig.”
En annan skrattade torrt. ”Förklara sig? Det var från födelsedagskalaset, du visade ju mig.”
Fred reste sig, tog sin kopp och gick fram till pensionärsbordet.”Ursäkta, men jag kunde inte låta bli att höra. Chat Control, säger ni?”
En av herrarna nickade ivrigt. ”Ja, det var lite jobbigt, men visst är det väl bra? De skyddar ju barn.”
Fred satte sig på en ledig stol. ”Javisst. Motiveringen är att stoppa sexuellt utnyttjande av barn. Perfekt ursäkt. Den optimala halmgubben. Alla som säger emot är plötsligt en fulgubbe – det har Ylva Johansson och EU bestämt. Men vad det egentligen betyder är meddelandekontroll, digital övervakning eller samtalsinsyn.”
En av pensionärerna rynkade pannan. ”Men om man inte har något att dölja…”
Fred avbröt vänligt. ”Ja, jag vet. Rent mjöl i påsen och allt det där. Men många av oss diskuterar politik också, alla är inte zombies som bara diskuterar bakning och kattbilder. Är det här att värna valhemligheten, att lyssna på vad folk diskuterar? Och om man nu har rent mjöl, varför inte installera en TV-skärm hemma som inte går att stänga av, som både pratar och lyssnar – det gör väl inget?”
En annan herr skrattade till. ”Du överdriver väl nu.”
Alva hade kommit fram och ställt sig bredvid. ”För några år sen var det skandal när skurkstater använde europeiska system med bakdörrar för avlyssning. ’Det är bara för att fånga fulgubbar’, hette det – men fulgubbarna var regimkritiker. Nu gör EU exakt samma sak. Fast helt öppet.”
En av pensionärerna kliade sig i skägget. ”Men… det är ju Socialdemokraterna, EU.”
Fred ryckte på axlarna. ”Ja, och det är det märkliga? Socialdemokraterna var emot visitationszoner – det var integritetskränkande att stoppa folk på gatan. Men att avlyssna alla digitala meddelanden? Inga problem. Är det det skrivna ordet de hatar mest? Eller all kommunikation, nu när tal också blir digitalt?”
Fred såg sig omkring vid bordet, som om han letade efter invändningar som ännu inte sagts. ”Det är alltid samma sak”, fortsatte han lugnt. ”Ingen har egentligen bett om det här. Ingen har röstat om det. Men ändå glider det igenom, förklätt till omtanke.” Han gjorde en liten paus. ”Och hade man frågat folk rakt ut hade det blivit obekvämt.” Fred log snett. ”Tänk om Kina fått rösta om ansiktsigenkänning och sociala poäng. Undrar hur det hade gått. Tänk om vi EU-medborgare fått rösta om massavlyssning. Vad tror ni mannen på gatan hade svarat i en SVT-intervju?”
Alva gjorde en imitation av en reporter:”’Har du något emot att staten läser alla dina meddelanden?’”
Fred hängde med och låtsades vara mannen på gatan:”’Ja, verkligen.’”
Alva igen, nu med myndig röst:”’Jasså? Låt mig omformulera: Har du något emot att staten läser alla dina meddelanden… fulgubbe?’”
Pensionärerna skrattade till, lite osäkert. ”Och jag som inte ville ha TikTok för att Kina spionerar – nu vill EU spionera i alla appar.”
Fred pekade plötsligt på en av herrarna, som hade en hemmastickad tröja med stora bokstäver ”CC” över bröstet. ”Fin tröja, förresten. Köpte du den på Ylvas shop?”
Herrn tittade ner på sig själv, lite stolt först. ”Ja, faktiskt. Frugan stickade den efter ett klipp hon såg på EU-parlamentet. Ylva Johansson satt och stickade där, så hon tog mönstret. ”Fred flinade bredare. ”Vet du vad ’CC’ står för på den?”
Herrn ryckte på axlarna. ”Något EU-grej, antar jag. Common… något.”
Fred lutade sig fram. ”Chat Control.” Tystnad ett ögonblick. Sedan brast hela pensionärsbordet ut i skratt – inklusive tröjbäraren själv, som blev röd om öronen.
”Fan också”, muttrade han. ”Nu vill jag inte ha den längre.”
Börje kom fram med kaffekannan och fyllde på allas koppar. ”Påtår på huset”, sa han. ”Garanterat avlyssningsfri – jag har kollat kaffet själv. ”Fred höjde sin kopp i en skål. ”Tröjan nu officiellt omdöpt till Coffee Control.”
Det var gröna linjen mot stan. Ett sånt där morgontåg där ingen valt varandra, men alla ändå sitter ihop. Fred stod inklämd mellan dörrarna och en barnvagn som inte hade något barn i sig, bara ett existentiellt behov av utrymme. Högtalarrösten hade just avslutat sitt obligatoriska ”Se upp för avståndet mellan tåg och plattform!” när tidningen slogs upp. Inte diskret. Inte försiktigt. Utan med ett ljud som påminde om när ett segel fångar vind. Fullformat.
Pappret svepte över Freds axel, träffade en ryggsäck, studsade mot ett ansikte längre bort och parkerade slutligen över tre säten och en pensionärs knän.
”Oj”, sa pensionären. ”Är det här ett upprop?”
Fred kisade mot mannen bakom tidningen. Den neutrala kappan. Den självklara hållningen. Det där uttrycket som signalerade att åsikten redan var färdigformulerad.
”Men vänta nu…”, sa Fred. ”Är det inte Chefredaktör W. från DN?”
Mannen bakom tidningen såg upp. Log artigt, som om han blivit igenkänd i fel sammanhang. ”Jag föredrar att se mig som redaktionell funktion”, sa han.
”Självklart”, sa Fred. ”Ni rör er mer som ett ställningstagande än som en person.”
Chefredaktör W. justerade greppet om tidningen. ”Det här”, sa han och knackade på tidningen, ”är vad som händer när man lämnar X.”
”Tidigare känt som Twitter”, sa Fred.
”Just det. En plattform som inte längre passar vår världsbild.”
”På grund av hot och hat?” frågade Fred.
Chefredaktör W. drog efter andan, långsamt. ”Och värdegrund. När Elon Musk tog över blev det fel värdegrund och en massa hot och hat.”
Tunnelbanan bromsade. Tidningen fladdrade till och slog en kvinna på handen.
”Hallå!” sa hon. ”Kan du inte hålla den där lite närmare dig själv?”
Chefredaktör W. rynkade pannan. ”Tonläget, tack.”
Fred log. ”Intressant. För på X har man ju två flöden. Ett man själv väljer. Ett algoritmstyrt. Har ni testat att sluta följa vänsterkonton och börja titta på bilder av enhörningar?”
Chefredaktör W. svarade inte. Han vek istället upp tidningen ännu mer, som om frågan krävde större yta, mer skydd.
”Vi har gått vidare”, sa han. ”Precis som många andra seriösa medier. Synd bara för våra följare.”
”Alla samtidigt”, sa Fred. ”Lite som ett gruppbeslut i Publicistklubben. Varför inte bara skicka ut ett veckobrev? Där råder ju konsensus i varje fråga och ingen riskerar att bli motsagd.”
Någon längre bort fnös. Någon annan sa ”kan du ta ner den där?”.
”Det här börjar likna ett drev”, muttrade Chefredaktör W. och justerade greppet.
”Ja”, sa Fred. ”Fast analogt.”
Tidningen slog till igen när tåget krängde. Nu var stämningen i vagnen märkbart sämre.
”Och följare?” fortsatte Fred. ”Det kan väl inte ha varit en chock att de flesta följer er på X för att raljera. Skärmdumpar, citat, hån.”
”Det där är falskt”, sa Chefredaktör W. stelt.
”Aftonbladet lämnade förresten X redan 2023”, fortsatte Fred. ”Någon som märkte det?”
Ingen svarade. En man längst bort skakade på huvudet.
”Men misströsta inte”, sa Fred. ”Ni har ju hittat ett nytt hem. TikTok. Där verkar algoritmerna fungera utmärkt igen. Dans, trender, inga följdfrågor.”
Chefredaktör W. spände blicken i honom. ”Det är en annan typ av publik.”
”Just det”, sa Fred. ”En som inte kommenterar.”
Tunnelbanan stannade vid T-Centralen. Dörrarna öppnades. Folk försökte ta sig av, men hindrades av tidningen.
”Kan du flytta på den där?” ropade någon.
”Hotfullt språk”, sa Chefredaktör W. och höjde tidningen ännu mer. ”Jag känner mig ifrågasatt.”
Fred lutade sig fram. ”Så egentligen är det här helt logiskt”, sa han lugnt. ”X är en app. Appen finns på internet. Internet ägs till stor del av Musk via Starlink. Så nästa steg är väl att lämna internet helt. Därför fullformat.”
”Vi föredrar envägskommunikation”, sa Chefredaktör W..
”Papper”, nickade Fred. ”Ingen kan kommentera. Ingen kan svara. Ingen kan säga emot – X i pappersformat. Riktiga boomers som vill ha X på papper.”
”Det är demokratiskt”, sa Chefredaktör W. och strök handen över pappret, som om det behövde lugnas.
Fred nickade långsamt. ”Intressant. För ni sa ju själv i SVT att det är illavarslande när politik, näringsliv och teknik växer samman.” Han sneglade på tidningen som fortfarande blockerade halva vagnen. ”Här står vi alltså med politik på ledarplats, näringsliv i ägarledet och teknik reducerad till ett pappersark i rusningstrafik.”
Chefredaktör W. stelnade till.
Tunnelbanan rullade vidare, ner i underjorden.
”Så framtiden då”, sa Fred. ”När jorden inte längre är beboelig och DN:s journalister står vid gaten för ‘Exit Planet’, på väg till Mars.”
Chefredaktör W. höll hårt i tidningen nu.
”Vem står då där vid biljettkontrollen?” frågade Fred.
Inget svar.
”Elon Musk”, sa Fred.
Tunnelbanan stannade. Chefredaktör W. klev av snabbt. Tidningen slog igen med ett dovt, lättat ljud.
Kvar stod Fred, omgiven av irriterade men befriade resenärer och en tanke som kändes märkligt bekant: Algoritmerna må vara borta. Men DN har fortfarande exakt samma problem – de tål inte mothugg. Det måste jag twittra, tänkte Fred, kommer nog i nästa nummer av DN i morgon.
Klassen satt tysta i klassrummet. Det var sista lektionen före jullovet. Utanför fönstret snöade det stilla, som om Stockholm försökte bevisa att det kunde vara ännu vackrare.
Fred stod vid katedern. Ingen tavla. Ingen krita. Bara en gammal högtalare på bordet och hans mobil ansluten. Ingen musik spelades ännu.
Det var den där sortens tystnad som inte handlar om ordning, utan om avslut.
När allt redan sagts, men ännu inte riktigt fått sjunka in.
Jackor låg kvar över stolsryggar. Någon stirrade ut genom fönstret. En annan höll mobilen i knät, mer av vana än av intresse. Till och med algoritmerna verkade ha tagit jullov.
”Det här är sista lektionen”, sa Fred till slut. ”Inte bara för terminen. För året.”
Några blickar lyftes.
”Vi har pratat om propaganda, medier, makt. Om hur verkligheten låter beroende på vem som håller i volymkontrollen.” Han lade ifrån sig mobilen en sekund, som för att markera poängen.
”Så i dag ska vi inte analysera. Vi ska sammanfatta.” En kort paus. ”Som ett soundtrack.”
Fred tryckte på play.
- “Sitt Still” – MSB feat. Trafikverket
Inspirerad av: Snökaos på E22
Motivering: Den ultimata slow jam-balladen för alla som fastnat i snökaos. Med beats av Uffe och ett budskap om att staten fixar allt – om du bara väntar. - “PK Daddy” – The Integrations
Inspirerad av: PK-pappan som integrerade bort sig
Motivering: En kärlekslåt till integrationens ideal, där bussar ersätter relationer och flyttar krossar familjefriden. Ett mästerverk av självuppoffring och naivitet. - “Transparens Boogie” – SVT Allstars
Inspirerad av: Din mamma jobbar här
Motivering: En dansant fredagsunderhållning med hela släkten från SVT. Förbered dig på att bli charmad av nepotismens ljuva toner. - “Maskirovka Groove” – The Rolex Rebels
Inspirerad av: Visitationszon
Motivering: Ett spår som sätter den diskreta elegansen i pseudodebattens konst i centrum. En ode till visitationszonernas absurda spelregler. - “NATO-låten” – Tidölaget feat. SVT Misfits
Inspirerad av: När Andra Tar Omhand
Motivering: En kamplåt för den som gillar att andra tar hand om allt. Det är “Alliansens” svar på en rysk popballad med kryddstark kritik. - “Jag gör det för planeten” – Latte Lads & The Free Spirits
Inspirerad av: Jag gör det för planeten
Motivering: En minimalistisk indiehit som ställer existentiella frågor om barnlöshet och miljö. Särskilt populär på Södermalm. - “Snöstorm Blues” – Jimmy & The Realists
Inspirerad av: Sagan om Svealandia
Motivering: En episk saga där realism möter önsketänkande. Svensk visa när den är som mest tragikomisk. - “Shit Picking Anthem” – Public Service Orchestra
Inspirerad av: SVT ägnar sig åt Shit Picking
Motivering: En mörk och cynisk electropop om hur regeringens förslag alltid synas med en lupp – men bara för att hitta fläckar. - “Trollfabriker och Tomteverkstad” – Deep Throat & MSM Choir
Inspirerad av: Från trollfabrik till tomteverkstad
Motivering: En fantasirik folksång om troll som avslöjar troll i en oändlig cirkel av självbedrägeri. För alla som gillar John Bauer och konspirationsteorier. - “SD Rötter Remix” – Lena & The Echoes
Inspirerad av: Spökröst
Motivering: En remixad spöklåt där socialdemokratisk retorik blir till en hypnotisk refräng i lyssnarens undermedvetna. - “Chat Control Blues” – EU Orchestra feat. Ylva
Inspirerad av: Chat Control är samtalsinsyn
Motivering: En dystopisk hymn om digital övervakning och samtalsinsyn. Passar lika bra för smyglyssning som för nattsudd. - “Tunnelbanan Tango” – DN feat. Elon Musk
Inspirerad av: Dagens Nyheter lämnar Space X för tunnelbanan
Motivering: En bitterljuv vals där algoritmer byts mot fullformat i rusningstrafik. En sista hälsning från DN:s korta tid på X.
När den sista låten klingat ut var det som om året stod stilla ett ögonblick. Alla rubriker hade redan passerat. Alla debatter hade redan skrikits färdigt. Ändå låg något kvar i luften. En restton. Ett eko.
2024 var ett år där allt fanns överallt, hela tiden – men sällan hördes. Ett år där tystnad ofta var mer avslöjande än ljud. Där budskap inte sjöngs, utan maldes fram i loop.
Den här listan var aldrig tänkt att vara bekväm. Den var inte till för att spelas på hög volym, inte för att dansas till. Den var till för att kännas igen. Som när man hör något i bakgrunden och först långt senare förstår att det var viktigt.
Fred stängde appen, bildligt om inte annat.
Utanför klassrummet väntade ett nytt år. Nya formuleringar. Nya omskrivningar. Samma verklighet, i ny tonart.
Och kanske är det just så ett soundtrack fungerar.
Inte som musik man väljer –
utan som musik man lever i,
oavsett om man vill eller inte.
Slut på terminen.
Slut på året.
Slut på spellistan.
Slut.