Kaffet och Satiren, januari 2023. Termometern utanför visar −12. Inne är det knappt varmare. En pensionär i hörnet sitter insvept i en islandströja, mössa och vantar, och försöker blåsa liv i en kopp kaffe som kallnat innan den hann fram till bordet.
Fred kliver in, hänger av sig jackan med tvekan, som om han var osäker på om han verkligen borde släppa taget om den, skakar snö av sig och sniffar i luften och ropar: ”Börje, det luktar… gammal människa och hopplöshet här inne. Har du börjat servera pensionärsdoft som specialité?”
Börje som står och torkar en kopp: ”Nej, det är bara Lasse. Han har haft 16 grader hemma sen november. Säger att det är ’mysigt’. Jag tror han börjat jäsa.”
Alva sitter redan vid fönsterbordet med laptopen öppen på SVT:s senaste inslag: ”Så här varmt behöver du egentligen ha det hemma. Titta här. Inomhustemperatur på 18 grader är ’helt normalt’. En riksdagsledamot från Centerpartiet skryter om att hon har 15. Femton! Jag trodde garage skulle vara varmare än så.”
Fred sätter sig tungt: ”Ja, och samma gäng vill att vi ska duscha i fyra minuter. Fyra! Gunde Svan klarade visst en minut och tjugotre sekunder, men han luktade som en blöt hund efter Vasaloppet ändå. Välkommen till det nya Sverige – vi tävlar i självspäkning medan politikerna sitter i bastun och räknar våra skattepengar.”
Pensionären harklade sig svagt. ”Jag försökte duscha på kommunens
rekommenderade tid… fyra minuter”, sa han och pekade diffust i luften. ”Men fyra minuter… det räcker knappt till att hitta tvålen. Jag fick välja: tvätta det som syns eller det som luktar. Det blev det som syns.”
Fred log snett. ”Och nu luktar du som en kompromiss. Typiskt Sverige.”
Pensionären nickade långsamt.
Fred vänder sig mot honom igen: ”Men grattis, Lasse. Du är nu officiellt en levande installation. ’Svensk pensionär i naturlig storlek – doft ingår’.”
Alva skrattar till: ”Men allvarligt, Fred. Varför köper folk det här? Det är som att alla låtsas att det är frivilligt att gå runt och småfrysa, som om det vore en livsstil. Det är ju inte så att politikerna själva sitter hemma i 15 grader och snabbduschar i fyra minuter — det som de tycker att vi ska göra. Som om det dessutom inte är politikerna som stängt ner kärnkraftsreaktorer, sålt ut elen till Tyskland och sen står där med stora ögon: ’Oj, elpriset!’”
Fred svarade: ”Exakt. Och nu är det plötsligt en dygd att ha täckjacka inomhus och rita frostblommor på rutan. Nästa steg är väl barkbröd och en liten skylt på dörren: ’Här bor en klimatmedveten medborgare – luktar lite, men bryr sig mycket’. Snart är det trendigt. ‘Shabby Chic, Frost Edition’. Inomhusfrost är det nya betonggolvet.”
Börje ställer fram en ny kanna kaffe: ”Jag har sänkt värmen till 17 här med. Men kaffet är i alla fall revolutionsvarmt.”
Fred blåser på fingrarna och greppar kannan som om den vore en livboj: ”Bra. Då överlever jag i fem minuter till.”
Fred lutade sig framåt över bordet. ”Hörrni… jag tänker att vi gör såhär. Låt oss reda ut skuldfrågan en gång för alla. Fem myror är fler än fyra elefanter – energikrisedition.” ”Vi leker: ‘En ska bort, övriga är skyldiga’. På scen har vi: Maggan, Merkel, Bolund och Jimmie.”
Börje suckade. ”Nu börjar han igen. Alva, du får vara Eva. Jag tar Magnus. Jag har tränat på hans ‘TYCKER HAN JA!’ i duschen… innan vattnet tog slut.”
Alva gnuggade händerna teaterdramatiskt. ”Okej, Eva här. Min bedömning: Bolund ska bort. Han är den enda som inte skyller på någon annan. Maggan skyller på Putin, Merkel på tsunamin i Japan, Jimmie på sju klöver-regeringar. Men Bolund? Han står där stolt: ’Ja, vi stängde kärnkraften för det var så himla fint.’ Dessutom är han den enda som hyr sina kostymer. Bolund ska bort.”
Fred nickade. ”Stabil motivering.”
Börje harklade sig och gjorde sin röst lite ljusare. ”Magnus här. Jag säger: Merkel ska bort. Hon är den enda som betalat gasräkning till Putin. En dålig affär även när gasen fanns, men hon har betalt.”
Fred log som en skolmagister. ”Båda tankarna är goda. Men… FEL, FEL, FEL! Ni har glömt tänka på 18/4-regeln!”
Alva & Börje i kör: ”Va?”
Fred förklarade: ”18 grader och 4 minuter. Jimmie ska bort! Han är den enda som inte lagt ner en enda reaktor, inte köpt rysk gas, inte struntat i nätutbyggnaden och inte sålt svensk el billigt till Tyskland. Plus – och det här är viktigt – han är den enda utan M i namnet: Maggan, Merkel, Miljöpartiet-Bolund. M-M-M. Jimmie sticker ut. En ska bort. Alltså Jimmie.”
Alva & Börje återigen i kör: ”TYCKER HAN JA!”
Det blev tyst i några sekunder. Till och med Lasse i hörnet verkade fundera klart innan han svagt tog till orda: ”Får jag lov att dammsuga på natten? Det är ju billigare då…”
Fred: ”Nej, Lasse. Det får du inte. Grannarna har nämligen inte frusit ihjäl än.”
Lasse drog åt sin filt igen och återgick till att tina upp långsamt.
Fred tog en klunk av sitt revolutionsvarma kaffe och lutade sig bakåt. ”Och mitt i allt det här”, sa han, ”ska SVT så klart ge oss ännu en glädjenyhet om elmarknaden. I morse utsågs Sveriges mäktigaste kvinna.” Han gjorde citattecken i luften. ”Gissa vem?”
Alva höjde ett ögonbryn. ”Om inte Vattenfall är inblandat går jag hem.”
”Du kan stanna”, sa Fred. ”Det är Vattenfall. Anna Borg. Sveriges mäktigaste kvinna, enligt Dagens Industri. SVT sa det med en sån där glad-morgon-rösten, som om de läste upp ‘veckans guldkorn’ och inte ‘veckans elprischock.’”
Börje torkade en kopp långsamt, uppgivet. ”Mäktigaste? Alltså… hur mäktig kan man vara när man styrs av ägardirektiv och Excelark från Energidepartementet?”
”Exakt!” sa Fred. ”Jag satt där med kaffet och tänkte: hur mäktig är man som VD för ett statligt bolag där hela affärsidén går ut på att inte ha en affärsidé?”
Alva vände skärmen mot Fred. ”Hon är väl mäktig på sitt sätt. Hon har ju vårdat det där tankeförbudet på kärnkraft, stängt Ringhals och lyckats med konststycket att göra el dyrare ju mer vi exporterar. Det är ju en sorts makt – om än destruktiv.”
Fred nickade långsamt. ”Jo, hon har i alla fall påverkat mitt liv mer än någon annan kvinna utanför släkten. Mäktigt, visst, men inte så att man applåderar direkt.”
Börje flinade. ”Skulle du få utse Sveriges mäktigaste kvinna, Fred, vem hade du valt?”
”Ingen som jobbar med elmarknaden, det kan jag säga direkt”, sa Fred. ”Det hade varit lättare att utse årets flopp. Vattenfall hade vunnit, med DI som hedersomnämnande.”
Alva skrattade. ”Så vad sa SVT? Blev det någon tuff intervju den här gången?”
”Det var som att se någon försöka intervjua sin egen moster vid jul”, sa Fred. ”Bara mjuka bollar. ’Hur känns det att vara mäktigaste kvinnan?’ ’Vad är hemligheten bakom din ledarstil?’ ’Hur vill du inspirera unga tjejer?’ Jag väntade bara på att de skulle fråga om hennes bästa pastarecept.”
Börje: ”Och lönen då? Frågade de om den?”
Fred suckade. ”Till slut. 20 miljoner per år. Men hon sa bara: ’Det där är styrelsens beslut.’ Som om det är en sorts moralisk frisedel. ’Det var inte jag, det var mina polare.’ Tro mig, hade jag tjänat 20 miljoner på att andra huttrar i 16 grader hemma hade jag också skyllt på någon annan.”
Alva lutade sig tillbaka och såg upp mot taket. ”Ironiskt ändå. Folk spänner filt över barnens sängar, duschar i fyra minuter och väntar på elstöd… och Sveriges mäktigaste kvinna får 20 miljoner för att orsaka situationen.”
”Och elstödet då?” sa Börje. ”Fick hon något?”
”Jodå”, sa Fred. ”Hon bor i lägenhet och får nästan inget, hon gör ju knappt av med någon el. Det är lite Maria Antoinette över det hela: ’Har ni inte råd med el? Flytta till en paradvåning och skaffa fjärrvärme.’”
Börje nickade. ”Det är alltså hon som är mäktigast i Sverige. Åtminstone när det gäller att släcka lampor.”
Fred: ”Japp. Och använder knappt el själv.”
Alva: ”Det är åtminstone konsekvent. Kan man inte hantera el är det bäst att man låter bli att använda den.”
Fred: ”Min misstro mot barnlösa politiker har nu utvidgats: jag är också skeptisk till Vattenfalls-VD:ar som knappt gör av med el.”
Fred satt vid köksbordet med mobilen i högsta volym och försökte för tredje gången boka en tandläkartid. “Välkommen till Folktandvården, hur kan vi… klick.” Linjen död. Han skrev ett mejl: Hej, jag vill boka tid till tandläkare. Skickat. Inget svar. Han skrev igen – utan ordet ”tandläkare”. Svar inom tre minuter. “Va fan”, mumlade Fred. “Har Ylva Johansson svartlistat ordet? Är ’tandläkare’ ett triggerord nu?”
Han lutade sig bakåt och fick syn på sin laptop, halvöppen på bordet med kameran riktad mot honom. Objektivet stirrade på honom som ett litet, digitalt öga. Han svalde. “Okej… tittar ni på mig nu eller?” mumlade han sakta och vände den instinktivt bortåt. När skärmen reflekterade ljuset från fönstret fick han en känsla av att den blinkade tillbaka, som om någon på andra sidan rörelsen kände av hans missnöje med folktandvården. Det kröp längs ryggraden. Nej. Han måste ut. Nu.
Han reste sig, drog på sig jackan lite för snabbt och snubblade nästan över sina egna skor på väg mot dörren. Den dunkade igen bakom honom med ett ljud som kändes lite för högt, lite för tydligt. Som om någon skulle notera det i en logg.
Han gick snabbt längs gatan, försökte skaka av sig känslan av att vara förföljd av en algoritm. När skylten Kaffet och Satiren dök upp kände han lättnaden komma smygande. Om det fanns en plats dit övervakningssystemet inte hade orkat rota sig, så var det hit.
“Du ser ut som om du precis försökt ringa Säpo och beställa pizza”, sa hon.
“Värre. Jag försökte boka tandläkare. Samtalen bryts, mejl försvinner. Säg inte att Chat Control redan är igång.”
Alva skrattade till. ”Inte ännu. Men ge dem tid. Ylva och gänget i Bryssel vill ju skanna varenda meddelande, varenda chatt, varenda sökning. Och gissa vilket ord deras AI kommer trigga på först?”
“Tandläkare”, muttrade Fred och sjönk ned mittemot henne.
“Exakt. Samma kvinna som 2015 påstod att båtarna var fulla av tandläkare. Nu har vi brist på tandläkare, och snart blir det förbjudet att ens nämna dem digitalt. Smart va? Två flugor i en smäll: lögnen från 2015 försvinner, och köerna till Folktandvården likaså. Det är genialt egentligen: historierevisionism och köreducering i ett enda svep.”
Fred satte ner koppen med en duns och drog handen genom håret. “Alltså… hur hamnade vi här? Världen runt omkring beter sig som en dålig spionfilm, och ändå är det vi som ska vara de övervakade. Kina flyger runt med spionballonger stora som hyreshus, USA:s generaler skriver ut Top Secret-dokument på nätverksskrivare och glömmer dem på pizzerior, och Ryssland kommunicerar fortfarande med koppartråd och hörsnäcka från 70-talet. Och vi – vi som har världens snabbaste bredband – ska totalövervakas för att vi råkar skriva ‘tandläkare’ i ett mejl?”
“Välkommen till EU”, sa Alva och lutade sig fram. “Här är det inte fienden man är rädd för längre. Det är medborgaren. Därför ska allt genomsökas av bakdörrar, AI, algoritmer och en övervakningsmyndighet. Det är DDR möter Black Mirror, fast med svensk konsensus och en minister som tror att ordet ‘tandläkare’ är någon sorts högerextrem kod.”
Fred fnös. “Kanske är det därför Pentagon fortfarande faxar. Papper går inte att realtidsscanna. Man borde återinföra skrivmaskin. Helst en östtysk, så vet man i alla fall vem som avlyssnar.”
Alva höjde ett ögonbryn. “Eller så slutar du använda triggerord. Du kan ju skriva: ‘Hej, jag vill borra i munnen hos en person med vit rock.’ Fast då flaggas du väl som seriemördare istället.”
Börje kom förbi med påtår och suckade tungt. ”Tänk att seniorsurfarna bestämmer internets framtid. Det är som att låta farbror Torsten, som just lärt sig bifoga en bilaga i Outlook, sköta kärnvapenkoderna.”
Fred lutade sig tillbaka och stirrade ut genom fönstret. “En dag”, sa han långsamt, “ska jag skriva ett mejl som bara innehåller ordet ’tandläkare’ tusen gånger. Då får vi se hur snabbt swat-teamet sparkar in dörren.”
Fred lutade sig fram så långt att pannan nästan nuddade espressokoppen. Rösten hade sjunkit till den där nivån där bara Alva och chemtrail-gubben längre bort i soffan kunde höra.
“Lyssna noga nu. Det här är inte en övervakningslag. Det är en artonstegsplan för att rädda Ylva Johanssons mest pinsamma lögn från 2015. Inget annat.”
Alva blinkade inte ens. “Jag är med. Kör.”
“Steg ett: 2015 säger Ylva i varenda debatt att båtarna är proppfulla av syriska tandläkare. Steg två: verkligheten hinner ikapp, det visar sig att vi har färre tandläkare än på femtio år. Folk börjar minnas. Skärmdumpar cirkulerar. Jobbigt.”
Alva nickade. “Fortsätt.”
“Steg tre: Ylva inser att det enda sättet att bli av med problemet är att sudda ut själva ordet ‘tandläkare’ ur det kollektiva medvetandet. Men hur gör man det utan att det ser ut som censur?”
“Chat Control”, viskade Alva.
“Exakt. Men det räcker inte med att bara blockera ordet. Då skulle folk bara börja skriva ‘tandläk-re’ eller ‘munläkare’ eller ‘den där som borrar’. Så man måste göra det mycket mer raffinerat. Hör här, hela kedjan:”
Fred räknade upp på fingrarna, långsamt och högtidligt.
“1. Inför total genomsökning av alla meddelanden, mejl, chattar, sökningar. 2. Sätt upp en AI som inte bara letar efter ‘tandläkare’ utan också efter kontext: ‘kö’, ‘borra’, ‘visdomstand’, ‘Folktandvården’, ‘rotfyllning’. Allt flaggas. 3. När tillräckligt många meddelanden försvunnit börjar folk tro att det är något tekniskt fel. De slutar använda ordet helt. 4. Samtidigt införs en ny EU-förordning om ‘patientsäkerhet’ som gör det olagligt för tandläkare att ha egna hemsidor eller ta emot bokningar digitalt. Allt ska gå via 1177, som förstås också är kopplat till samma AI. 5. Efter ett år har ordet ‘tandläkare’ i praktiken försvunnit från internet. Ingen bokar tid, ingen klagar på köer, ingen skriver ‘var är alla tandläkare som skulle komma 2015?’ 6. Då kommer det geniala steget: regeringen konstaterar att ‘efterfrågan på tandvård har sjunkit dramatiskt och stänger varannan klinik ‘av ekonomiska skäl’. 7. Antalet anställda tandläkare minskar ännu mer. 8. Statistiken visar nu svart på vitt: extrem brist på tandläkare. 9. Ylva kan gå ut i SVT och säga: ‘Se där, jag hade rätt hela tiden, det kom ju inte särskilt många tandläkare trots allt.’ 10. Och eftersom ingen längre hittar ett enda gammalt klipp där hon sa motsatsen, för alla sökträffar är bortsopade av Chat Control, så blir det den nya sanningen.”
Alva satt tyst i tre sekunder. Sen brast hon ut:
“Herregud. Det är det mest omständliga sättet att dölja en lögn jag någonsin hört.”
“Precis”, sa Fred och log som en man som just avslöjat kvadraturens cirkel. “Tio år, hundratals miljarder, tusentals tjänstemän, en helt ny övervakningsapparat, bara för att Ylva ska slippa säga ‘förlåt, jag överdrev lite 2015’.”
Han tömde koppen i en enda klunk. “Så nästa gång du försöker boka tid och hela systemet kraschar, vet du varför. Det är inte ett tekniskt fel. Det är en socialdemokratisk statsministerkandidat från 2015 som just nu sitter i Bryssel och viskar till sin AI: ‘Ta bort ännu ett ‘tandläkare’ ur historien, tack.'”
Alva skakade på huvudet, halv road, halv skräckslagen.
Fred: ”Omständligt? Ja. Effektivt? Tydligen. För om tjugo år kommer barn i skolan lära sig att Ylva Johansson varnade för tandläkarbrist redan 2015, och ingen kommer kunna bevisa motsatsen.”
Fred reste sig, sträckte på sig. “Det är det vackra med Chat Control. Det är inte censur. Det är bara en process som långsamt bokar av både ord, minnen och problem – tills sanningen själv hamnar i väntrummet.” Han muttrade lågt: ”Det, mina vänner… det är vad vi kallar en riktigt djup rotfyllning av sanningen.”
Han viftade med mobilen ovanför kafébordet, otåligt. ”Har du sett det här?” sa Fred och lutade skärmen mot Alva. ”SVT pratar om att bygga solcellsparker på Skånes bästa jordbruksmark. Täcka åkrarna med paneler i stället för potatis.”
Han skrattade till, kort. ”Bomber och granater. Det är ju som att elda upp livbåten mitt ute på havet för att man fryser.”
Alva tittade upp över kanten på koppen. ”Kapten Haddock?” sa hon. ”Du drar Tintin nu?”
Han nickade. ”Exakt. Jag minns hur jag skrattade åt honom som barn. Hur dum kan man vara? Eld i en träbåt. Helt absurt.”
Han tystnade ett ögonblick och såg ut genom fönstret. ”Det var fyrtio år sedan. Då var det roligt. Nu fastnar skrattet lite i halsen.”
Alva log snett. ”Så vad är nästa steg? Professor Kalkyl flyger över Norrland, pekar ner och konstaterar att det där ser oanvänt ut?”
”Precis.” Han gjorde en svepande rörelse med handen, som om han satt i ett flygplan. ”Man flyger över Norrland, ser oändliga vidder och tänker: här finns plats. Man flyger över Skåne, ser åkrar och tänker: här kan vi sätta paneler. Samma logik. Samma höjd över marken. Samma brist på förståelse för vad man faktiskt tittar på.”
Alva nickade långsamt. ”Kapten Haddock såg aldrig livbåten som en båt. Bara som ved. Och professorn ser skogen på samma sätt, något som råkar stå i vägen för en idé.”
Fred rörde om i kaffet. ”Det fina med flygperspektiv,” fortsatte han, ”är att allt ser enkelt ut där uppifrån. Det svåra är att leva med konsekvenserna nere på marken. När livbåten brunnit upp. När potatisen är borta. När man inser att det som kallades tomt inte går att bo i.” Han såg på Alva och ryckte på axlarna. ”Bomber och granater,” sa han igen, tystare den här gången.
Det luktade gammalt kaffe i lärarrummet. Rektorn stod vid whiteboarden och knackade lätt med pennan. ”Jag ska bara informera om ett beslut från kommunen,” började rektorn. ”Skolans fastighet kommer att säljas.”
”Säljas?” frågade en lärare utan att riktigt titta upp från sin kopp.
”Ja,” sa rektorn snabbt. ”Men verksamheten påverkas inte. Kommunen hyr tillbaka lokalerna, så allt fortsätter som vanligt.”
”Så vi säljer skolan,” sa en annan, ”och betalar hyra för den sen.”
”Det är ett modernt sätt att tänka kring ägande,” sa rektorn och log ansträngt. ”Mer flexibelt. Sale-leaseback heter det visst.”
Fred lutade sig bakåt i stolen och suckade.
”Just det,” sa han. ”Man börjar med att äga. Sen säljer man. Sen hyr man det man nyss ägde.”
Rektorn nickade. ”Exakt.”
Fred tittade upp. ”Och när hyreskontraktet löper ut om några decennier, då köper man tillbaka det igen. För mer än man sålde det för.”
Rektorn drog lite på munnen. ”Det är mer komplext än så.”
”Det är det alltid,” sa Fred. ”Lite som att ha kakan, låta någon annan äta upp hälften och sen få tillbaka resten. Mot betalning.”
”Vem är det som köper fastigheten då?” undrade en lärare.
”Ett fastighetsbolag,” svarade rektorn. ”Specialiserade på offentliga lokaler.”
Fred höjde på ögonbrynen. ”SBB?”
Rektorn bläddrade i sina papper. ”Ja.”
”De har varit flitiga,” konstaterade Fred. ”Stadshus, brandstationer, polisstationer, vårdinrättningar. Samhällets kärna, så att säga. Köpta av kommuner som gärna hyr tillbaka sina egna byggnader.”
Han tog en klunk kaffe. ”Ilija Batljan byggde en affärsidé på att politiker inte tror på ägande,” fortsatte han, ”så länge någon annan äger.”
”Men om bolaget går dåligt?” frågade en lärare försiktigt.
Fred lutade huvudet lite åt sidan. ”Då brukar man ställa den där frågan i efterhand. Vem kunde ha förutsett detta?”
Ingen svarade.
”Inte Borlänge i alla fall,” fortsatte Fred. ”De sålde sitt stadshus och hyr det i fyrtioåtta år. Fyrahundratusen i månaden. Tolv månader. Fyrtioåtta år.” Han gjorde en kort paus. ”Det är drygt tvåhundra miljoner. För att få tillgång till något man redan ägde.”
”Det blir ju enorma summor,” muttrade någon.
”Ja,” sa Fred. ”Och då undrar man om kommunen dessutom fortfarande står för drift, underhåll och städning. Alltså betalar för att sköta det man hyr.”
Rektorn harklade sig. ”Det här är inget unikt. Flera kommuner har gjort liknande affärer.”
Fred nickade långsamt. ”Framför allt socialdemokratiska kommuner.” Han fortsatte: ”Falun till exempel. De sålde hela fastighetsportföljen kopplad till Dalaregementet.”
”Militära fastigheter?” frågade en lärare och såg upp.
”Ja,” sa Fred lugnt. ”Kaserner som nu hyrs. Av SBB. Eller nästa ägare. Kanske någon med ett annat hemland. Någon som ser ett strategiskt värde i en militär anläggning mitt i Dalarna.”
”Nu överdriver du,” sa rektorn.
Fred ryckte på axlarna. ”Det sa man om affärsmodellen också.”
Det blev tyst en stund.
”Men politikerna då?” sa någon. ”Är de överens om det här?”
Fred lutade sig fram. ”Det röda blocket brukar vara väldigt överens när det gäller att sälja offentliga tillgångar. Så länge det inte kallas privatisering.”
”Men Magdalena Andersson har ju sagt att börsen inte ska äga offentliga tillgångar,” invände en lärare.
Fred log svagt. ”Precis. Börsen ska inte äga dem. Bara SBB.” Han reste sig.
”Och Faluns regnbågskoalition var minsann också med på tåget. Där satt Centerpartiet med,” fortsatte han. ”Centerpartiet och stora affärer – vad kan möjligen gå fel?” Han tog sin kopp och stannade till. ”Någon som minns Nuon-affären?”
Ljuset i kaffemaskinen blinkade till och slocknade.
Fred satt vid sitt vanliga bord på Kaffet och Satiren, stirrade ner i mobilen och muttrade för sig själv: ”Jag har haft fel om allt.”
Alva, som just slagit sig ner mittemot med en dubbel espresso, stannade upp mitt i rörelsen. Hon höjde ett ögonbryn och lutade sig framåt. ”Vad säger du, Fred? Är det här ett erkännande? Har du äntligen insett att vänstern haft rätt hela tiden? Att etablissemanget inte är en konspiration, utan bara… kompetent?” Hon log bredare. ”Säg att du menar det. Jag är redo att fira.”
Fred fnös och vred mobilen mot henne.
”Nej. Det är Jens Liljestrand på Expressen. Han skriver: ’Våldet visar att jag har haft fel om allt.’”
Alva skrattade till. ”Och den rubriken tog hårt?”
”Så hårt att jag nästan klickade”, sa Fred. ”Nästan.”
”Men du gjorde det inte.”
”Självklart inte. Av princip läser jag inget av Jens. Han har ju alltid fel.”
Alva lutade sig tillbaka. ”Alltid?”
”Ja. Och inte småfel heller”, fortsatte Fred. ”Inte såna där man slinter på ett ord. Utan stora fel. Såna som gör att hela landet kör ner i diket, medan han lugnt förklarar att det egentligen inte är styrningen det är fel på.”
Alva skakade på huvudet och tog en klunk kaffe. ”Så du dömde ut artikeln utan att läsa den.”
”Jag försökte i alla fall ta reda på hur fel han hade den här gången”, sa Fred. ”Men som tur var låg den bakom betalvägg. En räddande spärr mot plötsliga journalistiska uppvaknanden.”
Börje bakom disken fångade Alvas blick och skickade över en påtår utan att hon bett om det. Hon nickade tacksamt och vände sig mot Fred igen. ”Jag såg något snarlikt i Aftonbladet”, sa hon. ”En krönika om hur viktigt det är med blocköverskridande överenskommelser. Riktigt progressivt – Karin Petterson.”
Fred log snett. ”Så progressivt att det känns som 2015 igen.”
”I teorin låter det ju vuxet”, fortsatte Alva. ”Man ska prata över blockgränserna, hitta gemensamma lösningar. Men frågan är: vilka blockgränser då? Alla – eller bara de som ryms i åsiktskorridoren.”
Fred lutade sig framåt. ”Det blir blocköverskridande så länge det håller sig inom godkända åsikter. Annars är det plötsligt extremism som smittar.”
Alva flinade. ”Då är det snarare kvällstidningsöverskridande överenskommelser. Jens och Karin sätter sig ner, delar en latte och räddar demokratin. Ingen falsk blygsamhet där inte – trots ett indirekt erkännande av att man haft fel i ett decennium.”
”Och vad kan gå fel?” sa Fred torrt. ”Två journalister som plötsligt ska styra landet. Rubriker som lagförslag. Ledare som statsbudget. Sen vaknar de upp igen och skriver: ’Samarbetet visar att jag haft fel om allt.’”
Alva skrattade högt. ”Eskilstuna-chefredaktören var ju inne på samma spår. Satt på middag och utbrast: ’Eskilstuna har blivit ett riktigt rövhål.’ Väninnorna nickade försiktigt. År 2023, Fred. Snart erkänner de kanske att vi har tandläkarbrist också.”
Fred skakade på huvudet. ”Det är det absurda. De här proffstyckarna får åratal på sig att bomba ut sina ideologiska felslut i stora tidningar.” Han gjorde en kort paus. ”Samtidigt finns det en sajt som heter falskanyheter.se, som oftare än de flesta råkar ha rätt. Inte för att två minus automatiskt blir ett plus – att en falsk nyhet, publicerad på en sajt som öppet kallar sig falsk, per definition blir sann. Utan för att det som kallas falskt där ibland ligger närmare verkligheten än det som kallas sant någon annanstans. Matematiskt sett har de åtminstone ett rätt.” Han ryckte på axlarna. ”Ironin är total. Felsluten har läsare. Och det som träffar rätt hamnar i mediaskugga.”
Alva lyfte sin kopp i en ironisk skål. ”Till det som hamnar i skuggan.”
Fred höjde sin. ”Och till att ha rätt utan publik.”
Det var en gråmulen höstdag när Fred Nyhman styrde stegen mot Stockholmsmässan i Älvsjö, med hela samhällskunskapsklassen i släptåg. ”Jobbsökarmässan”, hade rektorn kallat det. ”Bra för eleverna att se framtida karriärmöjligheter.” Fred hade nickat instämmande, men innerst inne tänkte han att det här var en perfekt chans att visa upp det svenska samhällets mest absurda yrken i levande livet.
Klassen traskade lydigt efter, en brokig skara sextonåringar med hörlurar runt halsen och mobilerna i högsta hugg. De passerade montrar för allt från IT-konsult till undersköterska, men Fred styrde obönhörligt mot den stora polismontern längst in i hallen. Där stod ett tiotal uniformer uppställda som en blå vägg, med broschyrer, rekryteringsfilmer och en stor skylt: ”Bli polis – gör skillnad på riktigt!”
En medelålders polis med vänligt leende steg fram och hälsade klassen välkommen. ”Välkomna hit, ungdomar! Jag heter Anders och jobbar med rekrytering. Har ni frågor om polisyrket?”
Fred log milt och lutade sig mot disken. ”Ja, faktiskt. Vi har precis gått igenom källkritik och propaganda i samhällskunskapen. Eleverna är nyfikna på den där… särskilda polistaktiken ni använder vid upplopp. Ni vet, den som polismästare Blykula kallar så framgångsrik.”
Polisen blinkade till, men höll god min. ”Absolut! Vi har flera olika roller i moderna insatser. Allt bygger på dialog och de-eskalering.”
En av eleverna, Liam – en lång kille med hoodie och en evig ironisk min – räckte upp handen. ”Alltså… vad är skillnaden på dialogpolis, stenadpolis och filmpolis? Det låter som ett skämt.”
Några i klassen fnissade. Polisen skrattade till, som om han hört det förut.
”Bra fråga! Dialogpolisen går in först och pratar med ungdomarna. Erbjuder stöd, sommarjobb, fritidsaktiviteter. Vi kallar det ibland MP-P, för att det påminner lite om Miljöpartiets approach – saft, bullar och mycket förståelse.”
Klassen brast ut i skratt. Fred höjde ett ögonbryn och nickade gillande.
”Och sen då?” undrade Liam.
”Om det ändå blir oroligt skickar vi in våra kollegor som… ja, tar emot situationen på plats. De står emot. Det kräver mod. Vi brukar kalla dem STEN-P för stenadpolis.”
”Stenadpolis, alltså?” inflikade en tjej i bakre raden.
Polisen rodnade svagt. ”Ja, fast det är intern jargong. Officiellt heter det frontpolis eller insatsstyrka.”
Fred lutade sig framåt. ”Och filmpolisen då? De som står och filmar medan bilar brinner? FILM-P?”
Polisen nickade stelt. ”Dokumentationsenheten, ja. Eller FILM-P i vardagstal. Dokumentation är viktig. Vi utvärderar allt i efterhand.”
Liam räckte upp handen igen, ivrig nu. ”Men varför använder ni aldrig kravallutrustning? Varför inte gå in hårt direkt? Som i andra länder?”
Polisen log ansträngt. ”Vi tror på dialog. Det minskar våldet på lång sikt.”
Fred suckade högt. ”Eller så minskar det bara polisens närvaro. Resultatet blir detsamma – skattemiljoner upp i rök och några få friade i domstol efter 150 timmars filmgranskning.”
Fred vände sig mot klassen med ett flin. ”Nu gör vi en egen liten undersökning här på plats. Handuppräckning: Om ni skulle bli poliser – vem vill bli dialogpolis, MP-P med saft och bullar?”
Nästan hela klassen räckte upp handen. Runt 70 procent, räknade Fred snabbt. ”Bra. Och filmpolis, FILM-P? Ni som hellre står vid sidan och filmar?” Ytterligare några händer – kanske en fjärdedel. ”Då återstår frontpolisen, STEN-P. Vem vill stå längst fram och ta emot allt?” Endast Liam räckte upp handen, stadigt och utan att skämmas. ”Fem procent”, konstaterade Fred torrt och vände sig mot polisen i montern. ”Samma siffror som på Polishögskolan, verkar det som.”
Klassen fnissade igen. Polisen försökte rädda situationen med en broschyr om polisutbildningen, men Fred vinkade avvärjande och ledde klassen vidare mot utgången.
På tunnelbanan hem satt de utspridda i en vagn. Fred satt bredvid Liam och några till. ”Vad tyckte ni om mässan då?” frågade han.
”Polismontern var bäst”, sa Liam. ”Alltså… dialogpolis? Stenadpolis? Filmpolis? Det låter som ett internskämt.”
”Det är det också”, sa Fred torrt. ”Men i Sverige kallar vi det ’framgångsrik insats’ så att ingen vågar skratta åt det.”
En annan elev, Saga, tittade upp från mobilen. ”Och alla de där Säpo-namnen då? Von Trossen, Femhörning… låter som adelskalender från 1700-talet.”
Fred flinade. ”Exakt. Högt uppsatta poliser har alltid så… passande namn. Blykula som leder särskild polistaktik – det är ju rena häxprocessen.”
Liam lutade sig framåt. ”Vi kör en lek. Vi hittar på nya Säpo-chefsnamn. Adliga, men med twist.”
”Varsågod”, sa Fred och korsade armarna.
”Von Baklänges”, föreslog Saga.
”Greve Undanflykt”, kontrade Liam.
”Baron De-Eskalering”, sköt en annan in.
”Af Skymningsland”, flinade Fred.
Hela gruppen vrålskrattade så att medpassagerare kastade sura blickar. När de steg av vid T-centralen var stämningen hög. Fred klappade Liam på axeln.
”Tänk om försvaret hade provat Blykulas taktik – särskild försvarstaktik. Då hade vi mött ryssarna med dialogmilitärer, veganska snittar och en inbjudan till samtal om gränser och känslor. Sen hade vi filmat allt från bunkern och utvärderat materialet i efterhand – och kallat Gotland för en framgångsrik dialogzon.”
Klassen skrattade ända upp i rulltrappan.
Det piper till i Freds mobil precis när han stänger dörren till klassrummet. Han stannar upp, fiskar upp telefonen och ser avsändaren. Utan att tänka muttrar han högt för sig själv: ”Polisen…?”
Klassen, som precis har slagit sig ner efter gårdagens utflykt till jobbsökarmässan, blir genast knäpptyst. Liam i främre raden höjer ett ögonbryn. Saga viskar något till grannen, men alla hör det ändå i tystnaden.
Fred inser att han sagt det högt och ler snett mot klassen.”Japp, POLISEN. Ett SMS.”
”Är det… SÄPO?” viskar någon bak i rummet. ”Har de hört oss skämta om Von Baklänges och Hertig Dialog?”
Fred skrattar till, men det låter ansträngt. ”Lugn, inte SÄPO. Ännu.”
Klassen andas ut, men nyfikenheten är väckt. ”Vad står det?” frågar Liam.
Fred öppnar meddelandet, läser tyst och ler plötsligt brett.
”Jo, tack vare modern teknik har jag tydligen kört för fort på E4:an. Filmad. Och identifierad med… ansiktsigenkänning.”
Klassen brister ut i ett kollektivt ”åååh”.
”Alltså, den där övervakningsgrejen vi pratade om på mässan?” säger Saga. ”FILM-P, filmpolisen.”
Fred nickar och lägger mobilen på katedern.
”Exakt. Det kan låta som en dröm för er med dåligt ansiktsminne – äntligen slipper ni fråga ’vem var det nu igen?’ – men i verkligheten är det ren dystopi. Tänk ’1984’: Storebror ser och hör dig – ’du får inte säga sånt här i tunnelbanan längre’. För då får du ett allvarligt SMS.”
Klassen brast ut i ett nytt skratt – de mindes alltför väl gårdagens lek med Säpo-namnen på hemvägen. Liam torkade en tår ur ögonvrån. ”Men du är ju för hårdare tag, va? Fler poliser, strängare straff…”
”Absolut”, säger Fred. ”Men här drar jag gränsen. Att påstå sig vara en “seriös demokrati” samtidigt som man kartlägger varje oskyldig själ med en AI övervakare? Nej, tack. Då är det raka spåret till sociala poängsystem. Morgan, Micke och Maggan i kontrollrummet, delar ut sossepoäng till den som lever mest gråtonat Roy Andersson-liv.”
Klassen skrattar.
”Skratta ni”, sa Fred med spelad upprördhet. ”Alltför långsökt, tänker ni? Har ni redan glömt de betalda Facebook-grupperna som rapporterade meningsmotståndare under tidigare valrörelser? Lägg till ansiktsigenkänning på det, och plötsligt får du ingen hyreslägenhet om du inte når upp till partiets godkännandenivå.”
Saga räcker upp handen. ”Men alla säger ju ’om man har rent mjöl i påsen så har man inget att frukta’.”
Fred suckar och skakar på huvudet. ”Ja, det är alltid samma typer som SVT släpper fram i rutan. De där evigt lugna, axelryckande experterna som säger ’om man har rent mjöl i påsen så har man inget att frukta’. Samma som inte höjer ett ögonbryn när religionskritik får munkavle, när kameror sätts upp överallt eller när staten vill veta exakt var du befann dig klockan 14.37 i tisdags. För dem är demokrati och frihet tydligen överskattat – bara man får vara snäll, lydig och aldrig sticka ut. De skulle gladeligen bo i ett akvarium om de bara fick gratis havremjölk och en klapp på axeln av rätt person. Och när systemet väl är på plats kommer de vara först i kön för att ange grannen som glömde sortera soporna.”
Klassen fnissar igen, lite dovare nu.
Fred höjer mobilen igen och ler snett. ”Men visst… det finns faktiskt en liten ljuspunkt i allt det här.”
Liam lutar sig framåt direkt. ”Jaha? Vadå då?”
Fred tar upp mobilen och håller upp den som ett bevis. Jo. Tack vare den här tekniken har jag äntligen fått svar på en evig fråga: Har jag en dubbelgångare? Det har jag, visade det sig. Det var stackaren som körde för fort på E4:an. Inte jag.”
Klassen vrålskrattar.
Saga torkar en skratt-tår. ”Alltså… du tänker överklaga med dubbelgångaren som ursäkt?”
Fred rycker på axlarna och ler brett. ”Kanske. Kanske inte. Men det viktiga är att ni fattar poängen nu. ”Han stoppar ner mobilen i fickan och ser ut över klassen med ett nöjt leende – det där leendet han bara får när han känner att han verkligen nått fram. ”Ni skrattar åt dubbelgångaren, men ni skrattar också åt Storebror. Ni ser faran. Ni rycker inte på axlarna och säger ’rent mjöl i påsen’. Det är exakt vad de flesta lärare aldrig skulle våga säga högt – och exakt vad ni behövde höra. I dag har jag varnat er för en framtida dystopi där varje steg övervakas och varje fel ord straffas. Och ni lyssnade. Det gör mig… ja, ganska nöjd.”
Liam flinade. ”Du menar att vi är de enda sextonåringarna i Sverige som fått en riktig lektion om yttrandefrihet?”
Fred nickade långsamt. ”Exakt. Resten får lära sig att källkritik handlar om att kolla Wikipedias referenser. Ni fick lära er att källkritik börjar med att aldrig lita blint på makten – och aldrig acceptera att friheten krymper en centimeter i taget.” Han satte sig vid katedern medan klassen fortfarande småfnissade och nickade. En perfekt lektion, tänkte Fred. Kontroversiell? Absolut. Men nödvändig.
På en brusig trottoar i centrala Stockholm, mitt i lunchrusningen, stod en ung kvinna och en man i matchande VisitSweden-västar och viftade med ett frågeformulär. De hejdade förbipasserande med en överdriven entusiasm och frågade om ”Sverigebilden utomlands”. Fred fick plötsligt syn på dem och stannade till – inte för att han inte hade bråttom någonstans, utan för att han alltid verkade dras till såna här möten som en fluga till en lampa. Perfekt tillfälle att diskutera.
”Hej! Vi är från VisitSweden och undersöker hur vi kan förbättra Sveriges image globalt. Har du en minut? Vad tror du folk utomlands tänker om Sverige?” frågade kvinnan entusiastiskt, medan hennes kollega nickade ivrigt.
Fred log snett. ”Image? Ja, det är ju ett kapitel för sig. Vi har pumpat ut hundratals miljarder i bistånd genom decennier – ‘humanitär stormakt’-drömmar. Och vad får vi? Flaggan bränns, rykten om att vi äter barn, förslag om att byta lagboken mot religiösa skrifter, och NATO-ansökan förhalas på ren jävlighet. Europa skrattar säkert i mjugg åt att ‘von oben’ äntligen får en reality check.”
Kvinnan blinkade förvånat. ”Oj, starkt. Men vi jobbar med positiva kampanjer! Som vår nya video på nätet – den ska klargöra skillnaden mellan Sverige och Schweiz. Folk blandar ihop oss, och det är gulligt, eller hur? ‘Är det ni med klockorna eller ni med köttbullarna?’”
Fred skrattade torrt. ”Gulligt? Medan vi slänger miljarder på korrupta regimer och goodwill i Mellanöstern – pengar som försvinner snabbare än aktier i SBB – fokuserar ni på att inte förväxlas med alplandet? Förr räckte lite nakenhet i en biofilm för att sätta Sverige på kartan i tre decennier som syndens näste. Kanske inte bästa ryktet, men klart bättre än barnätar-rykte, eller hur?”
Han pausade kort. Plötsligt tändes en glimt i ögat – en lysande idé. ”Vänta nu… ni säger ju att folk blandar ihop Sverige och Schweiz. Då har vi ju lösningen! Varför inte bara skylla barnätandet på schweizarna? De har ju hemliga banker – vem vet vad de gömmer i valven?”
Kollegan skrattade nervöst och antecknade. ”Haha, bra poäng! Men biståndet har byggt brunnar och skolor. Inte slöseri.”
”Brunnar känns okej”, svarade Fred och lutade sig fram. ”Men vapen och korruption? De summorna hade kunnat laga alla potthål här hemma – riktiga hål i vägarna som gör oss till ett u-land på hemmaplan. Tusen miljarder totalt, en hel årsbudget. Tänk om varje svensk fick ett friår! Fast inte toppsossar och moderater i så fall – de har ju fått feta internationella jobb som tack för biståndspengarna. Minsta man kan begära är att de då dyker upp och jobbar.”
Kvinnan nickade långsamt. ”Men vi har en industri kring det här – enligt MIFFO sysselsätter administrationen för den humanitära stormakten eller, Sverigebilden om man så vill, fler än Volvo, Ericsson och ICA ihop. Det skapar jobb!”
Fred himlade med ögonen. ”Jobb? Som när någon betalar sitt barn hundra spänn för att klippa gräset. Familjens ‘BNP’ ökar, men familjen blir inte rikare. Exportera den tjänsten du – gräsklippning? Lycka till. Vår ‘humanitära stormakt’ är en illusion – en dysfunktionell dröm. Nyheterna fulla av hål att fylla, inte bara potthål. Sluta slösa, bli en fungerande humanitär makt i stället för en stormakt på gräsklippning. Stormaktstiden är över.”
De stirrade på honom, frågeformuläret hängande, medan Fred vände på klacken och fortsatte nerför gatan, snubblade till på ett potthål, vände sig om och ropade tillbaka till västarna. ”Fråga er istället: vad fan fick vi inte för pengarna?”
På Kaffet och Satiren var det en av de där grå novemberdagarna då kaffet smakade extra bittert och gästerna extra sura. Fred satt vid sitt vanliga hörnbord med Alva mittemot, medan Börje torkade glas bakom disken och kastade då och då in en kommentar i diskussionen. På bordet låg en utprintad artikel från GP, med rubriken i fet stil: ”Nationen firar – inget hände när biblioteket glömdes olåst”.
Fred knackade med pekfingret på papperet. ”Alltså, lyssna på det här. Göteborgs stadsbibliotek lämnades olåst en hel natt. Inga inbrott, ingen skadegörelse, inte ens en stulen pocket. Och nu är det riksnyhet. Statsministern tackar personligen göteborgarna för att de uppförde sig.”
Alva lutade sig framåt med ett hånfullt leende. ”Det är ju de låga förväntningarnas rasism i sin renaste form. Om det hade varit Östermalm hade ingen höjt ett ögonbryn – ‘jaha, folk uppförde sig som folk’. Men i Göteborg? Det är tydligen ett mirakel att ingen tände på byggnaden eller anordnade en liten drive-by mellan hyllorna.”
Börje skrattade till bakom disken. ”Göteborgare som folkgrupp, va? Då borde de få FN:s fredspris för att de inte brände ner ett bibliotek. Nästa gång glömmer de låsa Volvofabriken över natten – och på morgonen står bilarna kvar, ingen har mekat sönder dem med baseballträ eller anordnat en spontan streetrace i monteringshallen. Då blir det Nobelpris i fred och extrasändning med experter som frågar sig: ‘Har göteborgarna äntligen lärt sig skilja på mitt och ditt?’”
Fred flinade. ”Exakt. Tänk rubrikerna: ‘Chock i Torslanda: Inga Volvobilar stulna eller uppställda på taket trots öppen port!’ SVT kör direktsändning från fabriksgolvet, kulturministern fritidsanalyserar varför ingen har klottrat ‘Blåvitt forever’ på karosserna. ‘Är det integrationen som äntligen fungerar? Eller bara en tillfällig bugg i systemet?’”
Alva skakade på huvudet. ”Och bibliotekarien står där och låter helt paff: ‘Folk lånade till och med böcker och lämnade tillbaka dem på morgonen!’ Som om det vore en ny uppfinning. Snart blir det en tradition – ‘Öppet bibliotek-natt’, där hela Sverige håller andan och hoppas att folk beter sig som förväntat.”
Fred lutade sig tillbaka och stirrade i taket. ”Det är ju det absurda. När grundläggande hyfs blir en sensation säger det mer om förväntningarna än om göteborgarna. Man hyllar dem för att de inte är de värstingar alla tror att de är. Rasism mot en hel stad, fast paketerad som beröm.”
Börje kom fram med påtår till båda och ställde ner kopparna med en smäll. ”Tänk om jag glömmer låsa här ikväll. Vad tror ni händer då?”
Alva log snett. ”Då blir det riksnyhet – men av helt fel anledning. ‘Mirakel på Södermalm: Kafé lämnat olåst hela natten – och ingenting har hänt!’ Chemtrail-jägarna har suttit kvar och löst världsproblem utan att stjäla en enda sockerskål. Pensionärerna har diskuterat chemtrails och Soros utan att välta ett bord. Till och med Twitter-krigarna har bara tweetat från sina platser istället för att börja slåss om stolarnas placering. SVT sänder live: ‘Södermalmsborna visar prov på exemplarisk anständighet – precis som göteborgarna!’ Kristersson ringer och tackar oss allesammans för att vi uppförde oss som vuxna människor.”
Fred nickade allvarligt – ett ögonblick för länge – innan han brast ut: ”Ja, fast vi två skulle ju förstöra hela ryktet. Jag skulle klättra upp på disken och hålla ett brandtal om hur Börjes kaffe är vänsterpropaganda i flytande form. Du, Alva, skulle dissekera Börjes kaffemeny som ett exempel på strukturell ojämlikhet – ‘varför bara två sorters mjölk, var är havren?’ – och sen skulle vi tillsammans vända ut och in på hela stället för att ‘avkolonisera’ inredningen. Sofforna på taket, borden staplade som en installation om normkritik, väggarna fullklottrade med ‘Kamratposten var först’ och din espresso-maskin kidnappad som gisslan i en debatt om etisk kaffehandel.”
Alva flinade. ”Och vi skulle avsluta med en obligatorisk chemtrail-föreläsning varannan timme – för gäster som inte ens är här.”
Börje stirrade på dem med armarna i kors och spelad ilska. ”Era jävlar. Ni skulle sabotera hela miraklet. Jag skulle få stå i Aktuellt och ursäkta mig: ‘Ja, det var lugnt… förutom de två cynikerna som rev ner allt.’ Tacka vet jag göteborgarna – de håller sig åtminstone till att inte röra andras grejer.”
Alva och Fred tittade på varandra ett kort ögonblick – och brast ut i ett skratt. Börje skakade bara på huvudet och muttrade något om att han definitivt skulle låsa dubbelt ikväll.
På en av de sista lektionsdagarna före jullovet hade Fred bestämt sig för att skippa det vanliga schemat. Klassen satt utspridd i bänkarna, halvtrötta efter luciahögtiden, Fred stod vid katedern med en utprintad artikel i handen och ett flin som lovade att det här inte skulle bli någon vanlig genomgång av källkritik.
”Okej, klass. I dag skippar vi böckerna. I stället ska vi prata film. Ni har väl hört talas om klassikern ‘Fyra bröllop och en begravning’? Romantisk komedi, brittisk charm, Hugh Grant som fumlar sig igenom livet.” Han gjorde en paus. ” Sverige har nu släppt sin egen version: ‘Fyra skämskuddar och en fjantmössa’. En oavsiktlig politisk komedi från Trollywood.”
Klassen fnissade redan. Noah längst fram lutade sig framåt. ”Är det en riktig film, eller…?”
Fred höjde artikeln som ett bevis. ”Tyvärr inte. Men om den hade varit det hade den inte blivit någon kritikersuccé. Regissören? Verkligheten själv. Producent? Svenska medier. Och skådespelarna? Våra kära politiker.”
Han vände sig mot tavlan och skrev upp titeln med stora bokstäver: FYRA SKÄMSKUDDAR OCH EN FJANTMÖSSA.
”Handlingen snurrar kring fyra minnesvärda scener – eller ja, glömska scener, beroende på hur man ser det.” Han räknade upp på fingrarna.
”Skämskudde nummer ett: ‘Stefan käbblar’. Stefan Löfven och Annie Lööf i en debatt som förvandlas till skolgårdsgräl. Han vevar med armarna som ett vindkraftverk i storm, hon försöker desperat lämna över en rapport som blåser bort. Klassisk svensk politik – mycket vind, inget fäste.”
Klassen skrattade högt.
”Skämskudde nummer två: ‘Åsa gråter’. Åsa Romson levererar en tårfylld monolog om att ‘göra någonting… för kommunalråden’. Så laddad med förvirring att man nästan börjar gråta med.”
Maja längst bak ropade rakt ut: ”Men vadå, gråter hon på riktigt?”
Fred ryckte på axlarna. ”På riktigt. Eller ja, så riktigt det blir i svensk politik.
Några skratt till.
Skämskudde tre: ‘Annie tjuter’. Annie Lööf slår nästan skorna i bordet och utbrister ‘nu får det vara nog!’ mot Jimmie Åkesson. Mer drama än en hel säsong Paradise Hotel.”
Noah flinade. ”Och nummer fyra?”
”Magdalena gråter och pratar ryckigt.”, sa Fred. ”En romantisk S-terror-skräckkomedi som faller platt. Kanske hade den fungerat som en studie i socialdemokratisk retorik – men som underhållning? Noll poäng.”
Fred pausade teatraliskt och skrev ett nytt ord på tavlan, med kraftig understrykning: FJANTMÖSSA
”Och så fjantmössan – filmens höjdpunkt. Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på debattturné. Ett låtsasbråk lika övertygande som en skolpjäs i årskurs sex. De fejkar konflikt framför kameran och fikar tillsammans bakom kulisserna.” Han log snett. ”Precis som Teodorescu och Suhonen – från att skrika åt varandra på scen till att skåla i kaffe fem minuter senare.”
Klassen vrålskrattade nu. ”Betyg då?” ropade någon.
Fred vände sig om med spelad seriositet. ”En stjärna av fem. Det är som att titta på en bilkrasch i slow motion – du vill inte se, men du kan inte slita blicken. Vuxna människor gråter, käbblar och tjuter sig igenom en berättelse som är lika absurd som verkligheten.”
Han lutade sig mot katedern. ”Den enda trösten? Det är bara en film… eller är det?” Tystnad ett ögonblick. Sedan brast hela klassen ut i skratt igen. Fred log nöjt och slog av tavellampan.
Noah räckte upp handen. ”Men vilken är värst – skämskudden eller fjantmössan?”
Fred skrattade till. ”Fjantmössan, såklart. Den låtsas vara allvar, men är bara teater. Skämskuddarna är åtminstone ärligt pinsamma.”
Maja flinade. ”Kan vi få det som läxa? Att titta på riksdagen över jul?”
”Absolut”, sa Fred och blinkade. ”Extra poäng om ni räknar skämskuddar i realtid.” Han tog på sig jackan. ”God jul – och kom ihåg: verkligheten slår alltid fiktionen. Särskilt i politiken.”
Klockan ringde ut. Klassen strömmade ut i korridoren, fortfarande skrattande åt skämskuddar och fjantmössor. Fred packade ner papperen, stannade upp ett ögonblick och log för sig själv. Ett helt okej sätt att avsluta terminen. Carpe skämskudde.